Jaha då har man arbetat en vecka efter semester. Ibland förstår jag inte vart tiden tar vägen. Men jag förmodar att det är mångas erfarenhet att några dagar efter en välbehövlig semester så är allt som vanligt igen. Veckans höjdpunkt har nog varit att få komma tillbaka till altaret. Det är på något sätt där vi präster hör hemma.
Idag är det Apostladagen och även om Evangeliebokens texter följer med hela vecka framöver så är det bara idag som det är Apostladagen. I Värnamo kyrka har vi sedan några år tillbaka lagt vikt vid apostladagarna. De är ju några stycken under året. Helt enkelt för att påminna om att även om Svenska kyrkan viker av från vägen så finns vägen kvar, den apostoliska kyrka. Hade det inte varit lämpligt att sätta just Den apostoliska kyrkan som rubrik för veckan i stället för "Sänd mig"? Det kan vara smärtsamt att se hur de två glider isär, men det är ett oerhört viktigt konstaterande. Det är bara så, tror jag, som de apostoliska kristna kan härda ut och fortsätta att vara vid gott mod.
Vi talar ganska om den apostoliska successionen. Det brukar vålla lite diskussioner, men eftersom okunnigheten är stor blir det sällan mer än så. Och än oftare är det helt enkelt bara tyst när saken kommer på tal. Men det finns några tillhörande begrepp som också ska finnas med när vi talar om att föra det apostoliska uppdraget vidare. Jag tänker självklart på den apostoliska läran, men allt oftare på det apostoliska livet eftersom lära och liv hör samman. Vi kan ha åsikter om och i bästa fall insikter i den apostoliska läran, men borde vi inte också påminna varandra om det apostoliska livet? Paulus skriver om det och räknar upp kännetecknen på sann apostolicitet. Vi andra tystnar alltför ofta eftersom vi inte tycker oss kunna leva upp till uppdraget och lite ursäktande säger vi att vi inte kan jämföra oss med apostlarna. Och det är förstås riktigt. Men vi ska inte jämföra oss med någon annan heller för den delen. Det som i grund för övrigt kännetecknade apostlarna var att det fått del av Jesu Kristi liv och levt vidare på den grund som är Herren själv. "De lämnade allt och följde honom", skriver Lukas. Men det har ju vi också?! Herren är densamme för oss som för dem.
Dagens evangelium rubricerade jag med orden den apostoliska erfarenheten, ett för mig nytt begrepp, men bra! När vi hör om hur Jesus först besöker Simon, botar hans svärmor, undervisar folket och får yrkesfiskarna att ro ut på djupet och där kasta i näten och när vi hör om hur Simon Petrus plötsligt förstår, om så bara för en sekund, att Jesus är Gud, kan han inte annat än falla ner på inför honom. Detta är den apostoliska erfarenheten! Mötet med Jesus, insikten som förändrar vår världsbild och gör oss till lärjungar. Den erfarenheten har vi alla gjort så sant vi är hans lärjungar.
Jag går inte här in på några psykologiska detaljer kring omvändelsen utan nöjer mig bara med att konstatera att Jesus än idag förvandlar. Jag är glad över att få vara hans och apostlarna efterföljare oavsett om det är semester eller inte.
PS Predikan på Apostladagen hittar du i videofältet här intill, kanske först i morgon men ändå. DS
Idag är det Apostladagen och även om Evangeliebokens texter följer med hela vecka framöver så är det bara idag som det är Apostladagen. I Värnamo kyrka har vi sedan några år tillbaka lagt vikt vid apostladagarna. De är ju några stycken under året. Helt enkelt för att påminna om att även om Svenska kyrkan viker av från vägen så finns vägen kvar, den apostoliska kyrka. Hade det inte varit lämpligt att sätta just Den apostoliska kyrkan som rubrik för veckan i stället för "Sänd mig"? Det kan vara smärtsamt att se hur de två glider isär, men det är ett oerhört viktigt konstaterande. Det är bara så, tror jag, som de apostoliska kristna kan härda ut och fortsätta att vara vid gott mod.
Vi talar ganska om den apostoliska successionen. Det brukar vålla lite diskussioner, men eftersom okunnigheten är stor blir det sällan mer än så. Och än oftare är det helt enkelt bara tyst när saken kommer på tal. Men det finns några tillhörande begrepp som också ska finnas med när vi talar om att föra det apostoliska uppdraget vidare. Jag tänker självklart på den apostoliska läran, men allt oftare på det apostoliska livet eftersom lära och liv hör samman. Vi kan ha åsikter om och i bästa fall insikter i den apostoliska läran, men borde vi inte också påminna varandra om det apostoliska livet? Paulus skriver om det och räknar upp kännetecknen på sann apostolicitet. Vi andra tystnar alltför ofta eftersom vi inte tycker oss kunna leva upp till uppdraget och lite ursäktande säger vi att vi inte kan jämföra oss med apostlarna. Och det är förstås riktigt. Men vi ska inte jämföra oss med någon annan heller för den delen. Det som i grund för övrigt kännetecknade apostlarna var att det fått del av Jesu Kristi liv och levt vidare på den grund som är Herren själv. "De lämnade allt och följde honom", skriver Lukas. Men det har ju vi också?! Herren är densamme för oss som för dem.
Dagens evangelium rubricerade jag med orden den apostoliska erfarenheten, ett för mig nytt begrepp, men bra! När vi hör om hur Jesus först besöker Simon, botar hans svärmor, undervisar folket och får yrkesfiskarna att ro ut på djupet och där kasta i näten och när vi hör om hur Simon Petrus plötsligt förstår, om så bara för en sekund, att Jesus är Gud, kan han inte annat än falla ner på inför honom. Detta är den apostoliska erfarenheten! Mötet med Jesus, insikten som förändrar vår världsbild och gör oss till lärjungar. Den erfarenheten har vi alla gjort så sant vi är hans lärjungar.
Jag går inte här in på några psykologiska detaljer kring omvändelsen utan nöjer mig bara med att konstatera att Jesus än idag förvandlar. Jag är glad över att få vara hans och apostlarna efterföljare oavsett om det är semester eller inte.
PS Predikan på Apostladagen hittar du i videofältet här intill, kanske först i morgon men ändå. DS
1 kommentar:
Den Apostoliska Församlingen !.
http://www.blogger.com/comment.g?blogID=4332311803766211412&postID=2491473315537018839&page=1&token=1308209531439
Arne Strand.
Skicka en kommentar