2 Korinthierbrevet

Under de senaste åren har jag djupstuderat, förklarat och kommenterat 2 Korinthierbrevet. Det handlar sammanlagt om 30 timmar. De 16 första timmarna finns sedan en tid tillbaka utlagda på nätet och nu finns också den skriftliga kommentaren för nedladdning. Du hittar dem genom att klicka här.

2 Korinthierbrevet är ett krävande brev och innehåller en del svårigheter både vad gäller brevets struktur men också rent innehållsligt. I förstone verkar Paulus ha skrivet brevet för att rättfärdiga sig och visst präglas brevet av ett visst självförsvar. Men när man fördjupar sig i tankegångarna, dröjer kvar i dem, kanske brottas med dem för att förstå, visar det sig att brevet snarare är skrivet för korinternas skull än för Paulus egen sak. Det är ett pastoralt brev.

Paulus är rädd för att församlingen vilseleds av de kringresande falska apostlarna. De har kritiserat Paulus person och tjänst och även haft framgång med sitt uppsåt att sidsteppa honom. Paulus är rädd för att hans arbete håller på att gå om intet. Det skulle inte främst skada Paulus utan korinterna och Guds rikes utbredande. Därför kämpar Paulus frenetiskt för att försöka ställa tillrätta den skada de falska apostlarna åstadkommit.

Det som verkligen har skakat om mig under dessa djupstudier är att en stor del av vår tids präster och pastorer påminner om de falska apostlarna. Det handlar om ”världslig” kunskap, om positioner och vältalighet. Och det handlar om andlighet utan kroppslighet, syner och uppenbarelser som inte är förankrade i något historiskt skeende.

Paulus tvingas hålla ett försvarstal i 11:1-12:10 och väljer då att ikläda sig dårens roll och att räkna upp sina umbäranden som vore de meriter. När jag stannar upp och inte bara reflekterar teologiskt över vad som sker utan anar vad det grekiska ordet asthenéia, hos oss ofta översatt med det svenska ordet ”svaghet”, faktiskt innebär kan jag röras till tårar. Redan när han första gången anlände till Korint kom han i ”svaghet”, det vill säga svårt misshandlad. Det pris som Paulus fick betala för att vara hedningarnas apostel är skrämmande högt. Kanske var martyrdöden trots allt en befrielse för honom. Vi firar hans åminnelse den 30 juni.

Det är ett brev väl värt att ägna både tid och kraft. Om du vill får du gärna ta del av det arbete jag gjort. Håll till godo.

Att göra lärjungar, del 3

Nu har jag läst den tredje boken om att göra lärjungar av Mike Breen. Den heter Leading Kingdom Movements - the "Everyman" notebook on how to change the world. Det är inga små pretentioner precis. Jag var minst sagt frågande när jag började läsa. Men när jag avslutat läsningen har jag inga problem med titeln.

Boken består av fem delar och i den första skriver Breen om de stora och omvälvande förändringar världen genomgår. I den andra berättar han om skeendet i Sheffield särskilt om den egna resan.  I den tredje delen berättar han om den inre resa Paulus fick göra. Här lägget Breen betoningen dels på hur Paulus hade det innan han kom i tjänst i Antiokia och dels på hur Paulus inrättade ett centrum för mission i Efesus.

I 2 Kor berättar Paulus om sina vedermödor. Breen förlägger de flesta av dessa till tiden innan Antiokia. Poängen är att den som ska brukas av Gud så mäktigt som Paulus måste själv vara en bruten man. När vi ska brukas i Guds rikes tjänst duger inte det egna förståndet, den egna viljan eller kraften. Från den dag den unge Saulus i sin blindhet tjänade Gud genom att hålla i mantlarna medan kollegorna stenade Stefanus till dess att han togs i bruk som lärare och profet i Antiokia har det kanske gått 15 år. Det är under dessa år han blir trakasserad och förföljd, slagen, misshandlad och hotad till livet. Under dessa år vittnar han om Herren Jesus utan större framgång. Bildas ens någon församling? Vi vet inte, men det verkar inte så. Breen menar att Paulus uteslöts ur synagogorna och att hans hustru och barn övergav honom. När det ser som mörkast ut kommer Barnabas och berättar att hedningarn börjar komma till tro i Antiokia. Han minns hur Paulus profeterat om detta i samband med sin omvändelse. Fortsättningen känner vi väl.

