HAMMARBY É DOM BÄSTA

Det finns en oslagbar legend i Bajen och det är Nacka Skoglund. Det finns sannolikt ingen som kan överträffa honom i popularitet. Jag har ofta tänkt på Nacka. Det har funnits flera skäl till det. Naturligtvis därför att jag är född bara ett par kvarter ifrån hans födelseplats på Katarina Bangata, men än mer därför hans levnadsöde var sådant som det var. Nacka var ett naturbarn, en bohem. Han har fått stå modell för en riktig söder-kis - på gott och ont.

Nacka var efter vad jag förstår en grabb, inte bara med ovanlig bollbegåvning, utan också så där härligt oskuldsfull. Han trodde gott om människor och det blev hans fall. Han hade humor och var mer social än de flesta. Han dansade på Nalen, slarvade på kvällarna, tränade inte alltid så flitigt, skojade med kungen, var generös med presenter och ömmade för sin mamma. Men världen är inte alltid så mottaglig för en sådan livsstil. Nacka blev utnyttjad och efter att ha tjänat miljoner som fotbollsproffs kom han hem utfattig. Han fick flytta hem till Katarina Bangatan igen. Men ingenting kunde bli som förut.

De sista åren kunde han till en början spela lite fotboll. Han gjorde någon landskamp och några matcher i Bajen. Men han led av ett svårt drogberoende och när åren gick kunde han inte sköta något arbete. Han fick en chans som bilförsäljare. Kunderna kom, men mest för att träffa Nacka och snacka fotboll. Han sålde inte en bil och fick sluta efter några månader.

Nacka dog 1975 endast 45 år gammal.

Utanför porten har man rest hans staty och varje julafton, Nacka var född på julafton, samlas fansen i hundratals för att hedra hans minne. Det finns ingen som kan konkurrera med honom i popularitet.

Vi kommer aldrig att få en ny Nacka ... det skulle i så fall vara Zlatan Ibrahimovic ... tänkte jag. Tänk att få se Zlatan spela i Bajen. Tänk att få se honom göra Bajen till Skandinaviens bästa klubb! Och idag får vi veta att Zlatan köper in sig i Bajen. Klok kille!

Lägg till bildtext

Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen. Det har sagts att han inte kommer att spela i Bajen, men vem bestämmer det?

Hur som helst roligt att Zlatan tydligen vill satsa på Bajen på något sätt. Kanske inte bara med pengar utan också på andra sätt. Jag tycker gott att han kan avsluta sin karriär med att hjälpa Bajen att bli bästa laget i Skandinavien. Förmodligen skulle vi klara det utan honom, men det blir roligare med honom.

Malmöiterna trodde att dem ägde Zlatan, men det gjorde de inte. Malmöfansens tal om svek säger mer om dem själva.

Kyrkomötet 2019 - en reflektion

Det har varit kyrkomöte i Uppsala och jag har gjort en reflektion.

Min reflektion är att statskyrkan är tillbaka med större kraft än tidigare. Jag undrar om det inte är så att (S) skakas i sina grundvalar av att (SD) är större? I ett sådant läge splittras (C). Tänk om det skulle kunna ske att (S) förlorade greppet om Svenska kyrkan?  Det har jag inte trott, men ett hopp tändes hos mig dessa dagar därför att de politiska krafterna var så påtagliga.

Det började lite smått redan första dagen när frågan om Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) skulle diskuteras. Då framgick det att Kyrkans hus ville skära ner i budgeten för SKUTs räkning. "Alla måste se över sina kostnader", sades det. Så långt inte konstigt. Men sedan stod det klart att detta pågått en längre tid och plötsligt verkar det som att Kyrkans hus vill mer eller mindre avveckla SKUT. Men det sades aldrig rätt ut. Allteftersom debatten pågick blev det allt tydligare att nedskärningarna närmast var politiska. De som stod emot var representanterna från SKUT. De gjorde ett verkligt bra jobb. Frimodig kyrka (FK) med Leif Nordlander i spetsen likaså. Efter ett tag utkristalliseras ett mönster med (S) på ena sidan och (SD) på andra sidan. Till detta kommer att Centerns representant från Växjö stift meddelar att han har bytt sida och nu inte vill dra ner SKUT utan istället vill höja SKUTs anslag. Dagen efter beslutas att SKUT ska få höjt bidrag!!! Siffrorna blev 116 för och 114 mot. Alla i (S) var emot. (S) förlorade med andra ord en omröstning.

Dagen efteråt kom frågan om Alpha upp. Låt oss bortse från det teologiska innehållet eller från pedagogiken. I utskottets betänkande ges ett, säger ett, argument för att avslå motionen om stöd till Alpha. Det enda skälet är att utskottet är för "allas lika värde". Utskottet menade att det fanns en rad i någon av Alphas böcker där det stod att äktenskapet är för man och kvinna. Alpha står med andra ord inte för allas lika värde. Detta är ju helt sanslöst och om möjligt än värre; med ett sådant argument kan man få med sig en majoritet av kyrkomötet. Återigen stod FK för en fin insats. Bert Löndahl menade att "allas lika värde" står på två pelare. För det första därför att alla är skapade till Guds avbild och för det andra därför att alla är syndare försonade i Kristus.

Förmodligen fanns här Centerpartister som inte ville eller vågade stå upp och då har (S) majoritet. Det blev en lång debatt. Jag tror över 40 inlägg. Debatten innehöll mer personliga vittnesbörd än argument i sak. De som ville hindra Alpha menade att det finns många andra pedagogiska sätt att undervisa. Min reflektion blev; Varför hör vi aldrig några vittnesbörd om dessa? Vilka är de? Och var finns de? Är det alls ett argument mot en motion som denna? När det sedan skulle röstas var nästan alla för alla lika värde. Inte många ville vara emot. Men det var tydligt att (S), (C) och kanske (SD) var emot.

(S) stod senare genom Anna Karin Hammar för ett riktigt övertramp. Hammar hade redan första dagen insinuerat att (SD) är nazister, men klarat sig undan genom att vara otydlig. Andra dagen klarade hon inte det. Hammar menade att (SD) hotar Sverige. Och när Julia Kronlid (SD) frågade vad Hammar menade anklagade Hammar (SD) för att utgöra ett hot för folket och att folket låtit sig luras. Det gick sedan över i rent personangrepp så att ordföranden inte bara avbröt de bägge och visade ner dem i bänken utan dagen efteråt fick utfärda en skarp reprimand.

Nåja, min reflektion är inte av teologisk art utan politisk. Frågorna i kyrkomötet, också de teologiska, styrs av politiska argument och skäl. Alltså mer politik än tidigare.

Men detta enkla faktum att (SD) håller på att bli större än (S) öppnar för nya möjligheter. Om eller när så sker och om eller när en splittrad politiska opinion samlar sig och bildar allians - då kan det ske stora och snabba förändringar ....

Andreas Stenkar Karlgren och ämbetetsfrågan

Generalsekreteraren i Kyrkans hus, Helén Ottosson Lovén, har gett enhetschefen på kyrkokansliets rättsavdelning i uppdrag att utreda om det finns oklarheter i kyrkoordningen (KO). Detta med anledning av Imbergs påkragning. Det är bråttom, bråttom läser jag i Kyrkans tidning nr 45/2019. Bråttom? Det är bara djävulen som har bråttom, ty hans tid är kort. Så har jag lärt mig i alla fall. Får man önska sig en julklapp?

Jag önskar att kyrkokansliet kommer fram till att KO behöver göras om i grund!

Det handlar inte bara om ämbetet även om det är en väsentlig fråga. Samtalet om påkragning behöver komma upp av flera skäl, men än viktigare är att synen på bibeln och bekännelsen kommer till ytan. Det är nämligen dessa grundläggande dokument som har fått stryka på foten. Det går inte att ta bort Kyrkans grund och tro att det inte ska märkas. Om Svenska kyrkan underskattar i tur och ordning bekännelsen, bibeln och Herren Jesus själv kan den inte bestå.

Advokaten Andreas Stenkar Karlgren skriver en fantastik insiktsfull artikel i Kyrkans tidning. Den har rubriken "Därför en lättnad för hela Svenska kyrkan". Du kan läsa hela artikeln genom att klicka här.

Karlgren

1) visar att opposition mot Svenska kyrkan är en grundbult i en evangelisk-luthersk kyrka. Tror jag det. Martin Luther menade så. Det var inte tillåtet att vara illojal mot påven på det sätt Luther var och därför blev det viktigt för den lutherska kyrkan att slå vakt om den oppositionella rätten.

2) drar slutsatsen att Svenska kyrkan måste tåla oppositionen så länge den är en evangelisk-luthersk kyrkan. Om kyrkan ska avvika från den lutherska friheten behöver den vända sig till riksdagen för att få ett sådant tillstånd.

3) menar att prästen som lovat att vara trogen mot Guds ord måste sätta bibeln och bekännelsen före kyrkoordningen. Om inte detta gäller är det fara å färde.

4) skriver att det inte går att lösa "problemet" kyrkorättsligt utan att det är en teologisk utmaning att lösa ämbetsfrågan. Jag vill lägger till: och många andra frågor.

5) låter oss få veta att Imberg tyckt att det är fruktansvärt att leva som en minoritet som alla bara väntar på ... ska dö ut. Problemet är nämligen att man väntar ut ett problem som aldrig tar slut.

Det är obehagligt att läsa om Svenska kyrkans oförmåga att hantera ett teologiskt problem. Nu har man skjutit på det i mer än sextio år. Det kan väl inte vara möjligt att kyrkan ska gå från att ha tagit bort samvetsklausulen, infört yrkesförbud och tvingat folk att skriva under ett papper och avkraga till att förhöra, bötfälla, fängsla och exkommunicera? Efter att själv ha levt med denna häxjakt i mer än fyrtio år börjar jag undra.

Wanja Lundby-Wedin och ämbetsfrågan

Jo, det blev en fortsättning på Rune Imbergs påkragande. Vice ordföranden i kyrkomötet Wanja Lundby-Wedin talar i frustration. Nu har det gått mer än sextio år och (S) har fortfarande inte fattat någonting! Hennes utfall är verkligen informativt.

Som om det inte räckte med okunnigheten går Lundby-Wedin indirekt emot Överklagandenämnden. Finns det ingen gräns hetsjakten?

Det kan väl verkligen inte vara någon nyhet att den allmänneliga kyrkan lär på ett annat sätt än (S) och (C) gör? Det var ett politiskt beslut som togs i riksdagen och som kyrkomötet röstade ner 1957. Men även om politikerna sätter sig över kyrkan, avfärdar det kyrkliga ämbetets betydelse och i stället inför folkviljan så förändras inte kyrkans lära. Det är en synnerligen svag kyrka som böjer sig för folkviljan när den går emot kyrkans tro. Nåja, det stannade inte där.

År 1982 togs samvetsklausulen bort, men samveten finns kvar. Det finns hundratals präster i vårt land som fortfarande håller fast vid kyrkans tro och lära. De har dessutom avlagt löften inför Gud att göra så. Nåja, skam den som ger sig tänkte politikerna och införde ett yrkesförbud 1993. Ingen får prästvigas som inte omfattar och medverkar till de reformer som (S) och (C) gemensamt kommer överens om. Idag är alla som prästvigts efter 1993 i den kyrkliga farozonen, enligt min mening.

Undan för undan har vi tvingats avlägga löften och skriva under papper annars är alla karriärvägar stängda. Det är väl inte underligt att vi idag har mindre kyrkliga präster för att inte tala om prästbristen. Få vill ha kyrkoherdetjänsterna. Jag är inte förvånad.

Och ändå tycker Wanja Lundby-Wedin enligt Kyrkans tidning att det är "väldigt anmärkningsvärt att en präst i Svenska kyrkan inte respekterar den episkopala ordningen som är grunden för kyrkan". Ärligt talat; jag tar mig för pannan.

Som om detta inte var nog ska det motioneras i kyrkomötet. Lundby-Wedin säger i tidningen:

Vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år. Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss. Det kan inte vara så att man offentligt uttrycker sådana åsikter och ändå inte behöver möta några konsekvenser. Det handlar om människosyn och värdegrund.

Det handlar inte alls om människosyn eller värdegrund. Det handlar om bibel och bekännelse. Och dem kommer vi aldrig att lämna bakom oss. Och när vi är döda kommer nya präster.

Men skärp straffen i kyrkomötet om ni tror det ändrar kyrkans tro och lära. Den motionen går säkert igenom.

Särskilt (S) har kört sin linje inte bara i dagspolitiken utan också i kyrkopolitiken. Det finns inget parti som ställt till en sådan stor skada för kyrkan som detta. Det som sker nu stryker bara ytterligare under det.

(S) tappar dagligen i trovärdighet.

Heder och ära däremot till Bert Löndahl och biskop Bengt som vågar tala. Tänk om vi kunde få ett öppet samtal kring denna känsliga fråga. Kanske kunde åtminstone samvetsklausulen återinföras?

