Det är söndagskväll och Hammarby lyckades rädda en poäng borta mot Assyriska i sista sekunden. Bättre sent än aldrig, men särskilt målfarliga verkar inte Bajens forwards vara. Jag hoppas innerligt att det lossnar snart.
Sedan har jag surfat runt lite grann - på de gamla vanliga bloggarna. Ni fåpr gärna tipsa mig på några nya. Den mest intressant för närvarande tycker jag Dag Sandahls blogg är eftersom där pågår en diskussion om ämbetet, Jag visste redan för 35 år sedan att diskussionen om kvinnliga präster aldrig kommer att ta slut. Hela frågan har misskötts så till den grad att det är helt omöjligt att komma till ett avsluta. Nu kommer den upp till ytan igen och förhoppningsvis kan vi få goda samtal framöver. Svenska kyrkan behöver goda samtal i ämbetsfrågan, men också i en rad andra frågor som den om synd, etik och moral, om Kristi blodiga offer och uppståndelsen från de döda. Vi behöver omdefiniera synen på Kyrkan och församlingen inte minst efter det kommande kyrkomötets beslut om storpastoraten. För att inte tala om vår doppraxis, synen på nattvarden eller varför inte äktenskapet. Det går helt enkelt inte varse sig att tiga ihjäl dessa frågor eller driva dem som politiska. Det leder bara till elände. Tänk om kyrkopolitikerna kunde fatta det? Eller om biskoparna kunde börja säga ifrån".
När det gäller frågan om kvinnliga präster eller rättare sagt om synen på ämbetet så har tydligen Mats Rimborg i POSK:s styrelse uttalat att vi inte kan göra något åt saken eftersom det får orimliga konsekvenser. Kanske är det så man resonerar när man driver igenom vissa frågor med politisk kraft. Men det tror jag inte ett dugg på. Det olyckliga med beslutet 1958 var att
1. det aldrig reddes ut teologiskt särskilt inte ekumeniskt. Men teologiskt är det viktigt vad den allmänneliga kyrkan som vi inom Svenska kyrkan säger oss vilja tillhöra säger. Och om vi tycker att de ortodoxa och romarna har fel och vill upphöja den lutherska gemenskapen till att vara vägvisare så är det viktigt att vi får lära oss vad den lutherska kyrkan tänker om ämbetet. Det är viktigt för dem som sitter i bänkarna att tänka rätt när de hör prästen säga: "Dina synder är dig förlåtna" eller "Detta är min kropp". Jag kan än idag inte begripa varför sådant ska tigas ihjäl.
2. det var ett politiskt beslut som har följts upp med politiska maktmedel. Jag kan naturligtvis inte glömma hur vi som var tveksamma till reformen behandlades under åren 1975-1978 i Uppsala. Jag vill inte här namnge de herrar och för all del också kvinnor som trakasserade som systematiskt trakasserade oss, som vägrade oss prästvigning och karriär. Jag tror inte någon vill rota i det, men att åren präglats av politisk korrekthet behöver ingen vara okunnig om.
3. Och nu undrar prästen Annika Borg på sin blogg om kyrkan har förändrats till sitt väsen sedan vi fick kvinnliga präster. Hon hänvisar först till prästen Ulla Carin Holm som skrivit en avhandling i vilken hon menar att det inte bara är ämbetet som skiljer de båda lägren åt utan också synen på bibeln, liturgin, människosynen , ja, på hela organisationen. Vidare påminner hon om forskaren Kati Niemelä som faktiskt visar att den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har förändrats till sitt väsen.
Under de snart 40 år jag tjänat i Svenska kyrkan har den i praktiken ändrat sig på många punkter. Jag är beredd att tro att vi idag har något annat än en kyrka. I det läget är det väl ändå rimligt att börja tala om saken. Eller är det kanske just det vi inte ska göra? Under dessa år har i stort sett all kraft lagts på manipulerandet mellan stat och kyrka, en ny bibelöversättning, en ny psalmbok, regleringar av pastoraten, ordningen för gudstjänsten, nya könsneutrala kollektböner i evangelieboken och så vidare. Och hela tiden har det sagts att "när detta är klart ska vi fördjupa oss i det andliga, i församlingens pastoral." Det blev aldrig någon förnyelse. Det blev tvärtom. Men vi fortsätter att blunda eller är det slut med det nu?
3 kommentarer:
Du har alldeles rätt att det inte blev någon förnyelse i kyrkan. Det kan inte bli någon förnyelse när man ifrågasätter vad Gud säger i sitt Ord. Hur länge skall vi tiga? Finns det inte någon eller några som med kraft kan säga ifrån; nu får det vara slut med alla förändringar och kräva att alla beslut som är felaktiga upphävs.
Säg ifrån på kyrkomötet.
Eric
Erics utsaga om Guds Ord är falsk. Kungadömet i Gt ville Gud ej ha, likväl använde Gud det. Vidare ville Gud ej syndfallet och gav oss en frälsare. Augustinus sa " o saliga skuld som skänkt oss en sådan frälsare", typ. Det är just dessa förenklade lösningar som Eric frambär som är lika illa som en del skrik som hörs från andra sidan, de utgör ingen lösning och de är i grunden samma andas barn, varför problemet i Svk är det ömsesidiga missförstroemdet för den andre och för Guds Ord. Det som inte är av Gud dör ut av sig själv. I söndags klargjordes det i evangeliet om grenarna som skärs bort och bränns upp. Den största gren som skurits bort heter Jesus, avrättad fruktlös med otroende lärjungar. Det var detta misslyckande av Jesus som Gud utvalde att bli en ny vinstock, korstocken på Golgata/ som skall bes fram. Lärjungarna fick höra " ni är REDAN ansade" och "bli lärjungar", de trodde det var tvärtom att de var lärjungar och skulle bli ansade, men så hade inte Jesus sagt, det blev de varse. / Magnus Olsson
På POSKs blogg ställer jag frågan hur Frimodig kyrka tänker sig framtiden, om ni får bestämma?
I er valplattform 2009 skrev ni att Frimodig kyrka vill att Svenska kyrkan aktivt och intensivt ska arbeta för försoning i ämbetsfrågan, att personer med olika hållning i sakfrågan behandlas lika vid till exempel tjänstetillsättningar, och att mer arbete ska läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Vad betyder det egentligen?
Ska vi återigen prästviga män som inte fullt ut vill tjänstgöra tillsammans med kvinnliga kollegor? Ska vi återigen tillsätta kyrkoherdar som inte vill ta emot nattvarden av sina kvinnliga komministrar? Ska vi återigen få biskopar som inte viger kvinnor till prästämbetet, om någon sådan lyckas bli vald?
Hur tänker ni er att de konstruktiva lösningar som ni förespråkar ska se ut? Det måste väl finnas något som gör det troligt att de två uppfattningarna skulle kunna samexistera, trots att det har misslyckats tidigare. Finns det några exempel från andra samfund där man har öppnat prästämbetet för kvinnor på att man har lyckats värna om alla inblandade? Någonstans där inte de allmänpolitiska partierna styr kyrkan, kanske.
Flera kommentatorer till Dags blogg förespråkar ”ett återtåg till de gamla lärorna”, för att citera en av dem. Hur tänker Frimodig kyrka få dem att respektera den andra uppfattningen? Och hur ska ni få alla vanliga församlingsbor som tycker att diakoner, präster och biskopar av båda könen är en självklarhet att gå med på att plötsligt är det inte det längre?
Skicka en kommentar