Pastoral Leadership Training (PLT), del 2

forts.

Sista kvällen firade vi gudstjänst i stor tacksamhet då alla lärare var närvarande plus en del av familjemedlemmar och församlingsmedlemmar till deltagarna. Vi avskilde en av våra kvinnliga medarbetare som pastor under tårar av tacksamhet och upprättelse. Deltagarna tackade lärarna med tal och presenter, men lärarna uttryckte inte mindre tacksamhet till eleverna. Vi funderade på om de har förstått att detta bara är avslutet av en åttondel av träningen? Men det är en del av kulturen, man säger inte tack ofta, men när man säger det är det ordentligt. En av deltagarna gjorde oss extra rörda när han ville uttrycka sitt största tack till sin fru som var hemma, fastade och bad och tog hand om deras tre barn på 7, 4 och 1 för att han skulle kunna åka.

Sista dagen sände de, i bön två och två, tillbaka varandra till sina respektive fält och det blev en helig stund med mycket kramar och tårar.

Från de tacktal som hölls och de skriftliga utvärderingarna vill vi bara bjuda på några exempel:

”Nu förstod jag att jag inte kunde nånting om Bibeln tidigare!” uttryckte en av våra ungdomspastorer med en ödmjukhet som bara nepaleser kan bjuda på.

”Tidigare har jag förstått pärmen på Bibeln, nu känns det som jag börjar förstå insidan!” sa en annan av våra pastorer.

”Förut läste jag och förstod mest av Nya testamentet men nu förstår jag att Gamla Testamentet är som en skugga av Nya Testamentet och vi kan förstå nya testamentet mycket bättre när vi förstår gamla testamentet.” uttryckte ytterligare någon.

Flera andra utryckte hur de nu förstår mer av hur Gamla och Nya Testamentet förhåller sig till varandra. I vissa församlingar var det tidigare stor förvirring kring tillämpandet av Bibeln. I en lite äldre församling tillät man t.ex. inte en familj som nyss fått barn att vara med i gudstjänsterna under en tid, på grund av att de var orena.

Vi har redan fått se direkta resultat hos våra pastorer och evangelister. De verkar fått en ny glöd och extra gnista för att arbeta lite ytterligare. De går till nya byar, undervisar redan det dom precis lärt sig och hälsar på varandra.

Det som hände under två veckor med hjälp av närmare 10 personers undervisning och ca 40 lektioner hade vi inte kunnat åstadkomma på många, många år, ens om vi hade haft all den kunskapen. PLT var den största gåvan vi kunde få till vårt/Herrens arbete.

Nu väntar mellan tre till fyra år av dessa underbara sessioner, men i en förnyad förtröstan på Gud funderar vi inte lika mycket på hur resurserna till nästa session ska komma in (vem skulle inte vilja med och satsa i nåt sånt här?) som på frågan ”vad gör vi när de här 3-4 åren är över?” ”Det här får inte ta slut” uttryckte vår 31-åriga lärare som tagit oss igenom Moseböckerna.

Jag sitter hemma och känner mig lite mer redo att dela intrycken från träningen efter att ha fått smälta det hela i ett par veckor medan Diwas, som hämtat sig efter en långdragen förkyldning, är iväg med en av evangelisterna på de farligaste vägarna han tagit jeepen på hittills. Dom besöker en by i Nepal där en ny församlingsplantering är i sitt första stadie efter att en 20 årig tjej vunnit sin man till tro, som lät döpa sig i lördags. En by i ett stort område dit varken vägar, elektricitet eller evangeliet har nått än. Diwas hälsar från en ovanligt bra telefonlinje att han kan se staden Mirik i Indien högt upp på ett av bergen på andra sidan floden, så hur långt kan det vara egentligen? Nästa gång kanske vi får ta oss dit till fots som våra medarbetare gör, det verkar säkrare…

Guds rika välsignelse från oss som är tacksammast av alla!
/Diwas & AnnaSara Lama

Det är fantastiskt att få vara med i ett arbete som detta. Vill du veta mer om PLT kan du besöka hemsidan genom att klicka här eller höra av dig direkt till mig.

Pastoral Leadership Training (PLT), del 1

Missionen i Nepal har haft motgångar som övervinns. Nu har arbetet spridit sig till Indien och den första sessionen har hållits. Här kommer en rapport i två delar från de ansvariga på plats, Anna-Sara från Norrland någonstans som gifte sig med Diwas från Indien. Där driver de sedan en tid tillbaka ett missionsarbete och nu har de begärt hjälp av PLT. Här kommer rapporten.

Vi har sparkat igång på topp!

Redan kort efter att jag träffat Diwas, min man, förstod Hans, tidigare än någon av oss, att vi snart skulle vara i behov av PLT. Efter ett år som gifta och tillsammans i tjänst i Indien förstod vi att han hade haft rätt. Vi började planera för att arrangera PLT, men hur vi skulle kunna genomföra den utan tillräckligt med lärare, utan tillräckligt med ekonomi och utan tillräckligt utrymme för att husera eleverna, visste vi inte. De senaste två åren i Indien har vi dock gång på gång fått erfara hur Gud oftast väntar med att visa hela sin lösning tills vi tagit ett lydigt steg i tro, så vi bestämde oss tillslut för att ändå boka in och annonsera den första sessionen av PLT i Siliguri.

Jag tror vi såg det lite som ett sätt att i alla fall sparka igång kursen och kanske lite som ett första test. Sällan hade vi förväntat oss en bråkdel av det vi skulle få vara med om. På underliga vägar fick vi, förutom min pappa, Per-Magnus Börefelt från Sverige, med oss ytterligare fyra välutbildade indiska lärare. På kvällarna hade vi ibland dessutom gästande pastorer och evangelister från andra arbeten i Siliguri. Ekonomin till den första sessionen löste sig dagarna innan vi började och vad det gäller utrymmet kan man säga att; har man hjärterum…

Vid våra medarbetarträffar är vi i snitt 18 personer, men då många har andra jobb räknade vi inte med att alla kunde komma. De tog ledigt från jobbet och kom mangrant och vi blev istället 29 deltagare varav 12 kvinnor. Med lärare och personal var vi 40 personer som skulle vistas dag som natt på en liten yta och dela på två toaletter. Männen hade vi ordnat annan logi för i en närliggande kyrka, men efter bara två nätter flyttade de in till oss andra, golvet i den lilla undervisningslokalen var ju ändå ledigt nattetid. Jag vet inte om det var på grund av myggen, som de skyllde på, eller om de hade svårt att lämna gemenskapen på kvällarna. Men att ”tvingas” vara tillsammans på det sättet förde oss verkligen närmre varandra och flera utryckte hur de kände sig som en stor familj.

Förutom några barn som följde med sina föräldrar fyllde den yngste deltagaren 16 år under träningen och den äldste var närmare 70. Samden, som 16-åringen heter ledde oss inför Gud på ett föredömligt sätt i lovsången och Joshua ställde alla frågor i undervisningen som ingen annan vågade ställa. En del av pastorerna har funnits med sedan starten av Friendship Ministry för ca 7 år sen, medan andra har kommit med det senaste året. Några få av de yngre har god utbildning medan ett par av de lite äldre är analfabeter. Men nu suddades gränserna ut och det fanns inte längre gammal eller ung, ny eller erfaren, lärare eller deltagare, kvinna eller man (vi studerade bl.a. Galatiebrevet ;) ). Det blev en fantastisk enhet och värme som jag inte tror hade kunnat uppnås på år av månatliga träffar.

Gud var med i allt från planeringen med schema och lektioner, sånt som är särskilt svårt första gången, till samtalen kring undervisningen. Men det var tydligt att även den onde var aktiv. Första dagen blev vi utan el och därmed även utan vatten (vilket sällan händer under vinterhalvåret). Det blev en lite tuff start med snabba omkast och smutsiga toaletter. Nästa dag dog en av våra evangelisters mamma efter lång tids sjukdom, så Diwas och några utav deltagarna vart plötsligt tvungna att åka upp i bergen en heldag och hålla i begravning. Men all röra glömdes när våra lärare undervisade pedagogiskt och systematiskt och vi började se hur den Helige Anden verkligen hade förberett de många olika lärarna så att varje dag hade en övernaturlig röd tråd av det Gud hade att säga oss.

