Det finns många goda kristna inom Svenska kyrkan även om det inte alltid märks. Men jag tror verkligen att det kommer att märkas mer och mer. Inte så att reformationen kommer att äga rum genom den officiella kyrkans försorg. Knappast heller på grund av någon motion till kyrkomötet eller för att vi har så bra biskopar. Nej, men låt mig som en fortsättning på förra bloggen få nämna några tendenser och/eller faktorer jag tror har stor betydelse för det andliga uppvaknande som nu sker inom Svenska kyrkan. Jag skriver Svenska kyrkan i ordets vidare mening, därför att 6,5 miljoner svenskar är medlemmar där.
1. I förlängningen kommer till exempel beslutet om förändrade strukturer att göra avståndet mellan Svenska kyrkans makthavare och gudstjänstfirare allt längre. Detta avstånd kommer bli än längre i takt med att makthavarna gör bort sig och gudstjänstfirarna blir beroende av Herren Jesus. Om fallet skulle vara det omvända lär det knappast märkas alls. Avståndet påverkas också av att förtroendet för auktoriteter och institutioner i vårt samhälle snart är obefintligt.
2. När gudstjänstfirarna inser att de själva behöver ta ansvar för sina liv och väcks till "iver och omvändelse", för att citera från Uppenbarelseboken, kommer de att behöva använda sina hem på ett nytt sätt och i en helt annan utsträckning. Mitt hem kan i vissa fall också vara andras hem. Där kommer gudstjänstfirarna själva att bestämma. Konventikelplakatet är visserligen upphävt men det vore en stor vinst om gudstjänsterna i hemmet kunde stå i samklang med den allmänneliga kyrkan. Kanske ska jag lägga till en vädjan: Tänk särskilt på präster, diakoner och andra anställda när ni samlas i hemmen.
3. Den upprättelse som äger rum bland de kristtrogna går genom alla kyrkor och samfund. Ekumeniken i betydelsen samfundsekumenik har passerat bäst-före datum, men det har inte gemenskapen mellan de troende. Tvärtom kommer Jesu lärjungar att finna varandra i hem, i skolor och på arbetsplatser. Kom ihåg att ingenting hindrar dessa människor, grupper och gemenskaper att fortsätta "gå till kyrkan" på söndagarna där så är möjligt. Tvärtom är det att rekommendera.
4. Korset kommer att öka i betydelse. Under lång tid har syndernas förlåtelse och Jesu blod stått i förgrunden i förkunnelsen. Men korsets betydelse som talar om hur allt samverkar till det bästa, som förändrar människors liv och gör oss villiga att betala efterföljelsens pris kommer på nytt att bli vårt segertecken. De människor som dagligen tar sitt kors kommer att finna varandra.
5. Den sanna gudstjänsten firas i ande och sanning. Den Helige Ande kommer att skynda till längtande människor. Anden smörjer våra ögon och får oss att upptäcka livets bästa sidor, ett liv i balans och gemenskap med Gud och andra människor. Anden kommer att ge oss en iver att ge vidare vad vi har fått.
6. De nya gemenskaper som växer fram kommer inte bara att bryta samfundsgränser utan också att förena människor från olika grupper. Lågkyrkliga kommer att ha gemenskap med högkyrkliga. Gammalkyrkliga och karismatiker kommer att finna varandra. Osannolika kombinationer som "kvinnoprästmotståndare", homosexuella och kvinnliga präster kommer att lovsjunga tillsammans. Biskopar kommer plötsligt tillsammans med författare, konstnärer och nyateister att, utan förvarning, bli sanningssägare.
Jag tror inte detta bara är önskedrömmar utan tycker mig ana den ringa begynnelsen. Livets ord blir ekumeniska, celler och husförsamlingar bildas om än omärkligt inom Svenska kyrkan och EFK och EFS bildar nya församlingar. Andra sammanhang bidrar omedvetet till skeendet när hela trossamfund slås samman eller när Svenska kyrkan så uppenbart väljer fel väg. Det skyndar på skeendet. Invandrarkyrkorna växer med en för oss ovan självklarhet. Det enda jag ännu inte ser men hoppas på är att OAS-rörelsen ska stanna upp och istället för att marschera på i gamla hjulspår i stället börjar stödja bildandet av nya gemenskaper, förser dem med startpaket, präster och på annat sätt ger understöd. Ungefär som Missionsprovinsen.
