Äntligen har fotbollssäsongen startat

I dag på eftermiddagen kunde jag se säsongens första fotbollsmatch. Det var en stor stund. Bajens damer spelade en träningsmatch mot Örebro. Det ska erkännas att det blev lite kallt att sitta på läktaren i två timmar, men jag var inte ensam. Svårt att uppskatta antalet personer men huvudläktaren var i princip fullsatt. Mitt emot hade klacken gjort årets första tifo som var en hyllning en av spelarna som drabbats av sjukdom. Klacken med sina trummor höll i gång som vanligt under hela matchen, När jag efter matchens slut gick Södermannagatan ner till Ringvägen hördes fortfarande trummorna. Ingen dålig strat på säsongen. Nästa lördag har vi träningsmatch två och då mot IFK Norrköping. Så skönt att säsongen äntligen börjat!

Några förrymda mandarinänder

 Kortet nedan är taget på Södermalm. Det var en sådan märklig upplevelse att vi fick gå till Wikipedia som skriver enligt nedan.

Ursprungligen härstammar mandarinanden från Östasien, där spridda populationer finns i ryska Ussuriland, på den ryska ön Sachalin, i nordöstra Kina samt i Korea och Japan.^[4] Populationerna på fastlandet flyttar vintertid till södra Kina.^[4]

Redan på 1740-talet inskaffades mandarinänder till parker i England. Senare har även parker i flera andra länder skaffat dessa färgstarka änder. I Europa har under 1900-talet förrymda fåglar förvildats, och de häckar numera regelbundet på flera platser i Europa. IUCN uppger den som introducerad art till Belgien, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Slovenien, Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Österrike.

I Sverige kan någon gång förrymda mandarinänder ses i naturen. Det finns häckande par i Enköpings hamn och på Södermalm i Stockholm^[5].

Klimatet i Sverige tycks passa dem, och det förekommer uppgifter om att mandarinänder haft lyckade häckningar i Jämtland.^[6]

Trettondags konsert

 I går var Kari och jag i Berwaldhallen. Jovisst vi var på nyårskonserten på Nyårsafton och nu Konsert med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Jag vet, men det här är en av de många förmåner man har när man bor i Stockholm. Och eftersom vi bodde här som relativt nygifta för många år sedan och inte tog vara på någonting, så varför skulle vi inte kunna ta igen det nu när vi är pensionärer? Bilden är tagen innan konserten startade så den säger kanske inte så mycket.

När  konserten var slut tog vi 67:ans buss hem till Åsögatan och promenerade den sista biten. Eftersom bussen kom just när vi lämnade Berwaldhallen var vi i princip hemma innan de flesta ens kommit ut från hallen. Jo, kommunikationerna med bussar och tunnelbana är fantastiska.

När vi kom hem såg vi faktiskt om andra delen av konserten eftersom det visade sig att den gick på TV. Det blev med andra ord mycket klassisk musik i går kväll.

Det passade för övrigt bra med en sådan kväll eftersom vi i dag firar vår bröllopsdag. Det är idag 51 år sedan vi gifte oss i Aske kirke mellan Oslo och Drammen. Jag kan bara hålla med en vän och kollega, för övrigt något äldre än jag, när han sa om tiden att "den accelererar".

Nordpolen?

 Nere vid Hammarby-kanalen finns Kajsas café. Där finns en öppen-skylt lite utöver det vanliga. På de står det att det alltid är öppet utom vid dåligt väder. Det finns en hel del här på Söder som man behöver och gärna vill vänja sig vid. När Kari tog en promenad, i går, såg hon där här skylten: Nordpolen (i min övers.) Något överdrivet, men ändå ....

Vecka har innehållit snö, snö och snö. Det har faktiskt varit lite underhållande att från vårt fönster se alla bussar som fastnat i snön ute på Folkungagatan. 

Vi är så glada över att ha rejäla fönster mot öster. För solens skull, men även för himlens skull. Vi har glädje att få se in i himlen varje förmiddag. Men det ska erkännas att den har varit lite mulen eller oåtkomlig den senaste vecka.

Då får jag hålla mig inomhus och arbeta vidare på en kommentar till Efesierbrevet. Vilket brev, för övrigt!

