Att ta vara på allt som sker

Det kan låta befängt att blogga om synden. Men är det inte i själva verket ett fantastiskt ämne att blogga om och särskilt om den kristnes frihet från synden. Det kan också vara nyttigt med tanke på den förvirring som råder kring ämnet. Och sist men inte minst så är det väl någonting som angår varje kristen på ett högst personligt sätt i den utsträckning vi tror att Gud försöker förvandlar oss till sin Avbild. Och i den utsträckning vi har erfarenhet av synden. Jag tror att det varit tyst kring detta alldeles för länge. Vad är synd? Hur verkar den i, på eller genom oss? Kan vi övervinna synden? Hur går det till i sådana fall? Och så vidare.

I den förra bloggen återgav jag pater Caussade's inledande tankar. Han menar att Gud verkar i varje ögonblick, inte minst i de som vi uppfattar som dåliga. I varje stund är vi kallade att bejaka Guds verk och att överlämna oss till Hans vilja. "Ske din vilja". I det andra kapitlet blir paterns tes tydligare. Han skriver:

Gud verkar alltid och överallt, men det förmår endast trons öga se. 

Det betyder i grund att Gud också använder sig av våra synder. Våra misslyckanden, överträdelser och undfallenhet blir till redskap i Guds händer när han försöker förvandla oss till sin Avbild. Jag tror det måste nötas in hos oss av flera skäl. Ett skäl är att vi inte kan eller vågar tro det. Kan Gud använda mina synder? Då kan också mina synder tjäna det goda. Och inte bara det; de måste med nödvändighet tjäna Guds goda syfte med mig när jag överlämnar mig till honom. Ett annat skäl till att denna sanning behöver upprepas är den invändning Paulus själv refererar till i Romarbrevet; "Ska vi då synda för att nåden ska bli så mycket större? Bort det!" Poängen har hela tiden varit; "Ske din vilja". Det är så att säga grundvalen för våra liv och det inkluderar såväl våra förtjänster som våra synder. Jag ska följa honom med hela mitt hjärta, med allt mitt goda och med allt mitt onda. Det är då Gud verkar i våra liv. Här finns inte utrymme för att välja synden.

Många frågar efter efterföljelsens hemlighet. Hemligheten, säger patern, är att ta vara på allt det som sker oavsett vad det är. Att låta allt leda till förening med Gud. Så tänker jag återigen vilken oerhörd tillgång den allmänkyrkliga bekännelsen är, den som låter oss bekänna vår synd och bekänna vår tro. Det sker i varje högmässa. Tänk om jag bättre kunde ta tillvara alla dessa tillfällen. Men det är väl det som det handlar om. Att Gud får vara min livsinriktning. I varje stund. Och när jag syndar tar jag med också detta till Gud som i samma stund har tagit bort min skuld, renat mitt samvete och undervisat mig om sin väg.

Detta ungefär är vad de 21 första breven handlar om. I den andra delen finns det ytterligare 32 brev som mer utförligt handlar om vad ett liv i överlåtelse innebär till sitt väsen och vilka följder det får. Här tar han också upp vad som "krävs" av oss och hur vi hanterar våra prövningar.

Jag lovar inte att blogga mer om detta. Inte heller rekommenderar jag boken förbehållslöst eftersom det inte är en bok för sträckläsning eller för nya teoretiska kunskaper. Snarare skulle jag vilja se boken som bönesvar på läsarens böner.