Apg 4:32-35

Nu följer ett andra summarium. I det finns samma kännetecken som i 2:42–47. Men här betonas att de var ett hjärta och en själ. De första kristna var kända för sin vänlighet, för kärleken till Gud och till varandra. Praktiskt tog det sig uttryck på så sätt att det inte förelåg någon partisplittring eller någon rivalitet. Detta blev särskilt synligt i egendomsgemenskapen.

Här talas om att de hade allt gemensamt och efter ett inskott (?) i v 33 fortsätter beskrivningen av egendomsgemenskapen. Det kan också vara så att v 32 ska knytas till v 31, till andeuppfyllelsen snarare än till egendomsgemenskapen. Vi läser:

4 ³² Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt. ³³ Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.

³⁴ Ingen av dem led någon brist, för alla som hade mark eller hus sålde sådant som de ägde och bar fram betalningen för det som sålts ³⁵ och lade ner det vid apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter hans behov. 

Det finns framför allt tre aspekter som vi behöver förstå. För det första visar de första kristnas egendomsgemenskap hur radikalt de tänkte och levde.

I 5 Mos 15:4 står att läsa ”Ingen fattig borde finnas hos dig …” och det kan vara ett ord som de första kristna tagit till vara på. Det kan sägas ha gått i uppfyllelse i församlingen i Jerusalem. Det betyder inte att privategendomen var avskaffad eller att de troende var tvungna att lämna ifrån sig allt de ägde och hade, men verbformerna i våra aktuella versar visar att de besuttna regelbundet sålde av och gav till apostlarna, en av dem var Barnabas, v 36.

Det finns ingenting belagt om att judarna skulle leva i egendomsgemenskap, med ett undantag; Esséerna, som vi lärt känna genom Dödahavsrullarna.

Esséerna

Det fanns en liten, tät gemenskap i Qumran av judar och judekristna. Vi visste inte så mycket om dem innan 1947. De judiska författarna Filon och Josefus har skrivit om dem, så gemenskapen fanns då. De levde i klosterliknande gemenskaper i trakten av Döda havet. De sägs ha varit ungefär 4 000 personer. De levde mycket enkelt och var självförsörjande. När människor trädde in i den gemenskapen fick de lämna ifrån sig allt de ägde. Nya medlemmar fick vara med under en prövotid om ett år innan de togs upp i gemenskapen genom dop. I samband med dopet fick de sina vita dräkter.

1947 fann man deras kloster med ett jättelikt bibliotek i Qumran vid Döda havet. Det finns ingenting som talar för att Jesus skulle ha varit där, möjligtvis Johannes döparen. De är inte alls omnämnda i Nya Testamentet.

Det andra som ska sägas är att de första kristna handlade i enlighet med sin tro, kom ihåg vårt studium av Jakobsbrevet. Tron stannade inte vid radikala tankar och ord utan tog sig uttryck i handling. De kom att organisera den inbördes hjälpen (koinonia) som en del av gemenskapen. Var och en bidrog på sitt sätt och apostlarna (diakonerna) ansvarade för att ingen led nöd.

När vi läser i v 34 att alla bar fram vad de ägde ska detta alltså inte förstås som ett tvång, utan som ett uttryck för att de var ett hjärta och en själ, ett uttryck för den kärlek de hade till varandra. Detta skedde frivilligt och 2:44 f ska tolkas i ljuset av detta.

Den tredje aspekten är den att de delade ut (och gav?) allt eftersom det behövdes, v 35 b, jämför 2:44.