När Vineyard kom till Norden

Nu har den kommit, - Sundbergs berättelse om när Vineyard kom till Norden. Det här är den andra delen om John Wimber och Vineyard. Jag har inte hunnit läsa den ännu, men är så glad för att jag fått båda exemplaren av vännen och kollegan Hans. Jag har läst några kapitel i del 2, men det får bli mer allt eftersom. De5 är inga böcker jag sträckläser, men gärna lite då och då när andan faller på. Det är riktigt spännande eftersom jag var med när det hände. Inte i själva kärnan, men på några centrala delar i uppbyggnaden. Till exempel när Hans och Lotta installerades som ledare för Vineyard, när bibelskolan Levande Stenar var igång, för att inte tala om den teologiska utbildningen Nya Vinläglar där jag till och med var motorn i det hela. Jag var med i USA på ranchen där de blivande pastorerna utbildades, på missionsresorna i Sibirien och på några konferenser i Sverige som till exempel Stockholm - 91. Jo, när jag försöker minnas var det en del och ändå höll jag på med än mer hemma i Hjälmserud och i min resande tjänst. Så visst var det mycket engagemang. Det är klart att det är roligt att läsa om detta i Hans bok, inte minst eftersom jag själv skrev om en del av detta i min självbiografiska bok Så länge dagen varar. 

Många av er som var med på den här tiden rekommenderas att skaffa boken, särskilt denna del 2. Och om ni inte var med får ni här en del svensk kyrkohistoria.

Tack Hans för att du skrivit ner det här som ingen annan gjort. Bra därför att om det inte finns nerskrivet har det inte ägt rum. Men vi vet.

Ylva Eggehorn

Efter att väckelsen bröt ut på Fjellstedtska skolan på hösten 1972 hände det sig att vi reste ner till Stockholm. Det var framför allt mina vänner Hans Lundaahl och Svante Rumar som visste vad som hände där. Jag hörde bara talas om det.

 När jag skrev min självbiografiska bok Så länge dagen varar var det tvunget att berätta något också om Stockholm även mitt centrum var på Fjellstedtska och några olika lägenheter i Uppsala. Uppgifterna om Stockholm fick jag främst från Nils Liedskog som var en av de mer involverade i Stockholm. Det var han som berättade för mig om Blå Salen i Vasastan och om mötena i S:t Peterskyrkan. Jag skrev ungefär så mycket om detta i boken och vidare nämnde jag om de tre sjuksköterskorna som utgjorde värdar i Blå Salen.

Nu har jag läst Ylva Eggehorns bok Sången under ytan med stort intresse, nöje och igenkännandets glädje. Hennes bok är självbiografisk och ställs fram som en roman och utspelar sig just vid den tiden väckelsen på Fjellstedtska pågick, i början på 70-talet. Tydligen vaknade Ylvas intresse för Jesus redan i slutet av 60-talet. Kanske var det på grund av att hennes pojkvän börjat läsa teologi.

Ylva och hennes vänner köpte ett gammalt missionshus i Sorunda socken, i Nynäshamns kommun. Det renoverade dem över tid och hon berättar om arbetet och om hur vänner kom härifrån och därifrån för att besöka dem. Flera av dem stannade kvar i "Huset" och de som bosatte sig i det kom att ett av de många kollektiv som fanns vid den här tiden. Det som skilde vännerna här var att de ville ha Jesus i centrum. Ylva berättar om hur de kunde sjunga till bords så maten hann kallna flera gånger om. Sång, skratt och glädje tycks ha varit ett kännetecken för kommuniteten.

Så skriver hon om det som följt mig hela livet. Det fanns bara i Stockholm tusentals små grupper!

Så kom jag till kapitlet med rubriken Ifrågasättanden. Jodå, här berättar hon om vad som hände med det andliga uppvaknandet och de tusentals små grupperna. De ifrågasattes och de motarbetades. Det här är också min erfarenhet och det här är en del av bakgrunden till Livets ord. 

Ylva berättar om hur grupperna samlades en gång i månaden i Katarina kyrka. "Kyrkan var full. Somliga tog med sig instrument. Inga programblad delades ut Det var samma väntan och tystnad som i bönegrupperna, innan någon tog till oreda eller tog ton."

Det var länge sedan, om någonsin, jag gråtit så mycket när jag läst en bok. Tack Ylva för att du berättat den oskrivna historien om vad som hände. Som du själv skriver: om den förblir oskriven har den aldrig hänt, men jag vet att den har hänt och jag vet vad som hände sedan. Gud välsigne dig!

Hornstull, 1 december

I dag var jag inte med på promenaden, men Kari  skickade den här vackra bilden. När man  går söderut från Hornstull längs vattnet kommer man alldeles strax till Tanto strandbad, vid Årstaviken. Nu är det lite kallt, men likafullt kunde Kari notera en badande.

När dottern Elisabet och barnbarnet Linn var uppe i samband med flytten var vi där en het sommardag och då badade vi allihop. Vi var inte ensamma  - om jag säger så. Jo, då till och med jag badade, men det var då.

Från Tanto kan man sedan vandra vidare österut längs vattnet  till Skanstull och vidare längs Hammarby kanal och nästan ända hem till oss, en sträcka på cirka fem kilometer.