Rune Imberg påkragad

Nu har jag haft en rejäl bloggpaus. Det har faktiskt varit ganska skönt om ni ursäktar. Men  nu känner jag att det kan bli en del åtminstone året ut.

Jag hade bestämt mig för att dra ner bloggandet bland annat av det skälet att jag tröttnat på att kritisera Svenska kyrkan. Den kritiserar numera sig själv. Men så kom domen som gav tillbaka Rune Imberg ämbetet och det ger onekligen nya tankar. Jag utgår från att mina läsare känner till att Imberg inte kan erkänna biskop Susanne Rappman som sin andlige ledare. Rappman ville inte göra någon affär utav det utan avskrev ärendet. Men domkapitlet i Göteborg som numera är känt för att jaga "kvinnoprästmotståndare" vill göra sak av det hela och avkragade Imberg, Ett beslut som Överklagandenämnden upphävt. Nämnden säger bland annat 

1. att det är dags att "föra en fri och öppen debatt". Det är då verkligen på tiden. Det har varit en tidsfråga innan ämbetsfrågan kommer upp igen. och även om det inte lär bli några förändringar kanske, kanske det kunde leda till att insikten att det faktiskt existerar en annan syn än den staten har bestämt. Det var en stor olycka när staten avskaffade det hierarkiska ämbetet och i stället införde folkviljan som högsta instans.

2. att "principerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen också gäller kyrkan". Det kan tyckas som en självklarhet, men ändå inte riktigt eftersom det i meningen efter sägs att det "måste finnas gränser". Det har varit en mycket märklig sak att de som har en annan syn än staten kunde hamna utanför denna gräns. Så är det fortfarande, men kanske, kanske kommer saken upp till diskussion igen.

3. att Imberg "uttrycker åsikter som är problematiska". Att de är problematiska beror ju på Svenska kyrkans ställningstagande!

4. att "begreppet andligt ledarskap är dock problematiskt eftersom det kan uppfattas på olika sätt". Så talar juristen. Teologen skulle ha uttryckt sig annorlunda.

5. att "Imberg uttrycker åsikter som inte är förenliga med Svenska kyrkans nu gällande ordning på det sätt som skett medför dock inte att han kan anses ha brutit mot sina vigningslöften". Jamen det var väl bra. Men tydligen hade domkapitlet i Göteborg gjort en annan bedömning. 

6. att Imbergs önskan att "få till stånd en dialog med biskopen och stiftet om Svenska kyrkans relation till präster som inte bejakar präst- och biskopsvigda kvinnor, kan inte lämnas utan avseende". Betyder det att det är dags att ta upp frågan. Gör det då gärna i ett ekumeniskt perspektiv.

7. att det på grund av p 7 inte kan sägas att Imberg "kommer att vara illojal" mot Svenska kyrkans nu gällande ordning.

Det borde bli något slag av fortsättning på det här beslutet.

Är jag helt fel ute om jag drar slutsatsen att jag nu kan bli upptagen i Missionsprovinsen utan att för den skull behöva betraktas som illojal? Imberg betraktas inte som illojal trots att han ingår i Missionsprovinsens prästkollegium. Det tycker jag är bra. Kan man vara med bland frimurarna kan man väl vara med i Missionsprovinsen tycker jag. Enkelt.

 

Gästblogg av Jacob Sunnliden

Beskedet ”Vi vet inte varför det är färre diakoner i kyrkan” kom nyligen. Men jag vet!

Befria diakonerna från organisationen Svenska kyrkan och låt dem ta sin rättmätiga plats. I Kyrkans Tidning rapporteras det om att Järna och Vårdinge pastorat sagt upp sin diakon av ekonomiska skäl. De var av nöd tvungna, meddelar kyrkorådets ordförande, men tillägger samtidigt att de nu har en budget i balans tills nästa år. Lösningen är att försöka engagera fler ideella och ”en erfaren präst kan täcka upp ganska mycket av diakonens arbete”.

Här finns flera anledningar till att reagera kraftfullt. Mot Järna och Vårdinge pastorat i allmänhet men mot Svenska kyrkans organisation i synnerhet. Inom Svenska kyrkan talar man om det treledade ämbetet. Det är biskop, präst och diakon. Ämbetet är ett men rollerna är olika. I den unga kyrkan var det biskopen som ensam ägde ämbetet.

