Dopet handlar om Jesus

Har varit borta några dagar. Det gäller att göra något annorlunda, något man trivs med eller något innehållsrikt när man har semester. Det här året är jag hemma hela semestern förutom några utflykter som den i helgen när jag varit hos mina föräldrar i Katrineholm och i Stockholm för att se Bajen förlora mot Ljungskile. Självklart ser jag också de flesta EM-matcherna. Det är väl någon jag missat.

Sedan försöker jag läsa en del. Jag håller för närvarande på att läsa Brobyggarna av Jan Guillou. Den omfattar 600 sidor och  jag har väl 200 kvar. Men jag är glad att jag fått tid till den och kommer säkert att läsa fortsättningen också när den nu kommer. 

Sedan blir det en del facklitteratur förstås som The Corinthian Women Prophets, en feministteologisk kommentar till 1 Kor. Jag är glad för att ha fått tid till den också, men jag kommer knappast att läsa så mycket mer feministteologi än så. Den teologin ryms inte inom mina mer allmänkyrkliga ramar.

Idag läste jag även Svensk Pastoraltidskrift (SPT, nr 12/2012), Växjö stifts informationsblad Missivet (tema: lärjungaskap idag. I skrivande stund var inte biskopens ord utlagda på nätet, men de kommer förmodligen) och den gammalkyrkliga Kyrka och Folk. Alla talade de till mig om dopet och nu måste jag få reflektera något. Vi ska naturligtvis hålla ihop dop och tro så långt som möjligt, men måste vi inte också skilja mellan läran om dopet och dopets praxis? I spaltmeter efter spaltmeter skrivs om dopets lära, om arvssynden, om välkomnandet till världen och frågan ställs om vi verkligen behöver befrielsebönen. Men i SPT knöts plötsligt ordet "traditionsöverlämnande" till ledaren som handlade om dopet. Och i Missivet skrev biskopen förtjänstfullt om att "föra tron vidare". Det är kanske inte rätt och riktigt men låt mig få fråga; Är inte tron överordnad dopet? Jag menar Kyrkans tro och uppdraget att föra den vidare måste väl vara i centrum? Är det inte så att dopet så att säga ingår i Kyrkans och den enskildes tro? 

Jag tror biskop em Martin Lind hade helt fel när han nästan föraktfullt avfärda Alpha-kurserna med att den grundades sig på "förmedlingsteologi" och inte unnade människor att tänka själva. Kanske förresten, när jag tänker efter, är ett sådant synsätt biskop em Lind gav uttryck för ytterligare ett stort problem vi har inom Svenska kyrkan. "Vi ska inte skriva evangeliet på näsan på någon enda." "Vi ska inte övertala eller ens påverka  någon." "Vi är alla Guds barn." Det verkar på mig som att de som säger sådant eller liknande har glömt bort att evangelium, detta att leva med Jesus som Herren, är ett erbjudande om ett liv vi kan leva, det bästa vi kan erbjuda. Själva omvändelsen, mottagandet och förverkligandet av det nya livet behöver vi också tala om även om det i stor utsträckning är något som sker mellan den enskilde och Gud. Det kan liksom ingen annan än denne själv råda över. Jag skäms inte för evangelium. Det ÄR en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Är det inte just här vi måste börja, frågar sig ledaren i SPT.

Svenska kyrkan har därmed åtminstone tre närmast gigantiska utmaningar när det gäller vår doppraxis. 

1. Dopet ur ett skapelseperspektiv inklusive arvssyndsläran

2. Ju fler vi döper desto fler medlemmar får vi

3. Gäller det inte att förmedla Jesus som Herren?

Dopet handlar om Jesus och vad Fadern gjort för oss genom honom. Kyrkans lära om dopet ligger trots allt ganska fast, men hur hanterar vi dopet? I Bekännelseskrifterna talas om församlingen som den plats " ... där sakramenten rätt förvaltas". Betyder det att man kan ha en felaktig doppraxis? Nu är det kanske för mycket begärt att Svenska kyrkan ska förändra sin doppraxis, men om "traditionsöverlämnandet" på nytt kunde komma i fokus kunde vi tänka strategiskt annorlunda. Frågan blir då inte hur många vi döper utan mer hur för vi Kyrkans tro vidare? För det var väl ändå det som var uppdraget?