Det har skrivits en hel del om kyrkoherden Alexander Radler eftersom det nu har visat sig att han var Stasi-agent under 25 år. Han har nitiskt fungerat som angivare under längre tid än de andra agenterna. Jag länkar inte till alla möjliga media här. Den som vill kan få ganska mycket material via Anders Brogrens hemsida.
Dag Sandahl har tidigare skrivit tänkvärt om Radler. Det de flesta av er däremot inte vet är att Frimodig Kyrka genom Dag Sandahls försorg redan i maj månad skrivit en motion till Stiftsfullmäktige i Växjö stift där vi anhåller om att stiftet tillsätter en utredning med uppdrag att utreda stiftets förhållande till Östtyskland. Växjö stift har ett vänstift i det forna Östtyskland i Greifswald. I det stiftet utnämndes biskop Svens Lindegård till hedersdoktor och nuvarande biskop Jan-Olof Johansson var hans väskbärare. Nu vill vi veta allt så vårt stift kan gå vidare med hedern i behåll. Men det verkar onekligen som att Svenska kyrkan i stort har tagit intryck av kyrkan i Östtyskland. Vad jag förstår var de flesta i den kyrkan agenter så Radler var ingalunda ensam.
Nu finns det säkert många som frågar sig hur en spion samtidigt kan vara präst. Kanske kan man lika gärna vända på frågan och fråga: "Kan en präst verkligen göra sådant som Radler gjort?" Den senare frågan är i vart fall för mig enklare att besvara. Det kanske beror på att jag är i branschen. Nu är Radler vad jag förstår, precis som jag själv var, ett tillsynsärende. Det ska bli mycket spännande att se hur Domkapitlet agerar. Blir Radler "avkragad", stannar det vid en skriftlig erinran eller går han helt fri därför att han har gått i pension? Det finns tydligen en hel del medlemmar i hans gamla församling som tycker att vi ska glömma alltihop. Med motiveringen att han är så snäll. Och det är han. Det vet jag som har talat med honom.
Dag Sandahl har ställt andra frågor. Han undrar vilka femte-kolonnerna är? Det torde finnas ett antal medarbetare till Radler vid universitetet i Lund? I Svenska kyrkan? Och på vilka andra platser? Kommer det flera avslöjanden framöver? Eller kommer det att mörkas av hänsyn till att allt är preskriberat? Eller av hänsyn till anhöriga? Den där motionen till Växjö stiftsfullmäktige kanske inte är så dum? Det är väl närmast självklart att Radler inte var ensam utan han var var insatt i ett system med vida förgreningar.
Min egen reflektion i denna vecka då Evangelieboken bär rubriken "Andlig klarsyn" och evangeliet handlar om falska profeter som kan kännas igen på frukten är mer ett konstaterande. Nu prövas Alexander Radler i sin tro. Jag utgår från att han vill vara en ärlig kristen och att han är mer beroende av Herren Jesus än någonsin. Det är inte min sak att döma. Det kan dessutom vara så att Radler är lättad efter avslöjandet. Jag önskar att det är så och att han slipper plågas av förtvivlan. Förtvivlan har aldrig frälst någon. Det är tron på Herren Jesus som frälser. Radler kan naturligtvis inte reparera vad han gjort. Han kan inte heller, lika lite som någon annan människa, frälsa sig själv. Men jag vet en som kan och jag hoppas Alexander Radler nu sätter sitt hopp till honom som har försonat hela världen med sig själv och vars blod renar ifrån all orättfärdighet.
16 kommentarer:
Mycket fint skrivet av dig, Håkan.
Bra skrivet. Jag kan intyga att Radler som lärare var både sympatisk och kunnig, men jag tycker att en fråga han tog upp bör diskuteras mer utifrån hans egen praktik, nämligen om man kan ha andra etiska principer för "ämbetet" än privat. Enligt Radler så innebär en luthersk etik att en kristen kan arbeta med vad som helst som är nödvändigt för samhällets fortbestånd. Det kristna förhållningssättet är utifrån detta att utöva ämbetet nitiskt och utifrån dess inneboende principer. Så är det t ex enligt Guds vilja att soldatetn och bödeln dödar trots budet: "Du ska inte döda". Likaså skulle Radlers ovanligt nitiska gärning som spion kunna tolkas som ett utflöde ur hans kristna tro, medan en slapphet och ovilja att göra det uppdragsgivaren förväntade sig (d v s Stasi) skulle varit synd. Jag reagerade på denna lära redan när han undervisade om den och tänkte att ett sådant synsätt måste vara farligt, inte minst i ljuset av vad som hände i Tyskland under andra världskriget, när folk "löd order". Men då jag har frikyrkobakgrund antog jag att min aversion grundade sig i den teologiska krocken med en reformert teologi. Utifrån Radlers eget liv är jag dock beredd att heresiförklara denna åtskillnad. Jag tror att den uppkom i och med att kristendomen blev statsreligion vilket medförde att den radikalt annorlunda livsstilen som ett kristet liv egentligen skulle behöva innebära blev ett problem, inte minst för krigsmakten. Denna uppfattning stärks av att det i urkyrkan sågs som oförenligt med en kristen tro att ha vissa arbeten som t ex soldat. I luthersk tradition finns det dock ganska få vapenvägrare. Istället för att konstatera att Radler är en syndare (vilket knappast kan vara en nyhet för någoon kristen) bör vi granska de teologiska principer som möjliggjorde hans liv som spion, präst och lärare utan att han behövde hyckla eller vara otrevlig som person och inse att vi kanske alla mer eller mindre utgår ifrån dem. Detta är mycket värre än att en enskild präst gör ett snedsteg. Jag tror inte Radler kan befrias förrän han har förkastat denna syn i grunden. Helgelsen måste också innebära en utlevelse av ordet "mitt rike är inte av denna världen". Förhållandet till staten har alltid varit statskyrkans problem och det är väl bara att inse att den teologiska bearbetningen av skilsmässan från staten inte är gjord. Varför ska vi uppröras av att Radler gick sin stats ärenden bara för att det var DDR som var staten, när Svenska kyrkan idag också tjänar vår långtifrån goda stat. Det senaste exemplet är väl att ALLA, frivilliga såväl som anställda, numera enlgt kyrkomötesbeslut är skyldiga att anmäla om barn far illa till de sociala myndigheterna. Det kan tyckas vara i ett gott syfte men det finns tillräckligt många vittnesmål om när myndigheterna gjort fel och förstört både barns och föräldrars liv med onödiga tvångsomhändertaganden (vanvårdsutredningen, uppdrag granskning etc.) för att detta ska vara ett aktuellt exempel på samma statskramande naivitet. Dessutom försätter det (återigen) människor i den situation som människor förfasar sig över i fallet Radler Att de i sin nöd inte kan vända sig till kyrkan i förtroende utan att hamna i myndigheternas klor!
Intressant fråga, Gunvor! Bra och viktig att ställa sej! Det är absolut sant att kristna av alla sorter, fransiscaner eller lutheraner, frikyrkliga eller romerska katoliker behöver begrunda sitt och kyrkans förhållande till staten. (Som varit knepigt både under konstantins tid och under medeltiden, under såväl det kungliga enväldets stormaktstid som under det socialdemokratiska folkhemmets tid).
Men jag tror absolut inte att Radlers svek mot sina vänner och spioneri för DDR i Sverige var en logisk följd av luthersk teologi. Luther - själv uppkäftig så det förslog - menade aldrig att lydnaden för överheten skulle slå ut generalklausulen "Man måste lyda Gud mer än människor". Däremot är hans lära om de två regementena alldeles nödvändig för att en kristen ska kunna fungera som polis, fångvaktare eller domare, ja, t.o.m. som lärare eller förälder! Hur ska jag annars förstå min roll att i all enkelhet utdöma vettiga påföljder för fusk eller att hålla fast (med ur barnets synvikel otillständigt övervåld!) en sparkande och skrikande unge för att förhindra att syrran blir slagen i huvet med en spade?
Det går ju an att som i urkyrkan eller bland Jehovas vittnen vägra tjäna en stat man upplever som förtryckande - men vad gör man (jfr i Rom eller Sverige) när de flesta blivit kristna men brottslighet eller fientliga militärattacker fördenskull inte upphört? Kan en kristen då inte befatta sej med rättsväsendet (och dess legaliserade våldsutövning) utan måste lämna över allt detta till kvarvarande "hedningar"?
