Apg 4:5-12

4 ⁵ Nästa dag samlades Stora rådet i Jerusalem, både äldste och skriftlärda. ⁶ Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. ⁷ De lät föra fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" ⁸ Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Rådsherrar och äldste för vårt folk! ⁹ Om vi står till svars i dag för en välgärning mot en sjuk man och ska förklara hur han blev botad, ¹⁰ så ska ni alla och hela Israels folk veta att han står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. ¹¹ Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. ¹² Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta."

I v 5-7 ställs apostlarna inför Stora Rådet, det vill säga de äldste, skriftlärda, översteprästen och andra ur det högre prästerskapet, sammanlagt 71 personer, även om knappast alla var samlade vid det här tillfället.[1] Situationen påminner om när Jesus ställdes inför samma män, Joh 18:12 ff. Lukas skriver att detta skedde i Jerusalem, v 5. Det är för Lukas viktigt att det betona detta eftersom Jerusalem är den heliga staden, se Luk 9:31, 451, 13:33 f, 19:41, 24:47, Apg 1:4 och v 8. Man förde fram dem och ställde dem i mitten, enligt den grekiska texten.[2]

Ska apostlarna redan nu gå samma öde till mötes som Jesus? Det är emellertid inte den juridiska processen som är det viktiga för Lukas utan den frälsningshistoriska som utgår från Jerusalem och sträcker sig till världens ände. Vad anklagas de då för?

I v 7 anklagas apostlarna för att ha verkat i Jesu namn. Anklagelsen ställer allt på sin spets och öppnar för att i ett andra steg anklaga dem för trolldom. När det heter att Petrus uppfylls av Anden är det en fullbordan av Jesu löfte i Luk 12:11 f.

I v 8-12 håller så Petrus sitt tal, det tredje Lukas återger. Det är uppbyggt på ungefär samma sätt som de tidigare, det vill säga sedan han knutit an till situationen, ger han först en koncentrerad förkunnelse, kerygmat, v 10 och sedan hänvisar han till Skriften, Ps 118:22, Jes 28:16. Petrus anklagar Rådet genom att säga att hörnstenen kastades bort av er.

I talets avslutning uppmanar han indirekt till omvändelse, när han säger att det inte finns frälsning hos någon annan. Frälsningen, grekiska soteria, innebär att den slutliga frälsningen, frälsningen i alla dess aspekter finns hos Jesus. Gud har handlat genom honom, jämför Joh 14:6. Min egen reflektion är huruvida Jesu ord ska förstås inklusive eller exklusivt. Om det går att tolka föredrar jag en inklusive förståelse, det vill säga ”alla som blir frälsta blir det på grund av Jesus”.

Det är ingen tvekan om att de första kristna knyter hela frälsningen till Jesus, eller namnet Jesus, Apg 2:38, 3:6, 16, 4:7, 10 eller 10:43. Detta är ett oerhört frimodigt tal med tanke på att det hålls inför dem som nyligen dömt Jesus till döden. 

---

[1] Det händer att det ibland står översteprästerna, i pluralis, fast det enligt Skriften bara ska finnas en överstepräst. Den troliga förklaringen är att romarna vid den här tiden skötte utnämningarna och belönade mer än en person med denna titel. Det var översteprästen som till tillsammans med 70 bisittare utgjorde Stora Rådet. De äldste representerades av de mest inflytelserika lekmannafamiljerna i Israel, en av dem var Josef från Arimataia, Luk 23:50. Bland de skriftlärde finner vi bland andra Nikodemos, Joh 3:1 ff, 7:50 och 19:39, och Gamaliel I, Saulus (Paulus) lärare, Apg 5:34 och 22:3).

[2] Lövestam berättar i sin kommentar till Apostlagärningarna att ”enligt uppgifter i Mishna satt rådsmedlemmarna i halvcirkelformade rader, som stegvis höjde sig bakåt liksom på en teater … Ordföranden (översteprästen) tycks ha suttit nedtill i mitten, kanske på ett podium. Vid sidorna stod två skrivare, av vilka den ene skulle anteckna friande och den andre fällan yttranden av rådsherrarna. Ibland fanns även en tredje, som skulle skriva ned uttalanden både för och emot den anklagade, så att de i bägge fallen blev dubbel registrering av två vittnen. Mitt över satt rabbinlärjungarna i tre rader (med 23 i varje) enligt en given ordning. Vid ifrågavarande tid får Saulus från Tarsos – den store Gamaliels lärjunge – antas ha haft en plats här.”