lördag, maj 23, 2015

CA, art 4, Om rättfärdiggörelsen

Det främsta resultatet efter att Gud visat sin trofasthet och försonat oss med sig är att vi kan förenas med honom, genom tron, i Jesus Kristus. Förenade med honom, satta i gemenskap, med honom har vi frid med Gud, oss själva och andra.

Den fjärde artikeln i CA, Svenska kyrkans bekännelse,  handlar om rättfärdiggörelsen.  Martin Luthers upptäckt av vad den innebär av gemenskap med Gud är själva hjärtpunkten i reformationen. Eftersom Guds rättfärdighet heter, på latin, Iustitia Dei, trodde Luther att det handlade om juridik, om etik och moral. Det trodde nog de flesta på den tiden och kanske tror de flesta svenskar fortfarande så. Om nu någon alls reflekterar över begreppet. Jag umgås mest med bekännande kristna men bland dem hör jag ofta att vi måste sluta använda sådana teologiska termer. Ingen förstår dem, heter det, men jag börjar undra om det inte är så att de själva inte begriper och därför vill undvika teologin.

När Luther föreläste från Psaltaren insåg han att rättfärdighet inte har med juridik att göra utan med gemenskap. Den människa som har det rätt ställt med Gud är rättfärdig!

Det judiska begreppet uttrycker den gemenskap Gud har ingått med Israel. När juden håller sig till den gemenskapen, till det förbund Gud har ingått med människan, är hon rättfärdig. Nu är det förvisso så, enligt kristen tro, att ingen människa kan leva upp till "alla de bud" han har gett oss. Det finns bara en som kan det - han själv - Jesus Kristus. Men om vi håller oss till honom, som fullbordat allt, "räcker det". Då får vi del av allt han vunnit. När Luther upptäckte detta förvandlades hans liv. Han föddes på nytt, enligt egen utsago, och blev en kristen.

Det står i den fjärde artikeln:

Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att syndernas förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom 3 och 4.

Detta är den artikel med vilken Svenska kyrkan står och faller. Det vore närmast katastrof om inte åtminstone de förtroendevalda i allmänhet och de anställda i synnerhet hade detta helt klart för sig. Det är också huvudsyftet med alla verksamheter att människor genom tron på Jesus först ska bli lärjungar, lära känna Gud och av honom förklaras rättfärdiga.

Biskop Carl Axel Aurelius återger ett ord av Luther som är mycket värt att tänka på. Luther säger:

Om syndaförlåtelsen talar vi på två sätt. Å ena sidan hur den förvärvats och vunnits och å andra sidan hur den utdelas och skänkes.

I denna bekännelse finns ingenting som skiljer oss från Romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska eller andra kristna. Detta är helt enkelt kristen eller allmänkyrklig tro och bekännelse. Jag älskar denna tro genom vilken jag fötts på nytt, men jag mår riktigt illa när den förvanskas eller döljs för allmänheten.

4 kommentarer:

Andreas Holmberg sa...

Hmmm... nånting lurt är det allt här; det är alltså INGENTING i läran om rättfärdiggörelsen som skiljer oss från romersk-katolska eller andra kristna? Enligt K-G Hammar, jo det vet jag nog (han har ju likt så många andra "biskopar" i praktiken annullerat den genom att annullera tvillingläran om fördömelse genom otro). Enligt Håkan Sunnliden också, alltså? Betyder Trident-uttalandet ingenting alls längre, ens för romarna? (Intressant att Paulus skrev sitt brev om rättfärdiggörelsen till i första hand just romarna...)

Håkan Sunnliden sa...

Nu förstår jag inte riktigt vad du syftar på. Jag har naturligtvis inga ambitioner på att lägga till eller dra ifrån något, har ingen egen lära. Det finns bara en rätt Kyrkans lära och den vill jag stå i. Här är det knappast möjligt att gå in på detaljer eller redogöra för olika diskussioner, men CA redogör för och hävdar allmänkyrklig lära. Sedan pratade de förbi varandra, romarna och lutheranerna på 1500-talet. Det handlade om "förtjänst". Romarna ville gärna se människans medverkan (förtjänst) och lutheranerna uteslutande Kristi förtjänst. För lutheranerna var denna punkt den viktigaste av alla, värd att strida för. Idag har romare och lutheraner kommit överens om hur de bör uttrycka läran om rättfärdiggörelsen.

Blev det bättre så?

Andreas Holmberg sa...

Ja, jag vill också stå i Kyrkans lära. Men vilka "lutheraner" har kommit överens med Rom om rättfärdiggörelsen? K-G Hammar? Det finns givetvis en enorm förtroendeklyfta INOM den Svenska kyrkan av idag, som gör att inte alla godtar de företrädare som sa: "Nu är vi överens med Rom om rättfärdiggörelsen." Visste de själva vad rättfärdiggörelsen genom tron är för något? Notera att en person som Niklas Olaison får vara präst i vår kyrka idag, han som på Seglora Smedja öppet dissar rättfärdiggörelsen genom tro (jag trodde knappt mina ögon): http://dagensseglora.se/2015/05/05/rattfardighet-genom-troar-dalig-teologi/

Andreas Holmberg sa...

Det var ju annars en vacker tanke att vi bara "pratade förbi varann" på 1500-talet. Men något säger mej att både parter var klokare än så - redan då. Jag tror inte att den hårda striden bara handlade om några uttryckssätt eller definitioner. Du beskriver ju diskussionen rätt väl här ovan: Kristi förtjänst i den första rättfärdiggörelsen - eller Kristi förtjänst med en inblandning av vår egen. "All vår förtjänst är utestängd, / vår själ av synden tryckt och trängd / till nåden måste falla." Se http://www.friapsalmboken.blogspot.se/search/label/Gud%20har%20av%20sin%20barmh%C3%A4rtighet