En polis eller en domare kan vara världens ödmjukaste människa som privat "vänder andra kinden till" utan att fördenskull vara hycklare eller visa dubbelmoral när hon/han tar fast en våldtäktsman resp. dömer honom till fängelsestraff.
Detta är Luthers viktiga poäng, medan en typ av radikalpacifism som florerar inom delar av frikyrkligheten (anabaptistisk snarare än reformert, Kalvin och Zvingli la ju inte precis fingrarna emellan) skulle bädda för rena anarkin om den tillämpades utanför mindre kommuniteter. Inte bara militären utan lika mycket polisen och, ja, tillsynsläraren (och föräldern!) stämplas ju då som okristliga så fort de griper in med annat än bön och samtal! Och då måste jag säga att jag finner Luthers utläggning betydligt mer kristligt sammanhängande och relevant.
Den för mej riktigt svåra frågan ur kristlig synvinkel, både i Hitlertyskland och i DDR eller i t.ex. Egypten och Syrien, är när en regim faktiskt blir så dålig att lojalitet och lydnad, om än aldrig så passiv, blir fel jämfört med det aktiva upproret! (Jfr Kristian II, som historikern och prästen Per Jonsson i Landskrona tyckte det var fel att störta - Gustav Vasa och hans son Karl IX utförde blodbad själva, och Kalmarunionens upplösning medförde fruktansvärda krig mellan Sverige och Danmark i hundratals år). HÄR har jag inget bra svar; och den bedömningen hänger nog ihop med huruvida man som kristen kan jobba i underrättelsetjänsten. Jag tror att Sverige kan behöva infiltrera främmande, fientliga makter (ungefär som polisen kan behöva infiltrera en liga) och att man i det fallet behöver använda lögn och förställning för att rädda liv - men när Aleksander Radler blev spion för kommunistdiktaturen och angav sina vänner (som knappast bedrev några fientligheter mot honom eller övriga medborgare utan bara ville fly till väst) kunde han knappast med skäl åberopa någon "luthersk lära om lydnad för överheten". En sak är att han själv av lydnad avstod från att försöka fly, men förbudet att lämna landet var så groteskt att en mörk skugga faller över dem som i överhetens tjänst angav eller sköt ner dem som försökte fly.
Rom. 12 och 13 måste läsas ihop. Skulle man skylla Radlers agerande på Luthers teologi, kan man ju lika gärna skylla på Paulus. Men inget samhälle kan bestå utan en grundläggande medborgerlig lydnad för lagar och ordningar, och samtidigt gäller att en kristen måste lyda Gud mer än människor. Gränsen är inte alltid alldeles enkel, men jag menar att Aleksander Radler gått rejält snett (vem tror att Luther hade gillat angiveriet mot studentkamraterna?) och hoppas verkligen att hans kristna - och lutherska - profil inte bara från början till slut varit ett spel för galleriet.
Men Paulus talar ju om "det som är äkta i er tro" som om vi alla vore mer eller mindre hycklare, och jag hoppas att Radler mitt i allt någonstans har en äkta kristustro och att han ska orka bekänna fullt och reservationslöst, utan att skona sej själv eller övriga agenter.
Som alltid finns det två diken och jag förordar på intet sätt anarki, men jag tror att Svenska kyrkan har lättare att hamna i Radlers dike utifrån den Lutherska teologin.
När den engelske biskopen Alex Ramsey besökte ett londonfängelse lär han nekats träffa en intern men insisterade, varefter frågan löd om vad biskopen hade att säga honom och svaret kom "att inget han gjort hade varit omöjligt för mig att göra". Hur är det möjligt? Aposteln St Paulus undervisar om viljans kluvenhet, att den vill ett och göt ett annat och varför det är så. Problemet är därför inte att det var möjligt utan att det var organiserat och återkommande. Därför bör frågan ställas hur var det med förkunnelsen där den nu spionstämplade satt som åhörare? Hur agerade vännerna, kollegorna? Det är min övertygelse att där det bara är ord om synden, där varnarna står fasta men inte står kvar, inte visar kärlek, sker sådant lättare. Vem av oss har inte svikit? Vem av oss har inte gått? Vem av oss valde inte den enkla vägen och tar fram den till självförsvar när syndaren ertappas d vs pekar bort från oss själva, men en står kvar, en är vid den spionstämplades sida, han som inte går. Han kunde gått från båten när det stormade, han kunde gå på vatten, men han stannade kvar, han stillade vattnet, han frågade "varför är ni rädda?" inte som annars "var inte rädda", han som såg var beredd att lyssna och stanna kvar. Han går aldrig, det är vi som gör. Vad blir då frågan: jo om han är kvar hos oss eller om vi gått. Då kan denna affär bli till välsignelse " det kunde varit jag" och då föds bönen "herre jag är inte värdig att du går in under mitt tak men säg bara ett ord..", så vill Gud göra denna affär som så många andra till ett medel för att driva oss tillbaka till han som inte går, vågar vi tacka den spionstämplade för det? Vågar vi se att han som stannade kvar gett oss en till välsignad påminnelse om vad vi är och vad han är? Vågar vi se hur synden aldrig av Gud ges sådan makt att Gud går. / Magnus Olsson
Ja men Gunvor, det är väl ändå svårt att hävda att kyrka-stat-röran, där politiska partier sitter och bestämmer i kyrkomötet (även om läran!!!) skulle vara någon slags konsekvens av Luthers tvåregementslära! Tvärtom är det väl det mest flagranta brott mot tvåregementsläran man gärna kan tänka sej? (Jfr "När var och en sin syssla sköter / så går oss väl, evad oss möter.").
Nu inför reformationsjubileet 2017 kommer ju f.ö. de romerska katolikerna direkt eller indirekt att peka på hela situationen i Svenska kyrkan som ett resultat av reformationen - men det är ju ungefär som att peka på omoralen i Europa som ett resultat av kristnandet! Svenska kyrkans ledning har i stor utsträckning övergivit evangelisk-luthersk tro (och Europa i stor utsträckning kristendomen): DÄR har vi orsaken.
Detta sagt, så är det ett faktum att de s.k. "lutherska" kyrkorna (vilket gräsligt uttryck, tycker jag med Luther) sökte och fick ett furstemaktsstöd som till en början nog var en förutsättning för överlevnad men alltmer blev en tvångströja som kyrkan, trots sin gynnade ställning, borde ha slitit sej loss ur så fort det gick. OBS dock att varken kryptokatoliken Johan III eller kalvinisten Karl IX kunde påverka kyrkans lära, och när Gustav Vasa gynnade reformationen fick han ta hela det "lutherska" paketet och kunde inte heller han lägga sej i enskilda dogmer! (Men det var ju inte heller bra när kyrkan hade sånt inflytande över statsmakten att man började kopiera moselagens straffrättsliga föreskrifter i svensk nytestamentlig tid).
Magnus - ja, Chestertons prästdetektiv "Fader Brown" brukade säga ungefär detsamma som din riktige präst, och "there but for the grace of God goes Richard Baxter / John Wesley" (till schavotten - attribueras lite olika och fler än en kan förstås ha sagt det) är ju ett känt uppbyggligt citat som t.o.m. knarkardetektiven Sherlock Holmes använder vid ett tillfälle. Själv funderar jag på hur Aleksander Radlers svek ska bedömas i relation till SÅ många teologers svek mot evangelisk-luthersk tro och lära, och jag håller helt med Gunvor om att den svenska staten inte heller alltid är god att tjäna och lyda, och att vi inför reformationsjubileet 2017 MÅSTE se till att kyrkan blir fri från staten PÅ RIKTIGT. (Demokrati i all ära, men det är dock som Churchill betonade det sämsta av alla styrelseskick - om man bortser från alternativen. Och inte ens en demokratisk stat ska råda över kyrkan, som i grunden inte ska styras av folket ö.h.t.).
Andreas! I detta tycker jag allt att du är lite naiv. Det är som du säger att en förutsättning för en lyckad reformation var att den fick furstarnas stöd. Rimligtvis hade det inte skett om teologin hade varit radikal i frågan om att "lyda Gud mer än människor". Tvärtom passade det furstarna bra att tillskansa sig den makt och lydnad som kyrkan övat folket i. Lydnaden under Gud och kyrkan blev synonym med lydnaden under staten i viss mening. Sedan är det klart att det alltid har funnits kristna som inom den Lutherska ramen har kunnat leva ut en kristen frihet, men det är menar jag trots denna akilleshäl snarare än tack vare den. Man kan inte skilja ut teologin från dess frukt och hävda att en lära är bra men dess konsekvenser är dåliga. Jag kan hålla med om att tvåregementsläran i en kristen enhetskultur är ett av flera användbara sätt att försöka förklara hur Gud verkar i världen. Men den har ofta missbrukats till att sätta likhetstecken mellan härskarnas vilja och Guds vilja vilket är helt fel användning, då den ju förutsätter att härskarna fruktar Gud för att fungera. Hur ofta gör de det? All makt korrumperar. Därtill har uppdelningen i nationalkyrkor radikalt minskat kyrkans makt och möjligheter att profetiskt stå emot staten i de olika länderna. Visst finns alltid risken för att en överstatlig och mäktig kyrka blir korrumperad den också som katolska kyrkan blev före reformationen. Men att lösa det problemet genom att lägga hela makten i de världsliga härskarnas händer är en dålig lösning. Det alternativ du förespråkar: Att slita sig lös, har aldrig fungerat i praktiken. Som jag ser det finns det två anledningar till att Svenska kyrkan blev "fri" från staten: 1. Sekulariseringen gjorde människor mindre lojala med kyrkan och gjorde bandet till kyrkan problematiskt för staten. 2. Makten över kyrkan hade ändå säkrats via de politiska partierna och lagen om Svenska kyrkan.
Sett utifrån detta är jag inte särskilt optimistisk när det gäller Svenska kyrkans möjligheter att slita sig lös. Antag t ex att Frimodig kyrka fick en majoritet i Kyrkomötet. Riksdagen kan då, lätt som en plätt, ändra lagen om Svenska kyrkan och återförstatliga samfundet, med hänvisning till att det inte blev som man tänkt... Än i denna dag är därför Svenska kyrkan beroende av furstarnas stöd, något hon bara kan få om hon är tillräckligt lojal med staten - idag t ex när det gäller synen på jämställdhet, kön etc. I DDR förmodligen när det gällde att hjälpa staten att kontrollera medborgarna. Endast statens intressen skiljer, inte kyrkans beroende och undfallenhet.
Därmed inte sagt att man inte ska engagera sig i Frimodig kyrka och göra det man kan för att "lyda Gud mer än människor". För Gud är ingenting omöjligt! Vi måste dock se även de grundläggande orsakerna bakom dagens situation. Radler var trots sin konservativa teologi aldrig ett hot mot systemet p g a sin grundläggande syn på kyrka-stat. Skrapar man lite på ytan kanske kyrka-statfrågan är en nog så viktig anledning till varför högkyrkligheten är avskydd som kvinnoprästfrågan. Lågkyrkligheten är harmlös då den betonar de små sammanhangen och passar in i normen "tron är en privatsak". Högkyrkligheten däremot, har sin lojalitet hos den allmänneliga kyrkan - något överstatligt - och inte hos staten och är därför omstörtande. Det bästa sättet att oskadliggöra dem är att de konverterar så att de förlorar möjligheterna att ha makt inom Sv k. Tills vidare får man göra livet surt för dem och förhindra inflytande så gott det går. Eller?
Kul och intressant diskussion, Gunvor! Jag tror vi är helt överens om faran med alltför täta band mellan kyrka och stat och om att Svenska kyrkans problem delvis är att söka långt tillbaka (längre tillbaka än SAP:s framgångar). Men det var väl ändå inte att begära att förföljda lutheraner skulle ha AVSAGT sej skydd från exempelvis kurfurst Fredrik av Sachsen? Självklart behövde alla parter hitta en plats där kunde leva och verka i längden, någotsånär skyddade av överheten till liv och lem, mot påvens bannbullor t.ex. - att förneka detta behov vore väl verkligen naivt? (Detta gällde ju alla reformatoriska rörelser, som tyvärr f.ö. inte alltid behandlade varandra särskilt kristligt). Och, som sagt, det handlade inte om att låta furstarna diktera teologin beträffande exempelvis äktenskapet (även om ett berömt "pastoralt medgivande" av bigami låg farligt nära), utan om att söka skydd hos sympatiserande furstar (Luther rekommenderade sina egna anhängare att flytta om de utsattes för hot av majoriteten).
Men visst var det en stor svaghet att man - om än av nödtvång - därmed fortsatte att göra bekännelsen "territoriellt anknuten" (precis som på medeltiden under romersk-katolska kyrkans hegemoni), och naturligtvis kan man även som lutheran bara beklaga den splittring i nationalkyrkor som blev följden (även den ortodoxa kyrkan lider ju av "nationalsyndromet").
Vi ska dock inte förneka den självständighet kyrkan uppvisade gentemot t.ex. Johan III, Sigismund och Karl IX, men 1686 års kyrkolag med kungen (Karl XI) som kyrkans överhuvud var ju rena katastrofen, och naturligtvis hade/borde kyrkan kunnat avsäga sej de prerogativer som gav den ensamrätt på religion och gjorde exempelvis romersk-katolicism liktydigt med landsförräderi.
Det ironiska är - om man läser om hälsingesonen Arthur Engberg och socialdemokratin - att nästan ALLA från höger till vänster gillat statskyrkosystemet ända in på 1900-talet så länge de själva haft eller trott sej kunnat få hegemoni inom systemet, medan alla - från höger till vänster - varit väldigt kritiska när de själva varit i underläge. (Det är som att vara för demokrati så länge man gillar de beslut som fattas men för diktatur när detta ger större utsikter att få igenom de egna idéerna).
T.ex. skulle ämbetsfrågan 1958 naturligtvis ha fått vila tills alla - från konservativt till radikalt håll - förenats om att först göra kyrkan verkligt fri från staten och de politiska partierna. (Lika med äktenskapsfrågan 2009). Blir de statsstyrda besluten dåliga är det ju ett elände i sej. Blir de bra förlorar de ändå i kyrklig legitimitet. (Vilket prästvigda kvinnor fått lida av i ett halvsekel).
Jag gillar Frimodig Kyrka ust för att FK sätter "first things first". Ett någorlunda igenkännligt evangelium och en någorlunda fri kyrka är prio 1. Det hindrar inte att det i en framtid troligen blir - och måste bli - konflikt även inom FK om exempelvis ämbetet och dess gestaltning i framtiden. (Kanske även om hur långt man kan gå i hbt-frågor beträffande pastorala undantag och liknande). Men det är helt rätt att vara med och göra anspråk på Svenska kyrkan även om det förmodligen går mot en boskillnad beträffande både liturgi och egendom. Reformationsjubiléet 2017 lär om inte annat avslöja diametralt olika uppfattningar om vad "reformation" innebär.
Tack för diskussionen och ursäkta att jag skriver så förargligt långt!
Jag håller f.ö. med dej i din analys om varför den kyrkotrogna högkyrkligheten ses som ett hot - även t.ex. lågkyrkliga laestadianer i norr har ju övertydligt visat att de har lojaliteten på annat håll än hos staten, men de gör inte på samma sätt "anspråk" på Svenska kyrkan och ses kanske därför inte på samma sätt som ett hot.
Din beskrivning av lågkyrkligheten träffar väl närmast EFS, som jag absolut tycker sitter för stilla i båten. (Enskilda EFS:are har ju dock engagerat sej i Frimodig kyrka - bra!).
F,ö. öppnar sej ju Aleksander Radler mer än tidigare i Dagen, och ursäktar sej gudskelov inte med någon luthersk ideologi, se http://www.dagen.se/nyheter/radler-plagad-av-sitt-stasiforflutna/
Håller med dig om att detta är en verkligt intressant diskussion. Vi lever i en spännande tid (fast det kanske gäller alla tider om man förmår se det) där det gäller att vara lyhörd för vart vinden blåser - OBS! inte opinionsvinden då utan Andens vind! Men vinden blåser vart den vill - den som lever får se var vi är 2017 om Herren dröjer. Allt gott Andreas!
I do agree with all the ideas you have offered to your post.
They are very convincing and can definitely work.
Still, the posts are very brief for novices.
May you please extend them a little from next time? Thanks for the post.
Also visit my website ; Lexington Law
I’m not that much of a online reader to be honest
but your sites really nice, keep it up! I'll go ahead and bookmark your website to come back down the road. Cheers
My web site: garden greenhouse
I'm not sure why but this blog is loading extremely slow for me. Is anyone else having this problem or is it a problem on my end? I'll check back later and see if
the problem still exists.
My blog post customer service
En äkta skithög, och var hans sk tro kommer in i bilden vet jag inte. Guds namn, har det inte alltid använts i alla konfliker? Jag får kväljningar!
Mimmi
Skicka en kommentar