Det är en självklarhet att rörelsen kommer att möta motstånd när den växer sig starkare, men detta motstånd kommer tjäna Guds syften. När skolverket eller nyateisterna bjuder motstånd kommer människorna att finna varandra på ett sätt de aldrig kunnat annars. Jo, en sak till - till sist:
Denna rörelse som till största delen kommer att äga rum bland de 6,5 miljonerna medlemmarna har som sin kallelse att på nytt göra Svenska ekumeniska kyrkan till en apostolisk kyrka. Härtill give Gud sin nåd och välsignelse.
1. I förlängningen kommer till exempel beslutet om förändrade strukturer att göra avståndet mellan Svenska kyrkans makthavare och gudstjänstfirare allt längre. Detta avstånd kommer bli än längre i takt med att makthavarna gör bort sig och gudstjänstfirarna blir beroende av Herren Jesus. Om fallet skulle vara det omvända lär det knappast märkas alls. Avståndet påverkas också av att förtroendet för auktoriteter och institutioner i vårt samhälle snart är obefintligt.
2. När gudstjänstfirarna inser att de själva behöver ta ansvar för sina liv och väcks till "iver och omvändelse", för att citera från Uppenbarelseboken, kommer de att behöva använda sina hem på ett nytt sätt och i en helt annan utsträckning. Mitt hem kan i vissa fall också vara andras hem. Där kommer gudstjänstfirarna själva att bestämma. Konventikelplakatet är visserligen upphävt men det vore en stor vinst om gudstjänsterna i hemmet kunde stå i samklang med den allmänneliga kyrkan. Kanske ska jag lägga till en vädjan: Tänk särskilt på präster, diakoner och andra anställda när ni samlas i hemmen.
3. Den upprättelse som äger rum bland de kristtrogna går genom alla kyrkor och samfund. Ekumeniken i betydelsen samfundsekumenik har passerat bäst-före datum, men det har inte gemenskapen mellan de troende. Tvärtom kommer Jesu lärjungar att finna varandra i hem, i skolor och på arbetsplatser. Kom ihåg att ingenting hindrar dessa människor, grupper och gemenskaper att fortsätta "gå till kyrkan" på söndagarna där så är möjligt. Tvärtom är det att rekommendera.
4. Korset kommer att öka i betydelse. Under lång tid har syndernas förlåtelse och Jesu blod stått i förgrunden i förkunnelsen. Men korsets betydelse som talar om hur allt samverkar till det bästa, som förändrar människors liv och gör oss villiga att betala efterföljelsens pris kommer på nytt att bli vårt segertecken. De människor som dagligen tar sitt kors kommer att finna varandra.
5. Den sanna gudstjänsten firas i ande och sanning. Den Helige Ande kommer att skynda till längtande människor. Anden smörjer våra ögon och får oss att upptäcka livets bästa sidor, ett liv i balans och gemenskap med Gud och andra människor. Anden kommer att ge oss en iver att ge vidare vad vi har fått.
6. De nya gemenskaper som växer fram kommer inte bara att bryta samfundsgränser utan också att förena människor från olika grupper. Lågkyrkliga kommer att ha gemenskap med högkyrkliga. Gammalkyrkliga och karismatiker kommer att finna varandra. Osannolika kombinationer som "kvinnoprästmotståndare", homosexuella och kvinnliga präster kommer att lovsjunga tillsammans. Biskopar kommer plötsligt tillsammans med författare, konstnärer och nyateister att, utan förvarning, bli sanningssägare.
Jag tror inte detta bara är önskedrömmar utan tycker mig ana den ringa begynnelsen. Livets ord blir ekumeniska, celler och husförsamlingar bildas om än omärkligt inom Svenska kyrkan och EFK och EFS bildar nya församlingar. Andra sammanhang bidrar omedvetet till skeendet när hela trossamfund slås samman eller när Svenska kyrkan så uppenbart väljer fel väg. Det skyndar på skeendet. Invandrarkyrkorna växer med en för oss ovan självklarhet. Det enda jag ännu inte ser men hoppas på är att OAS-rörelsen ska stanna upp och istället för att marschera på i gamla hjulspår i stället börjar stödja bildandet av nya gemenskaper, förser dem med startpaket, präster och på annat sätt ger understöd. Ungefär som Missionsprovinsen.
Det är en självklarhet att rörelsen kommer att möta motstånd när den växer sig starkare, men detta motstånd kommer tjäna Guds syften. När skolverket eller nyateisterna bjuder motstånd kommer människorna att finna varandra på ett sätt de aldrig kunnat annars. Jo, en sak till - till sist:
Denna rörelse som till största delen kommer att äga rum bland de 6,5 miljonerna medlemmarna har som sin kallelse att på nytt göra Svenska ekumeniska kyrkan till en apostolisk kyrka. Härtill give Gud sin nåd och välsignelse.
8 kommentarer:
Mycket mycket intressant! Din punkt om massa olika typer som kommer kunna lovsjunga tillsammans är klart, den emst intressanta, rent synligt! Den om korsets betydelse, den emst centrala punkten,tveklöst! Att känna igen, något hos den andre, utan att i alla avseenden dela ställningstaganden eller åsikter, är att söka minsta gemensamma nämnare djupare än på ett kompromissplan,där det kan sökas som jämkning, men att söka och finna det i Jesus, själv, vad han är och vad han gör. är det stora. Du berör då också en ledningsfunktion dvs biskopar. Därför behöver allt Guds folk, trots sina skillnader och olikheter söka inse hur det blir möjligt att förena dem som har beslutet i sådana val i sina händer 1 förtroendevalda 2 diakoner 3 präster, vilka behöver finna vägar för att samlas kring centrala frågor som härör ur den enda centrala och avgörande frågan, nämligen jesusfrågan. Då måste andlig fördjupning och diakoni, eller om mn så vill: sökandet och mottagandet av Guds Helige Andes direkta hjälp (baserad på Guds löfte och människans behov) och en i vardagen omsatt kristen kärlek, diakoni, samspela. När Guds helige Ande väcker kärlek blir Bergspredikan central, där saligprisningarna som är en direkt koppling till Guds egenskaper i Jesaja 11, och tillgodogjorda i sluset av St Paulus undervisning om Andens gåvor och frukter,den väg som möjliggör att jesusfrågan blir sanningsfrågan. /Magnus olsson
Ps SANNINGSFRÅGAN måste då vara mer en aletheia fråga ( dvs det som består, inte går under eller förloras , underförstått EVIGT) så det är evighetsperspektivet, det uppenbarelseboken klargör är i en stad utan tempel eftersom Gud själv är templet, eller de goda ord av Jesus du citerar om gudstjänstens Sanna plats, redan här! Och mindre en moralisk fråga på ett ytplan, där lagen bara är en utsideslag tillskillnad från den lag som är Andens lag ( rom 8) och som har en direkt beröring med lagen skriven i hjärtat. Då kan evigheten varande sanning göra oss fria, så som Guds barn är ämnade att vara, i den Helige Ande. / MO
Har nu funderat mycket på din vision och bett över den. Därför vill jag rikta en kritik, på en punkt har ditt välgörande och mycket goda framtidsvision en liten detalj som jag efter bön vill kritisera. Orden du fäller om OAS rörelsen. De är inte välsignade. Oas är som många andra sammanhang ett uttryck för människors längtan efter Gud själv. Den längtan skall inte kritiseras så som du gör. Alla sammanhang har sina brister, ingen går fri från det men bara Guds Ande kan skapa nya förutsättningar. Tycker du skall korrigera dina ord om oas, som såvitt jag förstår utan att höra hemma där söker stödja människor i de sammanhang de befinner sig. Du faller för en frestelse att ge dem en känga när du talar om en ny enighet, det är inte gott. Om en ny enighet skall växa fram måste all längtan, sina olikheter till trots få sin plats. Kritisera varandra kan vi göra och skall göra men då skall inte en enda kritiseras utan alla. Din vision är utmärkt! Men välsigna oas! / Magnus Olsson
hur tänker du om oas? i stort och med tanke på vad du skrev? vad skulle du vilja se att de gjorde för nytt?
undrar nyfiken oasvän som säger amen till allt det andra!