Icke genom någon människas styrka
eller kraft ska det ske.

När Paulus på sin tredje resa kommer till Efesus bygger han ett centrum för mission.  Han möter dagligen sina medarbetare och blivande i Tyrannus hörsal. Här skickliggör han dem under två år. Han reser inte själv med sitt arbetslag som han gjort tidigare utan sänder ut sina lärjungar ungefär som Jesus hade gjort när han skickar ut de 72. Det är dessa arbetslag som grundar församlingen i Kolosse, i Laodicea, i Filadelfia med flera platser. Men, och det är en poäng - relationen dem emellan upphör aldrig. Arbetarna inte bara sänds ut, utan de står i ständig kontakt med Paulus i Efesus. De har förmodligen sändebud, skriver brev och kommer "hem" med jämna mellanrum till det centrum Paulus förestår. Paulus gick med andra ord över till att leda en rörelse!

Nu är det lätt för mig att tänka att detta var förbehållet Paulus, men det är här utmaninen kommer in. Det handlar inte om att gå i god för en rörelse. Det handlar om att sätta en snöboll i rullning, om ringar på vattnet. Hur då? Jo, genom att göra som Jesus gjorde, det vill säga göra lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar som gör ...

Breen skriver att det lilla och det stora korresponderar med varandra. Den numerära tillväxten sker genom multiplikation, inte genom addition.

Jag känner igen det från Cellkyrkan. Jag tror också det är rätt sätt att tänka, men jag har också genom åren lärt känna vad som kallas motkrafter. Breen har något litet att säga om dem också, men jag får av utrymmesskäl vänta med att skriva om dem. Jag bara konstaterar avslutningsvis att böckerna jag läst är läsvärda och jag rekommenderar dem. Tack Leif N för lånet!

Israel och Palestina

Det finns vissa beslut regeringen kan fatta utan att gå igenom riksdagen.  Det kan vara frågor som rör utrikespolitiken,  EU eller utnämningspolitiken. Men det hör inte till vanligheten att man fattar beslut i utrikespolitiken utan att vara överens med oppositionen. Det första den nya regeringen gör är att lova att de ska erkänna den palestinska staten.  Det är inte underligt att världen i allmänhet och Israel i synnerhet reagerar. Den svenske folkpartiledararen Björklund kallade nyss beslutet för klantigt i Rapport.

Jag glömmer inte den diskussion som fördes i kyrkomötet då det beslutades att Svenska kyrkan ska bojkotta israeliska apelsiner trots att de ger tusentals palestinier arbete på Västbanken. Argumentet var att palestinierna arbetade för Israel och det faktum att palestinierna själva aldrig haft det så bra brydde sig inte socialdemokraterna om. Det är som bekant sossarna som leder Svenska kyrkan framåt. Och nu leder de svenska folket framåt. Ur kristen synvinkel kommer vi inte att vara nöjda med alla kommande beslut. Och beslutet att erkänna Palestina är enligt min mening mycket olyckligt.  Men sossarna säger detsamma som i kyrkomötet;  vi leder utvecklingen.

Det är ett faktum att Israel och Palestina ligger i krig med varandra. Det som nu sker är att den svenska regeringen, det vill säga sossar och miljöpartister,  38% av riksdagen, tar ställning för endera parten i pågående krig. Är det klokt att fatta ett sådant beslut utan att det är förankrat?

Talet om svensk alliansfrihet klingar falskt i mina öron.

Beslutet att negligera EU är oroväckande och illojalt.

Den svenska regeringen stödjer till min förvåning en terrorstat.

