Just innan helgen kom senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift (SPT) i brevlådan. Jag har väntat på detta nummer eftersom jag visste att SPT skulle börja skriva om vikten att starta nya församlingar inom Svenska kyrkan, eller nystarta som jag skrev i bloggen förra veckan eller omstarta församlingar som SPT bestämt sig för att uttrycka saken. Osäkerheten över hur saken ska uttryckas vittnar om osäkerheten inför hela saken. Därför är det desto mer intressant att ämnet nu kommer upp i SPT, Svenska kyrkans viktigaste tidskrift, enligt min mening. Vad står det då?
Ledaren i SPT, nr 22 2018, finns publicerad på nätet och du kan läsa den genom att klicka här. Inledningsvis skriver skribenten att Svenska kyrkan har en stor förmån i och med att den täcker hela Sveriges yta. Alla har en kyrka inom rimligt räckhåll. Men ledaren skriver också längre ner att begreppet folkkyrka är obsolet i betydelsen "folkets kyrka". Självklart är det så, men det är tyvärr också självklart att inte alla håller med. Inte så få av den andliga överheten i Svenska kyrkan talar gärna om att den är Sveriges största medlemsorganisation, 6,2 miljoner medlemmar eller 58 % av befolkningen. Alla är lika mycket värda.
Ledaren i SPT drar ändå en riktig slutsats när den menar att Svenska kyrkan är en folkkyrka i mer ursprunglig mening - en kyrka för hela folket - ständigt aktuell. Dessa mer ursprungliga och mer realistiska folkkyrkotankar utgör ramen för den artikel serie vi nu har att vänta oss i SPT och som jag så innerligt välkomnar. Ledaren slutar med orden:
Kyrkans byggnadsmaterial är de levande stenarna är de levande stenar som infogas i det andliga husbygget. För detta krävs såväl arkitekter och byggare som byggnadsritningar.
Det är om detta kommande artiklar ska handla. Den första artikeln som presenteras i SPT utgör ett exempel från Knivsta. Då var Sture Hallbjörner kyrkoherde där och centrum i hans berättelse förutom den självklare Jesus Kristus är människor i allmänhet. Det påminner mig om det senare exemplet från Döderhults församling där just människorna var det viktiga. Med människor avser Hallbjörner och Norrgård inte endast de redan frälsta utan alla de som bor och verkar i samhället. Det är förtjänstfullt att båda dessa byggherrar redan från början hade siktet inställt på människor i allmänhet. Den kristna gemenskapen behöver alltid ha "den andre" för ögonen.
Med ett klassiskt uttryck skulle jag vilja kalla detta för evangelisation. Mission är att "gå ut" till "den andre" och missionsfältet har du utanför din egen dörr. Evangelisation är att "dra in" människor och göra dem till lärjungar. Tänk vad det skulle betyda mycket om en en organisation som Svenska kyrkan kunde vara tydlig med något så grundläggande?! Inte bara ur kyrkomötets perspektiv utan lika mycket ur det lokala perspektivet.
Det behöver nog diskuteras framöver hur vi ska använda ord som mission, evangelisation, nystart eller omstart. Själv föredrar jag för närvarande att undvika orden och i stället tala om att formalisera befintliga gemenskaper. Eller kanske som de gjorde i den Norske kirke tala om gudstjänstliknande gemenskaper. Jag är glad att jag får vara med i en sådan.
Ledaren i SPT, nr 22 2018, finns publicerad på nätet och du kan läsa den genom att klicka här. Inledningsvis skriver skribenten att Svenska kyrkan har en stor förmån i och med att den täcker hela Sveriges yta. Alla har en kyrka inom rimligt räckhåll. Men ledaren skriver också längre ner att begreppet folkkyrka är obsolet i betydelsen "folkets kyrka". Självklart är det så, men det är tyvärr också självklart att inte alla håller med. Inte så få av den andliga överheten i Svenska kyrkan talar gärna om att den är Sveriges största medlemsorganisation, 6,2 miljoner medlemmar eller 58 % av befolkningen. Alla är lika mycket värda.
Ledaren i SPT drar ändå en riktig slutsats när den menar att Svenska kyrkan är en folkkyrka i mer ursprunglig mening - en kyrka för hela folket - ständigt aktuell. Dessa mer ursprungliga och mer realistiska folkkyrkotankar utgör ramen för den artikel serie vi nu har att vänta oss i SPT och som jag så innerligt välkomnar. Ledaren slutar med orden:
Kyrkans byggnadsmaterial är de levande stenarna är de levande stenar som infogas i det andliga husbygget. För detta krävs såväl arkitekter och byggare som byggnadsritningar.
Det är om detta kommande artiklar ska handla. Den första artikeln som presenteras i SPT utgör ett exempel från Knivsta. Då var Sture Hallbjörner kyrkoherde där och centrum i hans berättelse förutom den självklare Jesus Kristus är människor i allmänhet. Det påminner mig om det senare exemplet från Döderhults församling där just människorna var det viktiga. Med människor avser Hallbjörner och Norrgård inte endast de redan frälsta utan alla de som bor och verkar i samhället. Det är förtjänstfullt att båda dessa byggherrar redan från början hade siktet inställt på människor i allmänhet. Den kristna gemenskapen behöver alltid ha "den andre" för ögonen.
Med ett klassiskt uttryck skulle jag vilja kalla detta för evangelisation. Mission är att "gå ut" till "den andre" och missionsfältet har du utanför din egen dörr. Evangelisation är att "dra in" människor och göra dem till lärjungar. Tänk vad det skulle betyda mycket om en en organisation som Svenska kyrkan kunde vara tydlig med något så grundläggande?! Inte bara ur kyrkomötets perspektiv utan lika mycket ur det lokala perspektivet.
Det behöver nog diskuteras framöver hur vi ska använda ord som mission, evangelisation, nystart eller omstart. Själv föredrar jag för närvarande att undvika orden och i stället tala om att formalisera befintliga gemenskaper. Eller kanske som de gjorde i den Norske kirke tala om gudstjänstliknande gemenskaper. Jag är glad att jag får vara med i en sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar