måndag, december 02, 2013

Kyrkan bär på minnet

De ifrågasättanden Antje Jackelén utsätts för har i viss utsträckning att göra med vår syn på kyrkan, ämbetet och vårt gemensamma uppdrag. I snart sagt alla sammanhang hänger frågan om kyrkans och församlingens identitet i luften. Vilka är vi? Vad ska vi göra? Hur ska vi göra det? För vem? och så vidare. Det är bra att dessa frågor inte bara väcks utan leder till goda samtal. En av dem som skrivit är Patrik Hagman som med sin bok Efter Folkkyrkan försöker förnya teologin om Kyrkan. Han tar hjälp av andra teologer som Yoder och Hauerwas, se förra bloggen. Men det perspektiv som är aktuellt i denna blogg är det eskatologiska och här tar Hagman hjälp av Bonhoeffer och Yoder än en gång.

Bonhoeffer påbörjade en bok med titeln Ethik. Den blev aldrig färdig, men handlar som titeln antyder om Kyrkans praktik i denna världen. Han talar om vad vi brukar kalla för redan / ännu inte med termerna det-näst-yttersta och det yttersta. Det näst-yttersta är vad vi kallar för skapelsen. Bonhoeffer vill tala om det naturliga, om skapelsen och världen utan att falla tillbaka på talet om en naturlig lag eller på en smal skapelseteologi. Han vill tala om allt som skapat och försonat av Gud. Gud vill återupprätta sin skapelse. Det Gud börjat göra i den historiska kyrkan vill han fortsätta med ut i världen tills allt är upprättat. Det yttersta är Guds frälsande ord, rättfärdiggörelsen som en eskatologisk händelse utan att denna ska förstås som en "framtida" sådan. Idag är frälsningens dag. Det yttersta har brutit in i det näst-yttersta som också det tillhör Gud. Hagman citerar ur Ethik:

Det finns en tid då Gud tillåter, väntar och förbereder, och det finns en yttersta tid som avbryter och fäller domen över det näst-yttersta. Luther måste gå genom klostret, och Paulus genom sin lagfromhet; till och med tjuven "måste" gå igenom skulden på korset: endast så kunde de höra det sista ordet.

Bonhoeffer vill inte att vi stannar vid sola gratia eller sola fidei eftersom orden får oss att undvika att tala om livet i världen. Bonhoeffer varnar för två extremer. Den ena är den radikala linjen som får oss att bryta med skapelsen för att ägna oss åt det himmelska. Den andra är kompromissen med världen som gör att vi inte använder de redskap himmelen skänker oss. Vi måste lära oss att hålla ihop det näst-yttersta och det yttersta. Vi behöver, skriver Hagman, en teologi som i lika hög grad betonar inkarnation, korsfästelse och uppståndelse.

Kyrkan måste betrakta det näst-yttersta som en förberedelse för det yttersta. Här träffar teologin mig med kraft. Jag upptäckte (har jag skrivit om det?) att vi som kristna inte är lärjungar i den gamla bemärkelsen. Vi är inlemmade i Kristus och utgör hans kropp i världen. Att vara lärjunge är ett förberedelsestadium innan vi blir lemmar. Herren vill att vi ska gå ut och göra lärjungar det vill säga föra ut evangeliet i världen så att människor kan bli lärjungar. Det Gud gjort för oss vill han göra med alla. Här måste jag få hoppa fram till Yoder.

Yoder, som är mennoit, har inte funderat över kyrkans förhållande till staten men till denna världens makter. Jesus Kristus är Herren över alla makter. Jesus Kristus har avväpnat dem alla eftersom deras styrka och kontroll av mänskligheten bygger på illusionen att det är de som ytterst styr världen. Det är en lögn. Denna lögn avslöjas när Jesus Kristus uppstår från de döda. Han är Herren. Jag citerar Hagman:

Det betyder att kyrkans roll blir helt avgörande. Det är kyrkan som bär på minnet av detta avslöjande och som fortsätter att påminna om det. Utan kyrkan skulle makterna kunna återgå till att regera genom illusionen, men kyrkan tillåter dem inte att göra det. Kyrkan är alltså ett tecken på att makternas egenmäktiga styre har nått sitt slut.

I förlängningen av dessa tankar blir det avgörande att kyrkan "gör det" den är satt att göra, det vill säga uppträder liturgiskt och diakonalt som om Herren Jesus själv handlade. Det är ungefär så jag menar när jag i en  kommentar till förra bloggen skrev att Kyrkan är eskatologisk till sitt väsen men får nerslag i och genom historien, om än ett bristfälligt sådant. Denna kallelse får ingen biskop svika i vart fall inte utan motstånd.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tror du har fel, den betydelse du tillmäter EN biskop är att sikta fel. Så länge svenska kyrkans anställda finner liksom förtroendevalda att det är rimligt att äta massa ister före jul i advent, inträder ingen grundläggande förändring. Visst finns många brister i episkopatet men att ensidigt peka ut en återkommande blir faktiskt patetiskt. Men patetiskt och pate kanske hör ihop. Nej, Du får allt skärpa analysen, en smula. Vad gäller Jesu undervisning är Mt 25 glasklart. Kristusbärarna, de redan dömda, finns här överallt, ser vi dem? / Magnus Olsson

Anonym sa...

Något åt det hållet vore ju festligt att höra Jackélen svara med - "Min roll är försumbar; din kritik är patetisk".

Nja, jag tycker nog att Håkan funderar över hyfsat relevanta ting, ställer befogade frågor och dessutom gör detta med en nykter ton.

Magnus, du kanske kunde slipa på en mer heltäckande analys själv istället för att lägga den bördan på Håkan genom att kalla hans bidrag patetiska? Annars gör du det lite väl lätt för dig, kan jag tycka. Fast kanske pågår det ett samtal vid sidan av som jag inte känner till.
/En frikyrklig som tittar in ibland

Anonym sa...

Bäste tittare ur det frikyrkliga fönstret. Vad jag, detta bedrövliga ord, vet har jag inte kallat Håkans bidrag för patetiska utan valet att klistra på en biskop den roll som tilldelas henne. Vad gäller ev åsiktskillnader mellan mig och bloggaren hyser jag respekt för hans åsikter även om jag finner dem för liberala för min smak men så är jag heller inte så benägen att sätta tilltro till människoverk heller. Någon samlad analys kan jag inte leverera dels för att min roll bara är att kommentera, dels för att en sådan redan finns och den behöver jag inte upprepa med mina taffliga ord. Vad gäller ett ev annat samtal känner jag inte till något sådant. / Magnus Olsson