En två-statslösning är inte självklar och inte heller att en svensk minoritetsregering ska göra situationen svårare genom att försöka skynda på freds processen.

Hamas drar sig inte för att säga att alla judar är lovliga offer. Hamas har uppenbarligen använt sina egna kvinnor och barn som mänskliga sköldar. De har skjutit tusentals raketer  mot Israels befolkning.  Deras ramper har varit placerade på FN-skolor och sjukhus. Hanas ideologi överensstämmer med IS ideologi. Inte kan väl den svenska regeringen tänkas kunna erkänna islamiska staten? Varken nu eller senare.

Det hade varit klokare att vänta. Men om saken diskuterats grundligare hade beslutet kunnat bli annorlunda. 

Att göra lärjungar, del 2

Den andra M Breen-boken heter Multiplying Missional Leaders - from half-hearted volunteers to a mobilized Kingdom force. Breen fortsätter att göra lärjungar på alla nivåer. Nu handlar det om dem som leder de något större grupperna, de som omfattar 20-70 människor.  De kallades tidigare clusters eller pastorates, men har nu fått namnet Missional Communities. Inom Cellkyrkan kallades den storleken för zon (4-6 celler), vilket i sin tur var grundat på att människorna bodde inom samma geografiska område. I Värnamo släppte vi det och människorna hölls samman genom relationer i stället för geografi. Dock behöll vi beteckningen zon. I morgon tror jag vi kommer att kalla gemenskapen för koinonia. Kärt barn har många namn.

Breen börjar med att tala om ledarens karaktär och kompetens. Jag blir genast skeptisk eftersom jag tycker han lägger trycket på människan även om jag inser att människan är viktig. Ledarskapet har för övrigt alltid en framskjuten ställning i de postmoderna kyrkostrukturerna. Till min lättnad ser jag emellertid att Breen också talar om ledarens tid i öknen och om ledarens svagheter. Man ska också komma ihåg att ledaren tidigare lärt sig att leva som en lärjunge.

Halva boken handlar om ledarens person och först därefter talar Breen om metoderna.  Han anger fyra steg. I tur och ordning rekrytera, träna, sända och utvärdera. Breen har inte svårt att hitta bibliska exempel eftersom det var just så både Jesus och Paulus gjorde. Mönstret är

1. Jag gör, du tittar på
2. Jag gör, du hjälper till
3. Du gör, jag hjälper till
4. Du gör, jag tittar på

Ibland blir jag generad när jag inser hur lätt det är och ändå ska det vara så svårt att leva efter det. De fyra momenten svarar mot en av de åtta figurerna,  nämligen fyrkanten, en av de figurer lärjungarna får lära sig tolka redan från början.

I slutet av boken ger så Breen läsaren ytterligare fyra punkter att ha med sig när hen ska förmedla eller skapa en ledar-kultur. Det är visionen, värdegrunden, utvärderingen och redskapet (vehicle) som formar kulturen.  Med redskap menas här medel. På vilket sätt förmedlar du karaktär och kompetens? Det sker på olika sätt beroende på sammanhang.

Jag har självklart inte till fullo redogjort eller recenserat boken, bara försökt visa på huvuddragen. Det är ingen tvekan om att Breen vet vad han skriver om och att vi kan lära mycket av honom. I vanlig ordning,  tyvärr,  finns inte hans böcker på svenska. Inte heller känner jag till någon som försökt göra lärjungar med hjälp av  Missional communities. Men jag ber, hoppas och tror att dagen då de postmoderna kyrkomodellerna kommer också till oss snart är här.

Nu återstår en M Breen-bok av de jag har tillgång till. Den handlar om hur man leder en rörelse.  Om redan boken ovan känns långt borta hur kommer det då att kännas med nästa bok?

Att göra lärjungar, del 1

Mike Breens böcker är mycket läsvärda. Eftersom jag funderar mycket på hur Gud bygger sin församling och än mer på hur jag kan bidra, är det riktigt spännande att läsa hans böcker. Vad jag förstår är detta "att göra lärjungar" överordnat annat. Den första boken efter eller vid sidan om bibelgenomgången heter Building a Discipling Culture - how to release a missional movement by discipling people like Jesus did, stryker under och visar det. M Breen kan skriva att "if you make disciples you will get a Church - but if you start a Church you won´t neccesary get disciples". Tänkvärt.

Breen tänket sig att jag handplockar 4-10 personer som jag tror vill ta lärjungaskapet på allvar. Vi träffas ett par timmar åtminstone varannan vecka och utgår från två frågor:

1. Vad har Gud sagt till dig sedan förra gången?
2. Vad tänker du göra åt det?

Det här förutsätter naturligtvis att jag tror mig kunna höra Guds röst, något vi inom vår svensk-kyrkliga tradition behöver lära ut bättre. Sedan hjälps gruppen helt enkelt åt i det fortsatta samtalet. Det finns ett grundmönster för hur vi ska besvara fråga två. Inom vår tradition kallas det den dagliga omvändelsen det vill säga omvändelse och tro. Men Breen är mycket konkret och förklarar omvändelsen med hjälp av sex ord, omvändelsens sex beståndsdelar.  De är i tur och ordning - insikt, reflektion, samtal,  planering, beräkning och handling. Svårare än så är inte handlingsprogrammet.

Men för att åstadkomma en kultur behövs ett gemensamt språk, övning och trossteg. Jag känner väl igen helhetstänket med en genomtänkt infrastruktur,  bra material och goda ledare på alla nivåer från åren med Cellkyrkan. Och jag tror principerna är bibliska och går igen i praktiskt taget alla så kallade förnyelserörelser. Med andra ord; vi vet ganska väl hur Gud har tänkt sig det hela.

För att förmedla de grundläggande och avgörande lärdomarna,  språket skapar som bekant kultur, använder sig Breen av figurer, i boken åtta stycken. Var och en av dessa står som symboler för mönster vi kan lära. Till exempel står triangeln för relationen till Gud, de mina och andra. (Det är dessa tre relationer som gett namnet åt arbetssättet och rörelsen 3D). Det är enkelt att komma ihåg och samtalet kan sedan kretsa kring hur vi stärker relationen till Gud. När Ordet träffar mig tillämpar jag den dagliga omvändelsen enligt ovan.

Kanske invänder någon att det hela verkar mekaniskt, men så behöver det inte alls vara.  Min erfarenhet säger att Gud i all kärlek och med stort tålamod verkar så här. Visst går det att överdriva eller hantera mönstren fel. Och visst är vi bara svaga människor, men böckerna jag läst visar att Breen förstår detta. Min fråga är närmast; Var finns de som vill ta sitt lärjungaskap på allvar?  Är det möjligt att arbeta på detta sätt inom Svenska kyrkan? Jag tror det, men hur? Det får vi återkomma till.

Olle Fogelqvist

Kvällen börjar bli sen, men jag kan inte låta bli att skriva denna blogg innan jag avslutar dagen eftersom jag just har läst Olles (advokatens) lysande text till Svenska kyrkans Överklagandenämnd. Du finner texten här. För mig förefaller det närmast självklart att nämnden måste se till att avkragningen inte får verkställas för det kan väl inte bli tokigare än det redan är. Eller?

Enligt advokaten har Domkapitlet i Göteborg med biskop Per Eckerdal i spetsen begått grova rättegångsfel. För  det första är biskopen jävig eftersom han tydligen dragit in sig själv i spelet. Därmed får han alls inte närvara i sammanträdet. För det andra har inte inspelningen som ligger till grund för anklagelsen diarieförts utan biskopen har plockat ut citat som han vänt mot Olle. För  det tredje stämmer inte Olles manus (predikan var nedskriven ord för ord) med inspelningen. Olle frångick nämligen sitt manus och detta blev också orsaken till missförstånd. Men för att detta ska redas upp måste materialet finnas på Domkapitlets bord och Olle få en chans att rätta till vad dom sagts. Det går ju att jämföra inspelningen med manus. Så gjordes inte utan istället har biskopen i sin iver, med hjälp av ett löst citat, tolkat och riktat tre anklagelser mot Olle. För det fjärde har med andra ord inte ärendet utretts ordentligt. För det femte står inte påföljden avkragning i proportion ens om missförståndet kvarstår. Man avkragar inte en broder som tjänat i 36,5 år utan anmärkning på grund av ett missförstånd! De tre anklagelserna är att Olof Fogelqvist

• lär att rätt ämbetsteologi är frälsningsavgörande. 
• att han framfört detta i predikan i Gällinge. 
• och att detta varit ett angrepp på Olof Fogelqvists kommande kvinnliga kollegor. 

När jag först hörde att han avkragats på grund av dessa tre anklagelser insåg jag omedelbart att så kan inte Olle ha menat. Jag har dessutom pratat med honom per telefon och så enkelt verkar jag begripa mer än Domkapitlets jurister.

Från och med nu länkar jag till en hemsida som heter Kyrklig Dokumentation, se spalten till höger. Om du är intresserad kan du följa Domkapitlens stolligheter där. Jag är glad och stolt över motionen jag skrev till förra årets kyrkomöte;  Lägg ner Domkapitlen. Kanske kan stolligheterna åtminstone leda till en reformering av Svenska kyrkan. Undrar om jag får uppleva det under min livstid.

Visionens kärna?

Leif N och jag pratades vid häromveckan.  Det var för mig ett angeläget samtal eftersom James K som numera bor i Australien hade frågat mig om 3D-rörelsen. James hade blivit anmodad att läsa böcker av Mike Breen. Jag kände till Mike Breen men inte 3D-rörelsen. Därför slog jag Leif N en signal.

Leif har vid ett flertal tillfällen besökt Sheffield,  England för  att besöka och studera den nya
församlingen i Sheffield. Han blev så påverkad av dessa besök att han tog med sig material hem och något litet tror jag översattes till svenska. Han ville nog gärna pröva detta inom Svenska kyrkan i allmänhet och inom OAS-rörelsen i synnerhet om jag förstått saken rätt. Men detta är säkert tio år sedan och som så ofta när det gäller svensk kristenhet rann det hela ut i sanden.

M Breen flyttade sedan till USA och därifrån har hans arbetssätt skjutit fart. Det blev till en världsvid rörelse kallad 3D-rörelsen. Tyvärr kan jag inte ens efter att nu ha läst några av rörelsens böcker förstå vad förkortningen betyder. Men det handlar om en organisation som hjälper församlingar att "göra lärjungar".

Den första boken jag läst heter Covenant and Kingdom - The DNA of the Bible, en spännande bok som leder läsaren genom hela Bibeln.  När vi här hemma visar på Bibelns röda tråd pekar vi oftast på försoningen, men här pekas på att Gud ingått ett förbund med oss människor. M Breen som skrivit boken visar på detta förbunds betydelse för oss i det att han går igenom bok efter bok i Bibeln. På samma sätt gör han med temat Guds rike eller herravälde hos oss. Detta är en del i arbetet med att göra oss till lärjungar.

I inledningen av boken påpekar Breen att västerländska kristna blivit konsumenter istället för producenter,  något som om än svårligen behöver förändras. I den andra boken som jag
läst, Building a discipling culture, visar han hur det kan gå till att göra en sådan förändring.

Redan i den första boken när han sammanfattar GT ställer han upp schemat Fader - Identitet - Lydnad i sagd ordning. Vi har en god Fader med vilken vi är trygga och därför lyder. Detta hör till grunden och utgör ett livsmönster också för oss och upprepas när han sammanfattar NT. Syftet är annars att vi ska bli "lärjungar som gör lärjungar", en travestering som går tillbaka till Paulus ord i 2 Tim 2:2. Jag kommer gärna tillbaka till den bibelversen eftersom också jag tror att det hör till visionens kärna.