Det står klart för mig att vi behöver visioner och som kristen ser jag efter den himmelska visionen. Den som kommer från Gud. Gud visade Noa hur arken skulle byggas och Noa gjorde så. Gud visade Moses hur tabernaklet skulle sättas upp och Moses handlade helt efter instruktionerna. På samma sätt lydde Paulus den himmelska synen och den bar honom särskilt under motgångarna. Hur han annars skulle ha orkat blir obegripligt. Johannes fick en syn på ön Patmos och skrev Uppenbarelseboken just som han blev tillsagd.
Politiker, ekonomer och andra ledare frågar efter visioner och jag är lätt förundrad över det faktum att ledarskapet inom Svenska kyrkan sällan eller aldrig berättar vart och hur de vill leda organisationen. Antingen döljer de sina politiska motiv eller så saknar de visioner. Tyvärr gissar jag på det senare. Inte underligt att så många anställda är uppgivna.
Har Gud några tankar för de kristna i Värnamo? Några önskemål? Finns det några löften knutna till dessa? Det måste, menar jag, vara prästernas och pastorernas angelägenhet att veta. Då måste det också vara min sak om än inte helt och hållet.
Under de år jag varit i Värnamo har jag lärt mig att det finns en spänning mellan vad vi kan kalla ideal och verklighet. Den tyske teologen Karl Rahner (1904-1984) och den amerikanske, jesuiten Avery Dulles (1918-2008), påpekade inte sällan detta eftersom de båda var intresserade av pastoral teologi. Rahner skilde mellan två former av ekklesiologi, domatikens och den praktiska teologins. Varje församling har dels sin institutionella form som struktur och organisation och dels det levande fromhetslivet som en del av det kristna livet. Dulles talade till exempel om att kyrkan som institution sällan eller aldrig berörde människors vardag. Därför behöver vi modeller för lärjungaskap. Den svenske professorn i kyrkovetenskap, Sven Erik Brodd (1949 - ) skriver att:
... det uppstår en frustration när teori och praxis skiljs åt. Praxis lever då ett okontrollerat egenliv genom impulser från spontana insatser eller stimuli från församlingens sociala omgivning.
Min fråga är inte längre om Gud har en vision för oss i Värnamo utan hur den bäst kan beskrivas, förmedlas och förverkligas. Skyndsamt vill jag stryka under att jag inte i första hand talar om nya sätt att organisera. Det gör jag gärna, men i andra hand. För som det har sagts i tidigare kommentarer så börjar Guds rike, gestaltandet av Kristi kropp och vandringen i lydnad med den nya födelsen.
Jag känner många i Värnamo som bekänner Jesus som Herren. De lever i olika hushåll. Ingen präst eller pastor, allra minst jag, kan eller behöver göra dem mer kristna eller placera dem i hushåll. Men kanske det är en del av Guds vision för dem, för oss, att mötas i vardagen, äta tillsammans, dela vardagens möda och, naturligtvis, tacka Gud. Jag skulle här kunna citera många bibelord men väljer istället att avsluta bloggen med att citera biskopen Sven Thidevall:
Det är i spänningsfältet mellan vision och verklighet, mellan idé och struktur, som en förändrade dynamik uppstår. Idéerna och visionerna saknade betydelse så länge de inte kunde kopplas till konkreta människor, grupper och strukturer.
Politiker, ekonomer och andra ledare frågar efter visioner och jag är lätt förundrad över det faktum att ledarskapet inom Svenska kyrkan sällan eller aldrig berättar vart och hur de vill leda organisationen. Antingen döljer de sina politiska motiv eller så saknar de visioner. Tyvärr gissar jag på det senare. Inte underligt att så många anställda är uppgivna.
Har Gud några tankar för de kristna i Värnamo? Några önskemål? Finns det några löften knutna till dessa? Det måste, menar jag, vara prästernas och pastorernas angelägenhet att veta. Då måste det också vara min sak om än inte helt och hållet.
Under de år jag varit i Värnamo har jag lärt mig att det finns en spänning mellan vad vi kan kalla ideal och verklighet. Den tyske teologen Karl Rahner (1904-1984) och den amerikanske, jesuiten Avery Dulles (1918-2008), påpekade inte sällan detta eftersom de båda var intresserade av pastoral teologi. Rahner skilde mellan två former av ekklesiologi, domatikens och den praktiska teologins. Varje församling har dels sin institutionella form som struktur och organisation och dels det levande fromhetslivet som en del av det kristna livet. Dulles talade till exempel om att kyrkan som institution sällan eller aldrig berörde människors vardag. Därför behöver vi modeller för lärjungaskap. Den svenske professorn i kyrkovetenskap, Sven Erik Brodd (1949 - ) skriver att:
... det uppstår en frustration när teori och praxis skiljs åt. Praxis lever då ett okontrollerat egenliv genom impulser från spontana insatser eller stimuli från församlingens sociala omgivning.
Min fråga är inte längre om Gud har en vision för oss i Värnamo utan hur den bäst kan beskrivas, förmedlas och förverkligas. Skyndsamt vill jag stryka under att jag inte i första hand talar om nya sätt att organisera. Det gör jag gärna, men i andra hand. För som det har sagts i tidigare kommentarer så börjar Guds rike, gestaltandet av Kristi kropp och vandringen i lydnad med den nya födelsen.
Jag känner många i Värnamo som bekänner Jesus som Herren. De lever i olika hushåll. Ingen präst eller pastor, allra minst jag, kan eller behöver göra dem mer kristna eller placera dem i hushåll. Men kanske det är en del av Guds vision för dem, för oss, att mötas i vardagen, äta tillsammans, dela vardagens möda och, naturligtvis, tacka Gud. Jag skulle här kunna citera många bibelord men väljer istället att avsluta bloggen med att citera biskopen Sven Thidevall:
Det är i spänningsfältet mellan vision och verklighet, mellan idé och struktur, som en förändrade dynamik uppstår. Idéerna och visionerna saknade betydelse så länge de inte kunde kopplas till konkreta människor, grupper och strukturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar