Dags att avskaffa genusflummet

Det är egentligen inte min rubrik utan den är hämtad från tidningen Barometern. Det tar emot varje gång jag ska skriva något emot en företeelse. Jag vill helst skriva något som kan leda vidare, helst bygga upp. Men jag har i tidigare bloggar antytt  att jag blev besviken när jag i samband med kommentaren till 1 Kor 11 och 14 dök ner i feministteologin för att få en bakgrund. Min slutsats är; Blanda inte ihop genusflumm med allmänkyrklig teologi.

Jag läste Annika Borgs avhandling som i sig har många förtjänster, men som gjorde det tydligt att feministteologin syftar till att först avslöja och dekonstruera de hierarkiska strukturerna och sedan för det att fylla begreppen med ett nytt innehåll. Det kan tyckas lovvärt tills man inser att det är Guds ordningar som är måltavlan. Hennes avhandling drar slutsatsen att vi i fortsättningen inte ska ha Bibeln som ledstjärna utan de mänskliga rättigheterna. Jag inser naturligtvis att feministteologerna vill förpassa Guds ordningar till historiens skräphög, som en känd biskop uttryckte det, men det är just på den punkten jag inte följer med. Därför måste jag betraktas som konservativ och reaktionär, något som feministteologerna kan dra nytta av. Men vad gör man?

Genusforskningen har varit oförtjänt framgångsrik och riktigt hur det har gått till kan man fundera över. När jag först läste om kvinnorörelsen och dess framväxt gladdes jag. Den förtjänade framgång som att kvinnor är lika mycket värda, ska ha rösträtt, tillgång till statliga tjänster och så vidare. Utvecklingen var oerhört positiv åtminstone fram till 1960-talet. Då hände något. Allt tycks gå i diket. Genusforskningen kom att gå hand i hand med externalismen, den rörelse som menade att de yttre faktorerna skapar människan. Inom vetenskapen råder en ständig diskussion om den vuxna människan är ett resultat av arv eller miljö, interna eller externa faktorer. Ur externalismen växte postmodernismen fram som placerade de stora berättelserna, ideologierna och institutionerna till historien. Nu skulle något nytt komma.

Historiken Yvonne Hirdman lade, 1988, till dels grunden till svensk genusforskning och var den som först började använda begreppet genussystem. Det är ett ordningssystem som innehåller ett nätverk av processer, fenomen, föreställningar och förväntningar, vilka står i förhållande till varandra, ett ganska komplicerat begrepp med andra ord. I detta system finns två bärande principer, enligt Hirdman. Den första kallar hon för "isärhållandets tabu", vilket innebär att man inte bör blanda manligt och kvinnligt. Den andra principen gäller "hierarkin", vilket betyder att mannen utgör normen för det normala. Den första principen ger legitimitet åt den andra. Därför bör forskningen ägna sig åt att undersöka och om möjligt bryta sönder förhållandet mellan man och kvinna. Könen står nu emot varandra. Hon säger: "Jag ser relationen mellan man och kvinna som en styrande och avgörande faktor i den historiska processen." "Men", kommenterar Tore Frängsmyr i sin Svenska idéhistoria, "därmed har hon gett uttryck inte för en teori, men väl för en historiesyn". Detta är enligt min mening inte vetenskap utan ideologi eller flum för att citera Barmometern. På de norska universiteten har man nu slutat med sådant flum.

Min idé med den här bloggen är inte ens att diskutera saken. Det skulle inte Paulus heller ha gjort. han skulle ha sagt "här är inte man och kvinna", här, det vill säga i Kristus. Den kristna tron placerar oss i Jesu Kristi försoning. Här är platsen för den sanna jämlikheten och den ska vi inte göra oss av med.Min önskan är att vi inte blandar samman genusforskningen och dess grundläggande principer med bibelforskningen och dess grundläggande principer.