Tack för goda kommentarer och en god fråga. Tyvärr vill jag inte precisera så mycket mer vad gäller OAS-rörelsen. Och faktiskt inte heller backa men om här föreligger missförstånd ber jag om ursäkt. Jag anser i likhet med M.O. att "längtan skall inte kritiseras". Men det är inte heller det som är mitt syfte. Jag tycker vidare att det är rätt att "stödja människor", men i förlängningen av mitt uttalande ligger frågan: "Hur skall vi stödja ..." Jag tror faktiskt att OAS-rörelsen stödjer människor, men menar att de (vi) kan göra det bättre. Det är inte främst den enskilde som behöver stöd utan grupper, hela gemenskaper och därigenom enskilda, tänker jag. Ett alltför individualistiskt stöd blir då det nästbästa, i värsta fall det bästas fiende.
Denna min kritik är vare sig ogrundad eller ny. Jag har själv arrangerat och deltagit i uppbyggelsekonferenser, typ 1980-tal. Men menar att det andliga skeendet idag är betydligt mer utmanande.
Jag har för mer än tio år, till OAS-rörelsen, framfört önskemål om stöd typ startpaket för nya gemenskaper inom Svenska kyrkan. Tyvärr är det ingenting jag vill skriva om men däremot kan jag säga att just i dagarna kommer de samtalen att tas upp igen. Så var med mig i bönen för OAS-rörelsen så vi tillsammans kan se och bidra till vårt lands andliga utveckling.
Gott! Om jag förstår dig korrekt är det alltså inte människorna inom OAS du kritiserar utan ett individualistiskt drag som ev finns inom den rörelsen. Jag har inga kunskaper om den, mer än det lilla jag kan läsa mig till genom såväl deras hemsida som i alster från deras mer kända personer och såvitt jag kan bedöma finns hos dem ( ex deras teologiska rådgivare som finns angivna på hemsidan) en betonad balansgång mellan det individuella och det mer kollektiva, kristen människa och församling/kyrka. Därför förstår jag nog inte riktigt kritiken av OAS. Deras arbetsmetod om jag fattat saken rätt är väl att dels anordna möten med påfyllning och därmed försöka hjälpa den som lever i sitt sammanhang att verka där. Om det du skriver om missionsprovinsen skulle vara alternativet så framstår kritiken mot OAS som en kritik för att inte vilja starta eget? I så fall, blir ju din vision knepigare att förstå för den som inte eftersträvar just det kyrkoskiljande. Eller missförstår jag dig nu? Du vill inte förtydliga dig? / Magnus Olsson
Ok. Tyvärr kan jag inte säga så mycket i den här saken. Min kritik ska nog snarast uppfattas som konstruktiv. Jag är inte ute efter något annat.
Men kanske kan jag i mer principiella ordalag skriva om hur jag tänker nästa blogg. Nu åker jag till Stockholm i morogn för sammanträde med Hela Människan på torsdag. Får se när nästa blogg blir. Helst redan i kväll.
OAS har på sinna sommarmöten haft seminarier om "Hur man startar koinonior". Det var även föredrag och seminerier i ämnet under Oas-mötena i Värnamo.
Grundinställningen är dock fortfarande att man skall försöka verka inom församlingen.
Det finns dock många Oas-inspirerade som inte känner sig ensamma i sina församlingar.
Visionen om att komplettera församlingens envägskommunikation från de anställda med den lilla gruppens samtal och gemenskap har ännu inte fått genomslag i Oas-rörelsens kommunikation med bärarlaget (vi som faktiskt betalar Oasrörelsens kostnader).
Böneämnet kan ju lika väl vara att cellkyrkans vision skall få genomslag pch bli till välsignelse för fotfolket, oavsett genom vilka sammanhang.
Skicka en kommentar