Jag har inte läst färdigt ännu, men tillräckligt för att reflektera. Joel Halldorf har skrivit en intressant doktorsavhandling på ämnet Av denna världen? om Emil Gustafsson, moderniteten och den evangelikala väckelsen. Den är intressant på flera sätt. Förutom att den har ett historiskt intresse väcker den dagsaktuella frågor. Emil Gustafsson (1862-1900), som för övrigt är representerad i den Svenska Psalmboken med psalm 268 Hur underlig är du i allt vad du gör, var kritisk till det framväxande moderna samhället. Samtidigt var han naturligtvis en produkt av sin tid. Han levde med andra ord i samma spänning som alla vi kristna lever i, den mellan vår tid och evigheten. Dessa två eoner är beroende av och formar varandra. Hur är det att vara kristen i sin tid? Eller till och med; vem är en kristen och vad innebär det?
Den evangelikala rörelsen är mångfasetterad. Den uppstår i förlängningen av 1600-talets protestantiska rörelser och samfund, men kallas hos oss allmänt för den svenska folkväckelsen. Hit måste vi räkna C-O Rosenius och P. P. Waldenström.
Halldorf anlägger tre perspektiv som han låter brytas mot varandra. Dessa är först Gustafssons biografi, sedan hans relation till det framväxande samhället och hans av dessa framsprungna teologi. Han ingår i samma tradition som andra helgelserörelser, som till exempel Metodismen och Frälsningsarmén. När Gustafsson var 16 år gammal, det vill säga 1878 vände han sig medvetet till Jesus Kristus. År 1880 tog han för sista gången emot nattvarden inom Svenska kyrkan och därefter kämpade han med sin tro och sitt liv. Han kom nu att tillhöra "läsarna", det vill säga bokstavligt försöka rätta sig efter Bibelns ord. Han förstod sin omvändelse som en ögonblicklig frälsning, men var samtidigt väl medveten om sin egen oförmåga. Det gjorde att han gled från den tidens botpietism till den evangelikala rörelsens mer herrnhutiska perspektiv. Det är mot den bakgrunden vi kan förstå att han senare kom att kallas för mystiker. Det var också denna bakgrund som gjorde att han kom att inrikta sig på sin egen helgelse, en utmaning som jag tror att alla seriösa kristna kan känna igen sig i. Det ledde också till att han kunde tolka allt som kom i hans väg som skickelser från Gud. Det handlar med andra ord mycket om vad som är Guds vilja och hur Gud leder, se psalm 268;- skriven år 1886.
Tyvärr, skulle jag vilja säga på Gustafsson vägnar, betydde brytningen med kyrkan att "bördan" kom att läggas på hans egen person i stället för på kyrkan. Han satte ingen stor tilltro till den kristna gemenskapen som gjort honom besviken så många gånger. Det ledde också till att hans syn på människan rent allmänt blev väldigt negativ, ett drag som annars tillskrivs oss lutheraner, men som samtidigt speglar mycket av kyrkans tro.
Gustafsson var son till en lantbrukare och började på lantbrukarskolan år 1880. Tyvärr insjuknade han och dog också i sin sjukdom år 1900, 38 år gammal. Det var under dessa år han sökte sig först till olika konventiklar och sedan till "mystiker" som Flodbergskretsen. Han kämpade med Gud. Och det är just här han blir så intressant för mig. Det är i denna situation han utformar sin helgelselära.
I korthet kan hans helgelselära beskrivas som en aktiv passivitet. Människan kan bara genom att träda tillbaka låta Gud verka. Människans bidrag är negativt men samtidigt utgör denna negativitet en möjlighet. Det handlar om jagets död. Det är på den här punkten som jag vill utmana mina bloggläsare. Hur förstår du helgelsen? Hur ser du på sjukdomen? På lidandet? Tjänar det ett syfte och är det därför inte till sist av ondo? Är motgång och lidande tvärtom fostrande? Återigen hänvisar jag till psalm 268.
Det finns ännu en viktig aspekt och det är synen på den Helige Ande, något som vi ska fördjupa oss till när vi nu går in i pingsten. Men det ber jag att få återkomma till. Nu emotser jag goda kommentarer.
Den evangelikala rörelsen är mångfasetterad. Den uppstår i förlängningen av 1600-talets protestantiska rörelser och samfund, men kallas hos oss allmänt för den svenska folkväckelsen. Hit måste vi räkna C-O Rosenius och P. P. Waldenström.
Halldorf anlägger tre perspektiv som han låter brytas mot varandra. Dessa är först Gustafssons biografi, sedan hans relation till det framväxande samhället och hans av dessa framsprungna teologi. Han ingår i samma tradition som andra helgelserörelser, som till exempel Metodismen och Frälsningsarmén. När Gustafsson var 16 år gammal, det vill säga 1878 vände han sig medvetet till Jesus Kristus. År 1880 tog han för sista gången emot nattvarden inom Svenska kyrkan och därefter kämpade han med sin tro och sitt liv. Han kom nu att tillhöra "läsarna", det vill säga bokstavligt försöka rätta sig efter Bibelns ord. Han förstod sin omvändelse som en ögonblicklig frälsning, men var samtidigt väl medveten om sin egen oförmåga. Det gjorde att han gled från den tidens botpietism till den evangelikala rörelsens mer herrnhutiska perspektiv. Det är mot den bakgrunden vi kan förstå att han senare kom att kallas för mystiker. Det var också denna bakgrund som gjorde att han kom att inrikta sig på sin egen helgelse, en utmaning som jag tror att alla seriösa kristna kan känna igen sig i. Det ledde också till att han kunde tolka allt som kom i hans väg som skickelser från Gud. Det handlar med andra ord mycket om vad som är Guds vilja och hur Gud leder, se psalm 268;- skriven år 1886.
Tyvärr, skulle jag vilja säga på Gustafsson vägnar, betydde brytningen med kyrkan att "bördan" kom att läggas på hans egen person i stället för på kyrkan. Han satte ingen stor tilltro till den kristna gemenskapen som gjort honom besviken så många gånger. Det ledde också till att hans syn på människan rent allmänt blev väldigt negativ, ett drag som annars tillskrivs oss lutheraner, men som samtidigt speglar mycket av kyrkans tro.
Gustafsson var son till en lantbrukare och började på lantbrukarskolan år 1880. Tyvärr insjuknade han och dog också i sin sjukdom år 1900, 38 år gammal. Det var under dessa år han sökte sig först till olika konventiklar och sedan till "mystiker" som Flodbergskretsen. Han kämpade med Gud. Och det är just här han blir så intressant för mig. Det är i denna situation han utformar sin helgelselära.
I korthet kan hans helgelselära beskrivas som en aktiv passivitet. Människan kan bara genom att träda tillbaka låta Gud verka. Människans bidrag är negativt men samtidigt utgör denna negativitet en möjlighet. Det handlar om jagets död. Det är på den här punkten som jag vill utmana mina bloggläsare. Hur förstår du helgelsen? Hur ser du på sjukdomen? På lidandet? Tjänar det ett syfte och är det därför inte till sist av ondo? Är motgång och lidande tvärtom fostrande? Återigen hänvisar jag till psalm 268.
Det finns ännu en viktig aspekt och det är synen på den Helige Ande, något som vi ska fördjupa oss till när vi nu går in i pingsten. Men det ber jag att få återkomma till. Nu emotser jag goda kommentarer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar