Så äntligen kom artikeln i tidningen DAGEN. Det tycker jag var bra, men hur kommer det sig att något sensationellt äger rum på Bjärka-Säby, ja kanske mer eller mindre kyrkohistoriskt, och att det sedan tar veckor innan första kristna tidningen reagerar? Då har det pågått intensiva diskussioner i bloggosfären i 2 1/2 vecka! Det kan man spekulera i.
För övrigt är det minst sagt intressant att följa den påbörjade utvecklingen av svensk kristenhet. I samband med Dagen-rapporten hittade jag några för mig nya intressanta länkar som till exempel Kyrkliga Betraktelsen. Den är anonym, men verkar röra sig på det allmänkyrkliga området. Av någon anledning hamnade jag också på en sida med de svenskkyrkliga klostren. Om du någon gång blir intresserad av att dra dig tillbaka, söka Gud eller delta i en retreat av något slag kan jag nog rekommendera dem alla.
Det som gör utvecklingen extra intressant för mig är att jag ända sedan väckelsen på Fjellstedtska skolan envist har hållit fast vid den apostoliska kyrkan. Det har inte alltid varit någon lätt kamp och är inte nu heller för den delen, men den apostoliska kyrkan har alltid varit mitt hem trots mina karismatiska erfarenheter, trots väckelsen här och där och alla mina besök inom svensk och finsk frikyrklighet. Och så, år 2012, får jag vara med om hur den Helige Ande öppnar en dörr för de många mot den allmänneliga kyrkan! Det är stort. Betyder det att man måste konvertera? Nej, det tror jag inte. Det går att leva ett allmänkyrkligt liv inom alla de kristna trossamfunden. Hur går det till? Låt oss ta den frågan i en kommande blogg.
Men inte alla är glada över utvecklingen. I Bloggen Aletheia förs kritiken fram med sådan hastighet att det nästan är omöjligt att hinna med. Man får skrolla en bra bit för att komma ner till Ulf Ekman. Ulfs uttalanden verkar ha utlöst ett mindre jordskred. En liknande kritik som den på Aletheia förs fram på Barnabasbloggen. Jag undrar i skrivande stund om det blir någon fortsättning i Dagen eller om Kyrkans Tidning kommer att kvickna till? Det senare är svårt att tro, men man ska aldrig säga aldrig.
En fråga: Är det svårt att på denna min bloggsida se länkarna? Skulle man kunna ändra färg på dem på något sätt?
Nu ska Kari och jag åka en sväng till nya barnbarnet innan vi har en zonsamling hemma hos Rolf och Marianne. Den senare ser jag mycket fram emot. Det är fantastiskt att få leva i en riktigt gemenskap!
Än senare, kanske i kväll, ska jag lägga ut en länk till en annan broder i den allmänneliga kyrkan, fader Mats Furemalm, han som prästvigdes i den Nordisk-katolska kyrkan den 19 maj. Välkommen åter.
För övrigt är det minst sagt intressant att följa den påbörjade utvecklingen av svensk kristenhet. I samband med Dagen-rapporten hittade jag några för mig nya intressanta länkar som till exempel Kyrkliga Betraktelsen. Den är anonym, men verkar röra sig på det allmänkyrkliga området. Av någon anledning hamnade jag också på en sida med de svenskkyrkliga klostren. Om du någon gång blir intresserad av att dra dig tillbaka, söka Gud eller delta i en retreat av något slag kan jag nog rekommendera dem alla.
Det som gör utvecklingen extra intressant för mig är att jag ända sedan väckelsen på Fjellstedtska skolan envist har hållit fast vid den apostoliska kyrkan. Det har inte alltid varit någon lätt kamp och är inte nu heller för den delen, men den apostoliska kyrkan har alltid varit mitt hem trots mina karismatiska erfarenheter, trots väckelsen här och där och alla mina besök inom svensk och finsk frikyrklighet. Och så, år 2012, får jag vara med om hur den Helige Ande öppnar en dörr för de många mot den allmänneliga kyrkan! Det är stort. Betyder det att man måste konvertera? Nej, det tror jag inte. Det går att leva ett allmänkyrkligt liv inom alla de kristna trossamfunden. Hur går det till? Låt oss ta den frågan i en kommande blogg.
Men inte alla är glada över utvecklingen. I Bloggen Aletheia förs kritiken fram med sådan hastighet att det nästan är omöjligt att hinna med. Man får skrolla en bra bit för att komma ner till Ulf Ekman. Ulfs uttalanden verkar ha utlöst ett mindre jordskred. En liknande kritik som den på Aletheia förs fram på Barnabasbloggen. Jag undrar i skrivande stund om det blir någon fortsättning i Dagen eller om Kyrkans Tidning kommer att kvickna till? Det senare är svårt att tro, men man ska aldrig säga aldrig.
En fråga: Är det svårt att på denna min bloggsida se länkarna? Skulle man kunna ändra färg på dem på något sätt?
Nu ska Kari och jag åka en sväng till nya barnbarnet innan vi har en zonsamling hemma hos Rolf och Marianne. Den senare ser jag mycket fram emot. Det är fantastiskt att få leva i en riktigt gemenskap!
Än senare, kanske i kväll, ska jag lägga ut en länk till en annan broder i den allmänneliga kyrkan, fader Mats Furemalm, han som prästvigdes i den Nordisk-katolska kyrkan den 19 maj. Välkommen åter.
4 kommentarer:
Hej Håkan!
Jag har träffat och lyssnat till dig i Borgå, Finland i metodistkyrkan. ( mitten av 90 talet?) Min fråga är följande- Hur ser du på Katolska kyrkans rättfärdigörelselära och hur tycker du den går samman med Luthers och Calvins rättfärdiggörelselära?
M.v.h. Johan Sjöblom ( Finländsk Calvinist)
En ärlig fråga från en svensk lutheran: varför utgår du från att lutheraner och calvinister borde vara på ena sidan och RKK på den andra?
Vänner, utan att ha repeterat frågan tror jag anonym lever kvar på medeltiden. Då fanns det onekligen skillnader eftersom lutherdomen mer eller mindre blev till just genom att skilja sig på denna punkt. Rättfärdiggörelsen sker "genom tron allena". Ingen medverkan från oss dödliga. Redan här väcks ett antal frågor som jag hoppar.
Men idag tror jag att Svenska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan är ganska överens om hur man ska tala om rättfärdiggörelsen. Det kan till och med vara så att det finns ett gemensamt dokument om detta. Den som googlar i saken kan nog hitta det.
Som tillhörande koptisk-ortodoxa kyrkan - konvertit med bevarad kärlek till Sv. kyrkan- glädjer det mig att det alltmer diskuteras apostolisk tro och praxis i vårt land. Det är särskilt glädjande att mina lutherska syskon tar upp denna fråga. Det omtalade seminariet - jag var själv inte på plats - var säkert inspirerat av den Helige Ande. Om vi i kristen syskonkärlek med öppna hjärtan samtalar om apostolisk levande tro förs vi naturligt allt närmare varandra. Och det kanske allra viktigaste: vi måste be, tillsammans och enskilt - så att den Helige Ande driver oss framåt.
Per Johansson
Skicka en kommentar