God morgon alla läsare av denna blogg. Klockan är snart sju och en ny härlig dag har börjat efter en mycket god natts sömn. Om en timme ska jag resa till Växjö eftersom Stiftsstyrelsen sammanträder. Det ska bli roligt att träffa de andra och eventuellt möta deras reaktioner på överklagandenämndens beslut.
Det slog mig när jag vakande och tänkte på denna blogg att när jag skriver några kommentarer kan nog några bli uppretade och tycka att jag verkligen visar att jag är illojal. Ja, jag vet att Svenska kyrkan tycker att jag är illojal. Jag förstår att de tycker det, men själv anser jag fortfarande att jag står fast vid de prästvigningslöften jag gav 1978, dä när Sverige var ett kristet land.
För det fjärde tycker jag det måste sägas igen och igen. Svenska kyrkan anpassar sig till staten, men det gör inte den allmänneliga kyrkan. Tvärtom står den fast till evig tid. Kanske inte när det gäller ordningarna. Det måste jag medge. Men om det bara är ordningar vi talar om kan vi väl vara lite generösare än vad som visat sig nu. Kyrkan är ändå inte någon jordisk militär organisation. Det krig vi för är av annan art. Jag tror verkligen att Jesus har uppstått från de döda och att han ogillar beslutet och Svenska kyrkans sätt att försöka skrämma prästerna till tystnad.
För det femte behandlas dem som har vigselförordnanden ojämlikt. Svenska kyrkans ordning är att förordnanden sänds ut från Kammarkollegiet till de präster domkapitlet har tillsyn över, det vill säga inte riktigt till alla präster. Nu sägs det att domkapitlet ska vaka över dessa vigselförordnanden, men det är inte riktigt sant. Kammarkollegiet vakar över dessa. Kammarkollegiet har vid ett flertal tillfällen dragit in förordnandet från vissa här ej namngivna biskopar och präster. Varför? Därför att de, till skillnad mot mig, har misskött sig. Tydligen så grovt att förordnandet har dragits in. Detta har emellertid aldrig lett till någon skriftlig varning från Domkapitlet.
För det sjätte visar det sig att det i förarbetena till denna olyckliga reform heter att den enskilde prästen själv inte ska bedöma om han eller hon vill vara vigselförrättare utan den bedömningen gör domkapitlet utiofrån sitt tillsynsansvar. Det måste väl betyda att domkapitlet skulle kunna ha agerat annorlunda. Domkapitlet kunde gett mig dispens eftersom det är de som bestämmer. Det hade varit en lösning som hade löst hela situationen. Ett sådant beslut hade varit tryggt och generöst. Det hade täppt till munnen på alla kritiker, också på mig. Då hade ingen längre kunnat klaga eftersom vi hade kunnat avstå vigselförordnandet. Således en alldeles utmärkt lösning för alla inblandade. Jag har nu skrivit en motion till kyrkomötet med just det innehållet. Om den kommer att gå igenom? Vad tror du själv? Om det bara är en ordningsfråga kunde man väl tänka sig det, men kanske domkapitlet, överklagandenämnden och kyrkomötet trots allt inser att det är mer än bara en ordningsfråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar