Var finns missionärerna?

Ulrika Z har naturligtvis helt rätt i sin kommentar till förra bloggen. Allt går inte att köpa för pengar. 

I gårdagens SvD fanns en i ämnet intressant understreckare. Det var min gamle lärare Hans Ingvar Roth, professor i pedagogik och aktuell med boken Är religionen en mänsklig rättighet som redogjorde för den politiske filosofen Michael Sanders bok What money can't buy. I den hävdar filosofen att vårt samhälle slagit in på en farlig väg när det går från att vara en marknadsekonomi till att bli ett marknadssamhälle, det vill säga bli ett samhälle där "allt" går att köpa för pengar. På det sättet får vi ett sämre samhälle med större ojämlikhet. Gråzoner uppstår och våra värderingar löses upp. Han ger en rad exempel. 

Sann vänskap kan inte köpas för pengar. Inte heller lojalitet, mellanmänsklig solidaritet eller personliga förtroenden. Om någon till exempel skulle kunna köpa sig ett Nobelpris upphör värdet av priset.  I vår tid innebär det att de rika inte bara kan köpa dyra bilar och bostäder, konst och lustyachter utan också bättre sjukvård, utbildning och större möjligheter att påverka politiken. I ett sådant läge frestas också de fattiga att till exempel låta tatuera in webbadresser på sina pannor, bli surrogatmammor eller sälja sina organ. 

När någon kan köpa ett lämpligt tacktal till en väns högtidsdag sjunker värdet på talet. När någon skänker miljoner till ett universitet och därför får plats för sin son eller dotter på detsamma är studieplatsen inte längre lika mycket värd. Eller om någon skänker pengar till eller på annat sätt bidrar till ett universitet och i gengäld utnämns till hedersdoktor. Kända exempel finns som bekant på nära håll.

Sandel hämtar också ett exempel från Israel där ett daghem införde straffavgifter för dem som hämtade sina barn för sent. Resultatet blev att flera föräldrar kom senare eftersom de tyckte sig kunna köpa en förlängning. På det sättet undergrävdes själva grundtanken och när systemet sedan avskaffades var det svårt att få tillbaka de ursprungliga värderingarna. I byn Wolfenschleissen i Schweiz kunde 51 % av befolkningen tänka sig att ta emot kärnkraftsavfall för att på så sätt "ställa upp". När de sedan fick materiell kompensation upplevde de att de var köpta och stödet sjönk till 25 %. 

Det är inte svårt för någon av oss att känna igen mönstret, men hur ska det kunna brytas? Sandel finner inga omedelbara svar, men menar att vi behöver fler gruppsammansvetsande mötessammanhang. Vi behöver en bredare offentlig debatt kring just våra värderingar. Avslutningsvis skriver Roth att boken borde vara obligatorisk kurslitteratur på alla våra universitets ekonomiutbildningar. 

Jag drar mig till minnes hur vi under min pastoral-teologiska utbildning köpte konfirmander som vi skulle öva oss på. Jag vet också att man under en tid här i Värnamo betalade ungdomar för att medverka i konfirmandarbetet. Det är tack och lov borttaget sedan länge, men jag befarar att fenomenet kan komma tillbaka. Visste du förresten att det finns människor som vill ha 50;- för att läsa episteltexten i högmässan? I sådana fall borde läsningen av evangeliet kosta minst 75;-.

Ulrika Z har helt rätt att missionsiver inte går att köpa för pengar, inte ens för 373 miljoner. Men om det inte är pengar som fattas är det något annat som fattas. Jag har tänkt skriva två motioner om mission i Sverige till kyrkomötet, men nu känns det mer hopplöst än någonsin. Inte bara därför att Frimodig kyrka av princip aldrig får igenom några motioner utan också därför att jag undrar; Var finns missionärerna?