I rättfärdighetens tjänst

Är det inte märkligt hur olika händelser kan samverka med varandra. Som om de vore styrda av Gud själv? Jag tänker på hur jag upplevt Guds närvaro i mitt liv under de senaste veckorna. Den mynnade ut i dagens predikan som jag här kort kan återge.

Kristi Förklarings dag är inte något extraordinärt. Möjligen i så måtto att Jesus förvandlades och sken som solen, men det som sker i sak är något Gud vill göra för varje människa; nämligen att förklara vem Jesus är.

1. "Han förvandlades inför dem", det vill säga Petrus, Jakob och Johannes. Varför just dem? De utgjorde själva kärnan i den första lärjungacellen. De hade ett särskilt förhållande till Jesus. Jag tror att Gud älskar alla människor lika mycket men också att den som tar emot Guds kärlek tror sig vara mer älskad än någon annan människa på jorden. Petrus, Jakob och Johannes hade genom sin längtan kommit närmare Jesus än många andra. Därför var det nu dags för Gud att förklara för dem vem Jesus är.

Tänk om människor i allmänhet kunde sluta utmana Gud genom att säga att Han ska visa sig. Han ska förklara sig. Börjar det inte i stället med att människan behöver ta sin egen längtan på allvar? Sök och du ska finna. Klappa på och det ska öppnas ... Tänk om Jesus fick väcka de existentiella frågorna till liv hos människor i allmänhet. Om de kunde be, söka, klappa på, längta, tränga in i mysteriet, fråga Gud om vägledning - då skulle många få vara med om ur Gud förklarar för oss vem Jesus är.

Gud vill förklara för alla vem Jesus är och vad hans verk betyder för oss.

2. "Han förbjöd dem att berätta vad de hade sett ..." Det kan tyckas gåtfullt och det kan finnas olika förklaringar till varför Jesus förbjöd dem att berätta vidare. Min tes är att Jesus ville kalla Petrus, Jakob och Johannes till rättfärdighetens tjänst. Men då måste de vänta tills efter pingsten och himmelsfärden. Jesus ville hindra dem från att utöva fördömelsen tjänst, den som Paulus talar om i episteltexten.

Ingen människa kan övertyga någon, överbevisa eller förklara för någon annan om vem Jesus är. Det kunde inte ens Moses. Moses som hade Lagens tjänst kunde tala om vad som var rätt och riktigt. Han kunde göra det i detalj, men han kunde inte befria eller frälsa någon från Synden. Han kunde inte återupprätta eller förklara någon för rättfärdig. Det är bara Gud själv som kan utöva rättfärdighetens tjänst. Gud har visat sig rättfärdig genom att låta Jesus dö på Golgata kors och Gud ensam kan på den grundvalen förklara dem som tror på Jesus för rättfärdiga. Det var den tjänsten Jesus ville leda in Petrus, Jakob och Johannes in i.

Lagen kunde inte frälsa då och den kan det inte heller nu. Rättfärdighetens tjänst är Guds och ingen människas. Men Gud kan leda oss in i Jesus Kristus för att sedan använda oss som redskap. Det var vad Paulus fick vara med om.

3. "Vi skådar Herrens härlighet", skriver Paulus i episteltexten. Paulus hade mött den Uppståndne på vägen till Damaskus men på den vägen hade Gud förklarat för Paulus vem Jesus är och vilken betydelse hans verk har för oss människor. Paulus fick sitt liv helt förvandlat. Han fick helt enkelt en annan världsbild.

Paulus förklarar för oss att när en människa omvänder sig till Herren så tas slöjan bort och hon kommer att skåda Herrens härlighet. Hon kommer att se Jesus allena som det stod i den gamla översättningen av dagens evangelium. Det var vad som skedde med Petrus, Jakob och Johannes, senare med Paulus och eftersom han skriver "vi" kom han att inkludera sina medarbetare, korintierna och i förlängningen alla kristtrogna. Och så skriver han i presens. Vi skådar Herren, vi förvandlas till hans avbild och vi förhärligas.

Plötsligt är resten av ditt och mitt liv en enda förklaringsdag. Kristi förklaringsdag är inte extraordinär. Gud vill förklara för varje människa som omvänder sig vem Jesus är. Det är bara efter den förklaringen vi kan stå i rättfärdighetens tjänst. Vi försöker inte övertyga någon enda människa om vem Jesus är eller slå någon i huvudet med bibelord. Vi utöver inte fördömelsens tjänst. Vi väntar på förklaringen och står sedan i rättfärdighetens tjänst, den som kan förmedla försoning och leda till att människor förklaras rättfärdiga.

---

Det händer alltför ofta att präster och pastorer utövar fördömelsens tjänst. I den egna kraften kan ingen göra på annat sätt. Kristi Förklarings dag är helt nödvändig. Under de senaste veckorna har jag läst N.P. Wetterlund och hans bok Guds tempel och hedningarnas förgård, skriven 1913. I den visar den Wetterlund hur statskyrkan med nödvändighet utgör hedningarnas förgård och hur Gud har prisgett den åt hedningarna. Mycket klargörande läsning, men det får bli en annan, kanske nästa blogg.

En sann präst

Nu håller krafterna på att återvända. Jag har börjat läsa igen. Var på arbetet igår men inser att jag nog behöver ta vara på de två sista sjukskrivningsdagarna, idag och imorgon. Men nu kan jag inte längre hålla mig borta från bloggen. Jag har väntat på att få skriva en fortsättning på bloggen med de 41 kännetecknen på en sann präst medveten om utmaningen i form av en rad tänkta invändningar. Kanske kan vi ändå inledningsvis vara överens om att det hänger samman med vilken syn vi har på tjänsten / ämbetet. Om vi nu alls har någon syn på ämbetet. Ärligt talat tror jag att de flesta nu verksamma prästerna ser sig själva som tjänstemän i en organisation som kräver lojalitet. Sedan kan de alltid prata om sitt ämbete och känna stolthet över det. Men då har vi kommit långt ifrån den allmänneliga kyrkans sätt att förstå ämbetet. Låt mig få svara på tänkta invändningar genom att hänvisa till samme Paulus som jag utgick ifrån.

I 2 Kor 2:14-6:10 förklarar Paulus vad tjänsten/ämbetet, grekiska diakonia, innebär. Jag redogjorde för 41 kännetecken i bloggen från 15 juni. Han fortsätter sedan i kapitel 10 och 11, men där är jag inte ännu. Hur uppfattade då Paulus sig själv och den tjänst han fått från Gud? Han börjar redan i 2:14 med att tala om hur Gud hade övervunnit honom på vägen till Damaskus, tagit in honom i sitt triumf- eller segertåg, det vill säga gjort honom till sin fånge eller slav. Bilden av triumftåget är känd. När den romerska hären vunnit ett slag gick man i triumf hem till Rom. Under triumftåget sjöng man, triumferade och offrade rökelseoffer till gudarnas ära. Ju större, flera eller starkare fångar de hade med sig i triumftåget desto mer uppenbarades Roms styrka och desto större blev gudarnas ära. Väl framme i Rom avrättades, om inte alla så i alla fall de mest värdefulla fångarna. Den här bilden är utgångspunkten för Paulus. Han befinner sig i Kristi triumftåg och genom att Paulus är besegrad av Kristus går all ära till Kristus.

Den allra största äran till Kristus består i att Kristus använder sig av Paulus inklusive alla hans svagheter. Kristus använder sig inte av Paulus trots hans svagheter utan i och genom hans svagheter. Paulus behöver därför aldrig skämmas för sina motgångar, lidanden, eventuella sjukdomar eller andra svagheter. Kristus har besegrat Paulus med allt vad han är, har eller gör. Hela Paulus liv blir till ett offer, ett rökelseoffer. Hans oavlåtliga tacksägelser till Gud, hans vittnesbörd, förkunnelse och undervisning blir till Guds kunskaps väldoft.

Paulus kan inte se sig själv som skild från Kristus. Han skulle aldrig i sin vildaste fantasi kunna tänka på sig själv som en betald tjänsteman i i en religiös organisation. Han har förts in i Kristi död och det liv han nu lever är som tjänare/slav åt Kristus. Hans ofullkomligheter gör Herren Jesus så mycket större.

I 2 Kor 2:16 ställer han så frågan som också vi kan ställa oss efter att ha läst om de 41 kännetecknen: "Vem räcker till för detta?" Och han ger oss till en början åtminstone fyra svar utöver vad han skrivit inledningsvis.

För det första skriver han att han inte förfalskar Guds ord. Här måste vi präster i Svenska kyrkan rannsaka oss själva. Paulus går hårt åt alla dem som förfalskar Guds ord och jag menar med honom att det inte alls är nödvändigt. Det går att efter den förmåga Gud ger predika Guds ord rent, klart och innerligt. Och det är en förpliktelse för vare sann präst.

För det andra predikar han med rent sinne. Han är säkert medveten om att han inte är fullkomlig men också medveten om att han lever som försonad med Gud och att han alltid ber om att få orden ifrån Gud. Han ber, tar emot och förmedlar genom tron de ord han får ifrån Gud, se 2:17 men också Apg 23:1, 1 Tim 1:5, 19, 3:9 eller 2 Tim 1:3.

För det tredje är detta skälet till att han inte behöver några mänskliga rekommendationsbrev, 3:1. Det fanns dem som behövde det. Paulus behövde inte det vare sig från korintierna eller någon annan. Han var ju deras andlige far! De hade genom att ta emot hans evangelium själva bekräftat att Paulus var en sann tjänare.

För det fjärde vill jag ha med 3:5f där Paulus skriver att hans förmåga kommer från Gud. Och det är nog i ljuset av det senare som vi ska läsa och ta till oss de 41 kännetecknen. De "goda" kännetecknen är gåvor från Gud och dem som måste räknas till våra svagheter är tecken på att Gud använder också dessa. Det ligger så att säga i försoningens hemlighet.

Vi har som präster i Svenska kyrkan mycket att lära oss av Paulus. Om vi vill vara präster i ordets rätta och mer ursprungliga betydelse tror jag att vi måste börja på samma ställe, på samma sätt som Paulus - i Kristus. Det finns bara en tjänst / ett ämbete och det är Kristi tjänst / ämbete.

Det här är också skälet till att jag uppskattar vad som kalla den apostoliska successionen. Vi är insatta i den allmänneliga kyrkans sammanhang. Vi är inte ensamma i Kristi triumftåg. Vi utgör en väldig skara i Guds triumftåg, döpta till Kristi död och på väg mot vårt Golgata. Ära vare Gud!

Är du sjuk?

Bra fråga. Det är bara jag som kan besvara den, har jag nyss lärt mig?

Jag är på väg ut ur fem dagars mycket hög feber, det vill säga över 40 grader hela tiden. Dag som natt. Inte sovit en blund. Andra natten gick jag genom eld, men jag mötte framför allt Herre. Vidunderligt.

Det började förra måndagen och på torsdagseftermiddagen efter väl (?) förrättad verk blev det sängen. Sedan gick midsommarhelgen spårlöst förbi. Jag saknade högmässorna. Ingenting annat. På måndagen lyckades jag ta mig till läkaren, en fantastisk människa. Han heter Gudmundur fick jag veta. Kommer från Island. Perfekt svenska. Jag tyckte han sa att det var tredje sommaren han var här. Han var fantastisk eftersom han lyssnade underifrån som det heter och gav mig den tid jag behövde. Det hade samlats många tankar vid det här laget. På väg till honom insåg jag att det kan knappast kan vara ens en svårare influensa. Mycket riktigt. Inget i öron, näsa eller hals. "Bara" ihållande hög feber med värk i kroppen. Jag tänkte att det i värsta fall var det slitage jag levt med under en längre tid, en arbetskollaps. Men sådant får man inte feber av. (Själv tror jag att det också finns där om än oberoende av varandra. Jag är inte 40 år längre.) Sedan var det det där med Nepal. Men inte det heller kan vara orsaken. Tack och lov.

Det är en virus infektion i blodet. Sänkan var katastrofal och jag blev omedelbart satt på en antibiotikakur. Nu är det tredje dagen.

- Hur blir det med sjukskrivning då? frågade jag.
- Tystnad.

Jag uppfattade det som att läkarvetenskapen övergett begreppet "sjuk". Är det sant? Jo, det är du själv som bestämmer när du tycker att du är sjuk. Hm. Första lektionen. Det betyder väl också att jag själv bestämmer när jag är frisk förmodar jag. Notera.

- Jag har ett utlandsuppdrag om ett par veckor och jag känner inte att jag kommer att orka med det, försökte jag.
- Då tycker jag du ska lämna återbud, sa läkaren. De får skaffa någon annan. Det hinner de. Jag tycker inte att du ska riskera din hälsa för ett sådant uppdrag. Du måste ta makten över din egen kropp! Andra lektionen. Notera. Jag trodde jag skulle ramla av stolen. Jag åkte hem utan sjukskrivning. Det verkar som att man har övergett också begreppet sjukskrivning. Tredje lektionen. Sjukskrivning som det var förr finns inte. Notera.

När den första veckan gått till ända är det ändå så att för att stanna hemma behöver 1) arbetsgivaren önskad (?) insjukningsdag. Jag bestämmer väl den själv förmodar jag så de kan dra karensdagen och 2) därefter 20% på dagslönen. För det tredje 3) behöver arbetsgivaren (?) ett sjukintyg. Läkaren ska intyga att jag behöver vara hemma på grund av sjukdom. Han intygar vad jag säger. Jag kontaktade min läkare och sa att jag var sjuk och behöver ett sjukintyg daterat i det här fallet från och med i morgon, 27 juni och önskade datum då jag kan återgå till jobbet. Jag har till exempel lämnat ifrån mig en begravning den 5 juli, tämligen långt fram. Fjärde lektionen. Notera.

Jag vet inte hur lång tid återhämtning jag behöver, men jag är tömd på kraft och bara högst tillfälligt ur sängen för att skriva en sista (?) blogg på kanske 14 dagar. Men eftersom jag friskförklarar mig själv så kan jag väl återgå tidigare om jag känner att jag orkar, åtminstone delvis. Femte lektionen. Notera.

Sedan är det så att han vet inte vad för slags virus det är. Har det inte vänt i helgen måste jag tillbaka. Han skrev sjukintyget och mailade det till ... Försäkringskassan. Arbetsgivaren kan han inte maila till. Arbetsgivaren får väl ringa Försäkringskassan, eller? Sjätte lektionen. Notera.

Det är inte som det var förr. Så här långt tycker jag det verkar bättre. Jag känner av egenmakten i situation. Och det gläder mig mycket att inte arbetsgivaren kan ha synpunkter om eller hur mycket sjuk jag är. Det gör jag själv. Punkt slut.

En sak till. Det här blir nog det sista jag gör på bloggen av det enkla skälet att när sjukintyget når Försäkringskassan börjar med sannolikhet någon handläggare gå igenom papperen. SvD berätta idag att det finns massor av handläggare främst på Skatteverket (återkommer till det i augusti), sedan också på Försäkringskassan och slutligen på Socialtjänsten som på heltid ger sig ut på nätet och kollar kundernas, patienternas Facebook, Twitter och inte minst bloggar. SvD har berättat om stackaren som publicerade sin semesterbild på Facebook. I bakgrunden stod husbilden som registrerad på firman. Skatteverket upptaxerade honom med 400 000. Sjunde lektionen. Stäng av yttervärlden. Notera.

Ni förstår jag kan inte sitt här och blogga dagligen, eller? Inte ens om jag piggnar till. Jag undrar om arbetsgivare forskar i mina förehavanden  under den närmaste tiden. De kommer inte att finns något. Redan det här kanske är på gränsen. Vad vet jag? Åttonde lektionen. Svenska kyrkan kommer efter. Notera.

Sprid gärna den här informationen. Jag går och lägger mig.

41 kännetecken på en sann präst

Det är väl ingen hemlighet att jag gärna läser Bibeln. Det för med sig mycket gott och uppbyggligt och rekommenderas varmt. Just nu fördjupar jag mig i 2 Korintierbrevet och i avsnittet 2:14-6:10 talar Paulus med korintierna mycket om och beskriver sin tjänst. Och eftersom prästidentiteten numera är synnerligen svag inom Svenska kyrkan gjorde jag en sammanställning av vad Paulus skriver till korintierna om den apostoliska tjänsten. Beskrivningen är för övrigt användbar för varje enskild kristen som ju också är delaktig av den apostoliska tjänsten. Jag listar härmed 41 kännetecken på en sann präst:

Tjänaren(s), 2:14–3:18

• är en Kristi väldoft som sprids genom förkunnelsen, 2:14
• skriver inte på stentavlor utan på människohjärtan, 3:2
• skriver inte med bläck utan i/med/genom den Helige Ande, 3:3
• förmåga och ord kommer från Gud, 3:5
• är tjänare åt ett nytt förbund, 3:6
• innehar Andens tjänst, 3:8
• utövar en rättfärdighetens tjänst, 3:9
• har en tjänst som består, 3:11
• skådar med avtäckt ansikte Herrens härlighet. 3:18
• förvandlas till en och samma avbild, 3:18
• går från härlighet till härlighet, 3:18
• det sker genom Herren, Anden, 3:18

Tjänsten bärs i lerkärl, 4:7–15

• Trängda                                        inte utan utväg, 4:8
• Rådvilla                                        inte rådlösa, 4:8
• Förföljda                                      inte övergivna, 4:9
• Nerslagna                                     inte utslagna, 4:9
• Jesu död i vår kropp                     Jesu liv ska bli synligt i vår kropp, 4:10
• Utlämnas ständigt åt döden         Jesu liv skall uppenbaras, 4:11
• Döden i oss                                  livet i er, 4:12

Tjänsten utövas genom tron, i hoppet, 4:16–5:10

• riktar blicken mot det osynliga, 4:18
• längtar efter vår himmelska boning, 5:2
• ty vi lever här i tron utan att se, 5:7

Tjänsten är en försoningens tjänst, 5:14–21

• Vi försöker vinna människor, 5:11
• Kristi kärlek driver oss, 5:14
• De som lever skall leva för honom, 5:15
• Det nya har kommit, 5:17
• Han har anförtrott oss försoningens ord, 5:19

Tjänsten inbegriper alla förhållanden, 6:3–10

• Lidande, nöd och ångest, 6:4a
• Hugg och slag, fångenskap och upplopp, 6:4b-5
• Arbete, nattvak och svält, 6:5
• Renhet, insikt, tålamod och godhet, 6:6a
• Helig Ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, 6:6b-7a
• Rättfärdighetens vapen, 6:7
• Ära och vanära, dåligt rykte och gott rykte, 6:8a

Tjänaren betraktas

• Såsom villolärare                          men vi talar sanning, 6:8
• Såsom misskända                         men ändå erkända, 6:9
• Såsom döende                             men lever, 6:9
• Såsom tuktade                             men inte till döds, 6:9
• Såsom bedrövade                        men alltid glada, 6:10
• Såsom fattiga                               men gör många rika, 6:10
• Såsom utblottade på allt               men äger allt, 6:10

Till man och kvinna skapade Han dem

Till man och kvinna skapade Han dem. Så lät det i Slottskyrkan för några timmar sedan. När vigselgudstjänsten väl började och brudgummen gjorde korstecken var jag bara tvungen att titta på detta fascinerande skådespel. Jag tycker biskop Lars Göran Lönnemark gjorde det väldigt bra måste jag säga även om han inte var särskilt up to date med nya handboksförslaget till vigselgudstjänst. Eller var det kanske just därför han var bra?

Även om det nu är ett tag sedan jag hade någon vigsel av kända skäl tyckte jag mig höra att biskopen sa:

Äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd (om än på engelska).

De där viktiga orden är borttagna i det förslag till ny vigselordning som jag har tillgång till. Pastor Michael Bjerkhagen läste sedan ett Jesus-ord från Matteusevangeliet om att Gud skapade människan till man och kvinna. Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru. Biskopen hade redan i de inledande orden förvarnat när han menade att de tu 

tillsammans ska ta emot och fostra sina barn (obs min kursivering). 

När det sedan kom till löftena fick jag till min glädje höra att Chris O´Neill lovade att vara prinsessan trogen

tills döden skiljer oss åt. 

Det gjorde mig också både glad och tacksam. Jag kunde nu inte gå ifrån TV:n. När gudstjänsten var slut intervjuade hovreportern Ebba von Sydow biskopen. Och tänk att hon var så påläst att hon kunde fråga biskopen om vigseln var giltig inom den Romers-katolska kyrkan. Sir Chris O´Neill är som ni vet Romersk-katolsk. Biskopen kom uppenbarligen helt av sig, oförberedd som han var på en sådan teologiskt angelägen fråga. Hans svar stannade vid att det nog kunde finnas lite olika tankar kring hur sakramental vigsel hade varit. Det var nog tur för honom att frågeställaren gick till nästa fråga. Men det är klart att för mig hade det varit intressant att få veta vad som gäller. Jag tror inte vigseln är romersk-katolskt giltig. Men inte kan väl brudparet betrakta detta som en borgerligt vigsel för att sedan få en sakramental välsignelse av någon präst inom Romersk-katolska kyrkan i New York? Har Lönnemark tagit kontakt med biskop Aborelius, diskuterat saken eller personligen informerat? Förhoppningsvis, även om det för en lekman låter lite onödigt.

Men ur ekumeniska synvinkel är detta verkligen en både intressant och delikat fråga. Men om det är problem redan här och nu, hur ska det då inte bli när den nya gudstjänstordningen börjar gälla. Kommer Mekane Yesus-kyrkan att kunna godta våra vigslar? De ortodoxa kyrkorna? 

Jag undrar om Kyrkans Hus ens har funderat över tanken. Jag tror det, men eftersom de inte kan lösa frågan eller ens prata om den har de säkert sopat den under mattan. När det gäller äktenskapet har Svenska kyrkan inte bara problem med illojala tjänstemän utan också en del obearbetade frågor av teologisk art.

Biskop Lönnemark höll ett fint tal till de tu. Han talade som den ämbetsman han är och som en god själasörjare när han önskade dem Guds välsignelse. Det önskar jag också för dem. 

Att flytta

Såja, nu fungerar datorn som den ska. Vi flyttade i fredags och ägnade praktiskt taget hela torsdagen till att packa och hela fredagen till att packa upp. Ja, det vill säga få möblerna i rätt rum tills vidare. Vi lär väl få möblera om några gånger innan det blir färdigt. För övrigt är det tänkt att vi ska tapetsera eller måla om rummen. Inte köket. Det är färdigt, men det andra. Det är väl känt att vi människor har olika smak när det gäller form och färg, men nu undrar jag hur det är möjligt att måla ett rum i gult och brunt och tapetsera ett annat i rött. Sedan ska vi nog göra om badrummet. Så flyttning är en sak och komma tillrätta något annat. Men vi har inte bråttom.

Det där med flyttning är speciellt. Jag har nu flyttat tolv gånger. Det låter mycket, men fyra av flyttningarna ägde rum när jag var liten, från Kocksgatan i Stockholm till Kristinehamn, Jönköping och Katrineholm. Det är i Katrineholm jag har vuxit upp, först Jungfrugatan och sedan Talltullen. Därefter blev det Uppsala, först Fjellstedtska och sedan Ö Ågatan innan det blev prästvigning och tjänst i SESG och Katarina församling. Då bodde vi på Folkungagatan, vidare till Värnamo, Hjälmseryd, Vrigstad och tillbaka till Värnamo där vi nu gör vår andra flytt. Ändå har vi varit relativt många år i Uppsala, Hjälmseryd och Värnamo. Så det känns inte som vi varit rastlösa på något sätt. Förresten har flera av flyttningarna varit ofrivilliga.

Kari konstaterade när vi nu flyttade att vi aldrig har längtat tillbaka varifrån vi flyttat. När vi flyttar är det som att packa ner ett antal år av sitt liv, ett del av livet som aldrig kommer tillbaka. Vi kan minnas den med glädje och tacksamhet, vänner vi fått och platser vi har tyckt om, men aldrig att vi har längtat tillbaka.

Samtidigt kan jag konstatera hos andra ofta äldre vänner att det kan vara förenat med svår oro och ängslan att lämna det invanda. Jag kan förstå det, men tycker att det är skönt att slippa den oron.

Det låter kanske märkligt när jag säger det, men mest spännande ska den sista flytten bli. Den till Paradiset. Jag tycker mig ha fått en aning om hur det är det redan här i tiden. I varje fall tillräckligt mycket för att jag ska kunna se fram emot den flytten. Jag vet inte när den blir av, bara att den blir av.

Jag beklagar

Jag beklagar djupt att jag igår lyckades radera alla kommentarer. Plötsligt dök det upp ett antal konstiga kommentarer om de än inte syntes i fältet. När jag skulle radera dem markerade jag en ruta som i efterhand visade sig innehålla de senaste 100 kommentarerna. Jag är ledsen för inte. För er skull, men framför allt för min egen eftersom jag har glädje av era kommentarer. Jag hade gärna sett att de legat kvar och på så sätt berikat min blogg. Än en gång; Jag beklagar.