Men snart blev det nödvändigt med en roll inom ämbetet som på ett mer praktiskt sätt kunde tjäna människorna. Diakonrollen tillsattes. Efter ytterligare en tid behövde biskopen hjälp med förvaltandet av sakramenten och prästrollen uppstod.

Således består ämbetet av rollerna biskopen, diakonen och biskopsassistenterna. Att med detta som bakgrund säga upp en diakon av ekonomiska skäl är att bita sig själv i svansen.
Om man ska se ekonomiskt på saken är det en bättre investering att anställa en diakon än en präst. Diakonen är rörelsen från altaret, ut i världen och in igen. Den rörelsen är vital för Svenska kyrkans överlevnad. Och det är en rörelse som inte finns i prästrollen. Det är heller inte tänkt att lägga ansvaret på ideella. Däremot tror jag allt fler församlingar behöver befria människor till att utföra diakoni, då det är församlingens uppgift.

Analyschefen vet inte varför det är svårt att rekrytera diakoner och det är givetvis svårt att ge något exakt svar på. Jag tror dock att den styvmoderliga behandlingen av diakonerna under det senaste århundradet har bidragit till detta. Det är ett strukturellt bekymmer som är tätt ihopkopplat till ämbetssynen. Vill man få fler medlemmar i kyrkan bör man lösgöra diakonerna från deras organisatoriska bojor och sätta dem som strategiska ledare för det diakonala arbetet.Om man ska se ekonomiskt på saken är det en bättre investering att anställa en diakon än en präst.

Kan man ha två biskopar?

När jag tänker på Missionsprovinsen uppstår en fråga i mitt inre som jag gärna delar med er. Kan man ha två biskopar?

Mitt första svar är ja, det kan man. Skälet till det är att helt enkelt "biskop som biskop". Det ska väl inte kunna vara så - i teorin - att de tänker, talar och handlar olika? En biskop är genom sin vigning insatt i det apostoliska ämbetet och därmed förpliktad att hålla sig till den. Borde det inte vara så enkelt.

Mitt andra svar är nej, därför att i Svenska kyrkan har vi bara stiftsbiskopar. Så är det inte i alla episkopala sammanhang och vid närmare eftertanke inte helt och hållet heller i Sverige. I andra sammanhang, till exempel i den anglikanska kyrkan har man suffragan biskopar. De är underställda stiftsbiskopen när de fungerar som hjälpbiskopar. Jag tror så var fallet i Kalmar när Kalmar var eget stift.Biskopen där erkändes inte fullt ut utan betraktades som suffragan.

När jag tänker efter har vi det på så sätt i Uppsala. I Uppsala stift finns två biskopar. Om Ärkebiskopen räknas som stiftsbiskop vet jag inte. Hon i det här fallet kan knappast vara underställd stiftsbiskopen. Red ut det den som kan.

I England kan det finnas flera biskopar i ett och samma stift där någon av suffraganerna (?) ansvarar för ett visst område. Om jag inte är fel informerad har till exempel Alpha sin egen biskop. Kan då Alpha - Sverige hålla sig till denne? I den andan borde OAS-rörelsen ha sin egen biskop.

Om jag skulle gå med i Missionsprovinsens prästkollegium kan jag ändå kvarstå i Svenska kyrkan. Det tror jag till och med vore önskvärt. Missionsprovinsens mål är att verka åstadkomma förnyelse inom Svenska kyrkan, det vill säga bland dess 6 miljoner medlemmar. Jag skulloe med andra ord kunna hålla mig till Missionsprovinsens biskop samtidigt som jag tillhör Svenska kyrkan och därmed vare sig jag vill eller inte fortfara att sortera under biskopen i Växjö stift. Intressant. Är det möjligt? Ja, det är klart det är. Det är till och med nödvändigt. Tillhör jag Svenska kyrkan och det gör jag så tillhör jag också biskopen i Växjö stift. Låter det märkligt?

Vad behöver förändras i Svenska kyrkan i det här avseendet? Tja, kanske att vi införde suffragan biskopar. Biskopar som ansvarade för vissa områden. Missionsprovinsens biskopar är inte stiftsbiskopar utan de är missionsbiskopar. Så biskop Bengt i Göteborg har inget egentligt territorium han måste hålla sig till.

Svaret på frågan: Kan man ha två biskopar? blir med andra ord JA. Spännande. Vad detta sedan betyder i praktiken är ett mysterium. Men vi som vill hplla oss till apostlarnas undervisning är inte främmans för mysteriet!