Först tänkte jag inte skriva något alls om dopet trots att ledaren i Kyrkans tidning, nr 23/12 ställde frågan om drop-in-dopen kan karaktäriseras som sakramentalt snabbköp eller sakramental succé. Ibland blir man trött redan innan man börjat läsa. Men sedan skrev biskop em Koskinen under rubriken Nåden kräver att vi gör dopet tillgängligt som om det någonsin i en folkkyrka varit otillgängligt. Där aktualiserade han kritiken från "Dag Sandahl-angels med hang-arounds" och jag kände mig lite träffad. Alltså läste jag lite extra noga. Eftersom också ledaren passade på att ta billiga poäng på Dag Sandahl insåg jag genast att här har Dag rört vid en öm punkt.
Vad skriver då biskop em Koskinen? Jo, han insinuerar att de högkyrkliga genomför trossamtal med föräldrarna som påminner om den gamla tidens husförhör. Vad vet han om det? De ställer frågan, tänker sig biskop em Koskinen, om föräldrarna är värda att få sitt barn döpt. Usch, jag blir trött bara genom att återge detta. Skärpning, biskop em Koskinen! Och Kyrkans tidning!
När det talas om dopet talas det ensidigt om Guds förekommande nåd. A-K Hammar betonar att alla barn är skapade till Guds avbild och att dopet innebär ett välkomnande av dessa. Jag säger inte att det är fel. Jag har ännu inte studerat det nya dopritualet men har förstått att det går att välja olika alternativ. Om jag genomgående väljer de mest liberala alternativen kan det då tänkas att dopet har reducerats till ett välkomnande? Vi får se när jag studerat det. Nu är det inte rekommendabelt att ens skriva en blogg utifrån reaktioner, men tillåt mig fråga: Har inte dopet med den kristna tron att göra? Är det inte kopplat till kristen tro? Hör de båda inte samman?
Det är inte fel att välkomna ett barn som en Guds avbild. Föräldrarna är att önska allt gott. Men det är inte kristligt att betona välkomnandet på frälsandets och lärjungaskapets bekostnad.
Hur många gånger har jag inte talat med mina meningsmotståndare om barndop, vuxendop och omdop? (För övrigt läste jag att Laila Bagge Wahlgren låtit döpa sin son för andra gången. Dopet utfördes av en präst inom Svenska kyrkan. Det ska bli intressant att följa hur Domkapitlet bedömer denna prestation.) Men jag minns särskilt min gode vän Hans Johansson som definierade dopet som ett omvändelsedop. Han kunde visa att i fornkyrkan döpte man i samband med omvändelsen och det var inte svårt att inse att han hade rätt. Även om jag inte kan eller vill gå så långt måste jag ändå erkänna att dopet har att göra med den kristna tron. Någonting mindre är omöjligt med tanke på min tro och mina prästvigningslöften. Men det verkar som att biskop em Koskinen och Kyrkans tidning förbiser denna tanke. Kyrkans tidning tar A-K Hammar i hand och menar att det är ett välkomnande och att Guds nåd är till för alla. That´s it!
Vännerna i Kyrkans tidning har inte fel, men deras argument är otillräckliga. Konfirmationen togs upp i slutet på 1800-talet just därför att de små barnen aldrig kunde förstå vad evangelium är. Konfirmationen var dopundervisningen i efterhand. Idag när fler döps än konfirmeras borde det vara självklart för Svenska kyrkan att på nytt tänka igenom sin doppraxis, också om man är biskop.
3 kommentarer:
Här i en del av stockholm kom förra veckan en tidning från svk, med tema dopet. Genomgående välkomnande och tillhörighet, inte en enda gång nämndes vad bibeln säger om dopet, eller att det skulle ha något med omvändelse eller rening att göra. Antar dock att enda syftet är att få upp medlemsantalet, o då är det ju dumt o blanda in kristendomen...
Bra att du skriver om detta. Jag blev väldigt illa berörd av Koskinens inlägg - inte nödvändigtvis för sakfrågan - men hans nedlåtande ton och sätt att avfärda en kollega - vad fult det var. Det skulle inte förekomma i andra organisationer, eller i företagsvärlden som jag är del av. Det gör mig ledsen. Själv tänker jag angående drop-in dop att det finns något vackert i en kyrka som står redo att döpa - jag vistas mycket i kyrkorum och saknar ofta prästerlig närvaro i dessa. Tänk att komma in i ett kyrkorum och finna en präst redo att döpa, att ta emot bikt.
Svenska Kyrkan är bunden av sina bekännelseskrifetr och Confessio Augustana säger så här i sin IX artikel:
1] Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att 2] Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet får frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
3] De fördöma vederdöparna, som *bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet*.
Skicka en kommentar