Bibelundervisningen var förstaklassig men stannade inte vid det teoretiska. Med Guds hjälp och ledning fick vi och eleverna med oss två veckors undervisning som var direkt tillämpningsbar. Som exempel på hur Gud ledde undervisningen så fick indier lära sig av andra indier hur dom har lika mycket ”muskler” som västerlänningar att arbeta, försörja sin familj, sin församling och andra missionärer och om hur alla arbeten, inklusive att hämta sopor och köra taxi är bra, och sätt att ära Gud. Från 1 Moseboken fick vi lära oss om hur Gud befaller mannen att jobba, från introduktionen om Paulus liv om vad det är att vara tältmakare och ha en skyldighet att dela evangeliet oavsett hur vi får vårt underhåll, från Thessalonikerbrevet om att jobba för vårt levebröd och inte ha något att göra med de troende som inte vill arbeta.

På samma sätt blev vi genom Andens vägledning undervisade i vikten av att jobba i team från Moses svärfar i öknen ända till Paulus medarbetare i de första församlingarna, om lagen i GT och friheten från lagen i breven, om principen av 10e ihop med att arbetaren förtjänar sin lön, om hur Gud använde kvinnor i GT och om kvinnligt ledarskap i NT och mycket annat. Allt lett med Guds kärleksfulla och varsamma hand.

Många svåra bitar togs upp då kulturen och situationen i den här delen av världen ligger så otroligt nära den i Nya Testamentet och församlingarna på samma sätt är nya och oerfarna. Här är problemen Paulus adresserar ofta lika aktuella som de var för de första församlingarna. Undervisningen i nya testamentet behöver inte mycket tillämpning utan kan ges som den är. Bitar som att mannen (och inte kvinnan som det är i Indien) ska lämna sin far och mor, om vi fortfarande har är kallade att ”uppfylla jorden”, om man kan äta griskött eller den svårare frågan om kött offrat till avgudar, om att täcka huvudet vid bön, kvinnans plats i församlingen, togs upp och blev klarare.

Re-formatio

Under den senaste tiden har begreppet re-formation kommit till ytan och inte så sällan missförståtts, används felaktigt eller dekonstruerats, gjorts om och fått nytt främmande innehåll. Det är inte säkert att "vanliga" människor genomskådar det. Vad är tragiken? Är tragiken att det finns folk som utnyttjar tanken på reformation på ett otillbörligt sätt? Eller är tragiken att "vanliga" människor inte begriper det? Jag vet inte. Kanske både ock.

Ordet reformatio är latin och betyder att återge något dess ursprungliga form, förnya eller ge ny form åt samma innehåll. Det senare kan kanske hävdas i vår tid. När det kommer till kyrkan behöver den ständigt förnyas, latin semper reformanda, men inte till innehållet utan till formen! Det är inte tillåtet att lägga till och dra ifrån hursomhelst. Man kan inte göra som 25% av prästerna i Västerås stift deklarerar i Kyrkans Tidning att man inte bryr sig om Jesu uppståndelse från de döda! Sådant är högförräderi och inget annat. Det är ett kraftig brott mot den bekännelse de lovat att hålla sig till i prästlöftena. Nu har vi inte dödsstraff i vår tid och det är bra, men förr fanns det. "Häxor" brändes som bekant på bål. Som sagt är det för väl att vi inte har kvar det, men principen "syndens lön är döden" är fortfarande giltig. Rent kyrkorättsligt är väl ändå en så kallad "avkragning" på sin plats. Jag vet inte hur många 25% präster är i Västerås stift. Kan det vara 100 personer? Knappt skulle jag tro. Men det gäller inte bara Västerås stift. det gäller också Stockholms stift. Och även om det saknas belägg kan det finnas fler stift. Hur har det blivit så här? Är det bara ett utslag av liberalteologin? Nej, det tror jag inte. Det fanns och finns fromma liberalteologer.

Men så mycket är klart att det rör sig om präster som aldrig har lärt känna Jesus.

De är inte heller kloka nog att hålla sig kyrkans bekännelse.

F Dag Sandahl har igår skrivit en utmanande blogg i ämnet. Bloggen heter Mot Hillert. Du kan läsa den genom att klicka här. Hillert heter Sven Hillert och har tidigare utbildat präster. Nu är han visst präst i Gävle. Han är tydligen lärjunge  till KG Hammar. Det utmanande med Dags blogg är att han hänger ut Hillert med namn. Får man göra så? Jag vet inte. det visar sig nog. MEN ur ett kyrkligt perspektiv får man det. Ja, man är nog skyldig att göra det. Det ska varnas för sådana. Så gjorde Paulus. Så gjorde Johannes ...

Det har varit och till stor del är det fortfarande så att i kyrkan råder en tystnadens kultur på det här området. När tystnaden bryts kan det förvisso bli ett förfärligt hojtande. det vittnar kyrkans historia om. Men kanske var det avgörande? Kanske är det avgörande i vår tid?

Jag hoppas tystnaden bryts och att förrädarna avslöjas för människornas skull. Är jag då ond? Nej, jag kanske är god?

Världen Idag hade en bilaga om reformationen. Läs den gärna genom att klicka här. Det finns anledning att återkomma i ämnet och att lära känna reformationen, det vill säga det rätta innehållet av Guds evangelium till människorna - om än i andra former än Medeltidens.

S:t Pauli i Göteborg

Idag har jag firat högmässa i S:t Pauli kyrka i Göteborg. Det var mycket angenämt. Kyrkan var i princip fullsatt och det brukar den visst vara. Förutom läktarna förstås. Det går att få in ett par hundra till gissar jag. Och kanske kan det behövas eftersom folk tydligen reser från alla delar av Göteborg för att få fira högmässan där. Som S. som satt vi samma bord som R. och mig vid lunchen; hon firar högmässan i S:t Pauli men betalar kyrkoavgift till en annan församling- När ska kyrkomötet ändra i systemet?

Kyrkoherden Daniel Bennsten celebrerade och predikade. Han hölls sig till den GT-liga berättelsen och gav oss goda insikter. Till exempel står det i texten om djur "som HERREN Gud hade gjort." Och sedan när Eva frestas säger ormen: "Har Gud verkligen sagt ..." Som ni ser av texten står det först två namn på Gud: HERREN, som är det personliga namnet och sedan Gud som är det allmänneliga ordet för Gud. Tolkningen blev att HERREN är personlig och vill ha en personlig relation med oss, men att ormen vill se bort från den personliga relationen. Genast är Eva ute på farlig mark eftersom hon plötsligt glömt bort den Gud som umgåtts med henne personligt och nära. Nu är Gud opersonlig och långt borta. Ja, det är sannerligen tänkvärt. Tänk vad viktig den personliga relationen ändå är?!

Efter kyrklunchen talade jag och svarade på frågor. Ämnet för dagen var de smågruppernas stora betydelse. Ämnet är inte särskilt nytt eller på det sättet utmanande för mig efter 20 år. Men jag tyckte verkligen att de var lyhörda. Jag kunde se hur många längtade efter att få praktisera det jag berättat om. Och kanske får de det. Kyrkoherden vill tydligen uppmuntra livet i hemmen. Det kan jag förstå. Om nu folket är utspritt över hela staden kan de träffas i sina hem och sedan på söndagen komma samman till en härlig högmässa och en gång i månaden ha en storsamling som den idag. Det behöver inte vara ett långt steg från tanke till handling.

Annars får jag nog förutom några "obligatoriska" TV-inslag ägna kvällen år förberedelser. I morgon börjar jag fortbildningen av kontraktets präster och diakoner. Ja, det vill säga med dem som har anmält sig. Vi är ett drygt tiotal som ska studera Romarbrevet och jag ser mycket fram emot det. Min bön är naturligtvis att studierna ska ha betydelse för deras fortsatta kamp inom Svenska kyrkan. Och till glädje förstås. Kanske vara en uppmuntran i den personliga relationen med Gud.

TV-programmen? Ja, först Idévärlden. I kväll handlar det om nationalismen. Jag har tyckt ända sedan Sverigedemokraterna fick luft under vingarna att problemet knappast är deras människosyn. Inte heller att hela partiet skulle vara nazistiskt för det tror jag inte på. Jag har förundrat mig över att media inte har adresserat just nationalismen! Tvärtom har de andra partierna tävlat om vilka som kan vara mest nationalistiska! Kom ihåg Almedalen.

I kväll kommer idéhistorikern Sven-Eric Liedman att varna för nationalismen som sprider ut sig i Europa. Men mot honom och hans tes ställs statsvetaren Katarina Barrling och historikern Lars Trädgårdh. Både dessa opponenter har respekt med sig så jag ser verkligen fram emot att få lyssna till dem kl 20.00. Om du vill går det säker att se det i efterhand på SVT-play.

Det andra programmet jag vill se är förstås Agenda men vad det innehåller har jag i skrivande stund ingen aning om. Det har över tid varit rätt blandad kvalité på inslagen och lite för många inslag på den korta på kort tid programmet har till förfogande, men Aktuellt-redaktionen och Agenda har skärpt sig sedan Trump blev president. Det går inte att beklaga sig över att 63 miljoner amerikaner röstat fram Trump hur länge som helst. Nu har tiden kommit att i stället tänka över de egna reflektionerna. Kanske Trump säger något, till exempel om Sverige, som vi svenskar behöver höra? Jag tror det.

Nej, innan dess blir det lite förberedelser. Återkommer i morgon.

1 veckan i Fastan

Mark 1:12-13

Inledning: Är det skillnad mellan att bli prövad eller frestad? Kommer dessa från Gud eller satan? Det grekiska ordet peirazo ger oss ingen ledtråd. Ordet är snarast ett konstaterande att vi prövas eller frestas. Frågan är snarare hur vi förstår prövningarna och hur vi hanterar prövningen. Kanske kan veckans evangelium lära oss något.

1. Anden drev Jesus ut i öknen

a) Vi får veta att Anden är närvarande men kan inte uppfatta det som extraordinärt. Jesus är Guds Son och Anden är hjärtat, drivkraften i hans liv. Det skulle nu prövas vem Jesus är. I Matt börjar frestelserna med orden ”Om du är Guds Son … ” Jesus får nu möjlighet att visa vem han är och att han håller sig till Guds vilja. ”Människan lever av allt som utgår från Guds mun … och Honom endast ska hon tillbe och ära.”

b) Det var viktigt för honom och det är viktigt för oss alla att veta vilka vi är och att hålla sig till Guds vilja. Vem är du? Håller du dig till Guds vilja? Och vad betyder det i sådana fall? Du bekänner att du är Guds barn och det ska Anden pröva.  

c) Alla som drivs av Anden är Guds barn, Rom 8:14. Anden leder oss in i prövningar, men också ut ur prövningar, 1 Kor 10:13. Det finns alltid en utväg.

2. Jesus var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan

a) Vi kan inte lägga alltför stor vikt vid att prövningen pågick i öknen eller att den varade i 40 dagar. Våra prövningar stannar inte vid en eller flera händelser. Inte heller begränsas de till fastetiden. De pågår hela livet. Däremot kan vi ta med oss att det var satan som satte Jesus på prov, jämför GT-texten, 1 Mos 3:1–13. Vad är det som prövas? Vår identitet. Det är vår relation till Herren som prövas. Vår trosgemenskap. Vi ska hålla oss nära Herren för att kämpa den goda kampen och för att en dag fullborda loppet.

b) Vi vet alla att ingen är fullkomlig såsom Gud vill att vi ska vara. ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet ifrån dig.” Genom Adams olydnad blev vi alla syndare. Det är ofrånkomligt.

c) Men det finns en sak till som är ofrånkomlig och det är Jesu lydnad och seger, episteltexten Hebr 5:7–10. Det är hans sätt att fullborda loppet. Adam skyllde ifrån sig och lade skulden på Gud. Han hanterade sin olydnad fel men Gud vände förlusten till seger och uppväckte Herren Jesus från de döda. Den fasansfulla döden räknade Gud som ett offer, ett offer som gav Gud juridisk rätt att förlåta synder. Jesus tog skulden. Han betalade priset. Han blev lydig intill döden och vi blir erbjudna förlåtelsen.

3. Han levde bland de vilda djuren och änglarna betjänade honom

a) Hela jorden och hela himlen, hela tillvaron omger honom. Men Jesus kunde urskilja vad som kom från de vilda djuren och vad som kom från Guds änglar, vad som kom från satan och vad som kom från vår käre himmelske Fader.

b) Vi kan också lära oss att känna hur satan prövar och hur Gud talar. Den Onde talar om för dig hur dålig du är eller hur bra du är. Den onde riktar in sig på din person, har fokus på dig. Gud talar också till dig och Han säger: JAG har inte gett upp dig. Jag förlåter dig. Du är mitt älskade Barn. Skulden är betald och så fokuserar Gud på sin älskade Son. Jesus är Herren.

c) Så får vi vandra genom världen ”i Honom”, med många och stora möjligheter att hålla oss till Herren. Då blir fastetiden inte främst en tid då vi kämpar med oss själva, utan en tid då vi fördjupar vårt förhållande till den gode Guden, så vi lär oss att tro att Anden är också oss. Han leder oss till Jesus.

Avslutning: Så lär vi oss att förstå syftet med prövningarna och att hantera dem på rätt sätt.

Albanien

I dag har det varit begravning. Det kändes lite ovant men det gick bra. Begravningen ägde rum i Tånnö kyrka, en fantastiskt liten fin kyrka. Det skulle vara roligt att få komma dit till en högmässa någon gång framöver. Nu på söndag går det inte eftersom det blir S:t Pauli men någon annan söndag. Undrar just hur ofta de firar högmässa där men det går väl att ta reda på.

Jag har tidigare berättat om hur vi har stöttat en framväxande församling i Tirana, Albanien. Värnamo församling var tidigt ute i mission i Albanien. Själv har jag rest dit i tio år. Ett böneämne har varit att få dit en präst. Församlingen har ända sedan den blev till saknat en herde. Familjen Edi Masi har fått vara det sammanhållande bandet. Nja, inte riktigt rätt eftersom prästen Jörgen Böytler, Danmark rest regelbundet flera gånger per år och under många år dit, döpt och firat nattvard. Men de har aldrig haft någon egen präst.

Så för ett år sedan fick jag höra om Jimmy Svenfeldt från Finland. Han prästvigdes av biskop Roland eftersom han läst sin teol kand på Församlingsfakulteten i Göteborg. Han prästvigdes i Tirana och har nu flyttat ner tillsammans med fru Malena och två barn. Nedan är han på det nya kontoret.

Det är tänkt att jag ska resa ner i slutet på månaden och då tänker jag hälsa på dem. Vi har ett ledarseminarium fredag-lördag, men på söndagen tänket jag fira högmässan hos Jimmy och församlingen där. Bilden på huset visar kyrksalen på nedervåningen och familjen Svenfeldts lägenhet på övervåningen.

Nu är familjen på plats och de har redan firat högmässa fem söndagar i rad. Det vet jag eftersom han berättat om det i ett nyhetsbrev som du kan läsa genom att klicka här. Jag tror jag lägger ut länken i min högerspalt under rubriken Albanien.

Men nu har vi ett nytt böneämne nämligen att de två församlingarna en herrnhutisk-luthersk och en evangelisk-luthersk ska finna varandra. Tänk om de kunde be tillsammans, hjälpa varandra med undervisning, seminarier och konferenser, om de kunde samsas vid nattvardsbordet. Nu finns det ju en präst.

Det är ett böneämne därför att jag vet hur erbarmlig ekumeniken är bland de kristna. Är det lättare på missionsfältet? Det återstår att se. Var gärna med mig i bön för detta.

Bråda dagar

Det har varit bråda dagar.

Det är nämligen så att jag nu har bestämt att ge ut min kommentar till Jakobs brev. Och då handlar det plötsligt om att inte bara renskriva manus utan också korrekturläsa. Jag får god hjälp med det men det har ändå tagit timmar. Boken kommer att komma ut på Recito förlag eftersom de kristna bokförlagen inte vågar satsa på kommentarer. Det är inte ekonomiskt lönsamt och innebär därför risker. Alltså ger jag ut på "eget" förlag eller rättare sagt på Book-on-demand.

Förhoppningsvis kommer det inte att dröja alltför lång tid innan jag kan berätta mer. Till exempel vad den kommer att kosta. Jag ska försöka få den under 200;-, men det är svårt att komma ner i pris med små upplagor.

Nu har 40-dagars fastan börjat. Vi var några stycken som firade mässan i Rydaholm. Askonsdagens mässa har en stark liturgi trots eller på grund av sin stramhet.

Idag har jag som varje torsdag varit på mässan i Mariakyrkan. f Anders vill försöka fira den ökenmässa som firades på Bjärka-Säby. Till den behövs ett antal liturger och kanske får jag vara en av dem. Det ser jag fram emot.

I morgon har jag lovat en begravning med minnesstund och på söndag ska jag till St Pauli församling i Göteborg. På måndag börjar fortbildningen av präster i Västbo-Östbo kontrakt. Det är ett tiotal anmälda men det är en bra storlek för goda samtal. Det är mycket med "prästeriet" nu. Jag är så glad för att ämbetet inte är grundat i en anställning.