Hoppsan, någon lyssnade

Måste säga att jag blev lite förvånad när jag nu på kvällen läste ledarskribenten för Kyrkans tidning, Fanny Willman, nämna mig vid namn. Varför det? Svaret finner du längre ner i bloggen, men först ledarens rapport.

Rubrik: UTVECKLINGEN I FINLAND ANGÅR OCKSÅSVERIGE

Undertext: Det är inte svårt att föreställa sig att även svenska konservativa kristna grupper inom Svenska kyrkan snart blir mer högljudda.

Så långt rubriksättningen. Rapporten berättar att fyra finska väckelserörelser nu bildat ett konservativt paraply. Så här står det: 

Enligt dem själva handlar det om att säkra den kristna förkunnelsens framtid. De representerar fyra olika väckelserörelser: bedjarrörelsen, laestadianismen, den evangeliska rörelsen och den femte väckelsen. Förra veckan bildade de tillsammans Förbundet Kyrkfolket.

”De konservativas eget paraply”, enligt en rubrik hos KT:s egen finlandssvenska syster Kyrkpressen. 

 Eftersom jag ska resa till laestadianerna i Finland och undervisa i februari har jag haft och har viss kontakt med några av dem. De har berättat om hur "kyrkfolket" nu börjar komma samman. Det är naturligtvis väldigt glädjande. Förutom Finska kyrkan som glider på samma sluttande plan som Svenska kyrkan, finns även Missionsstiftet, det vill säga Finlands motsvarighet till vår Missionsprovinsen. Men nu tycks alltså ett tredje samarbete uppstå. Också det är glädjande. Ingen av de senare vill i något avseende överge den allmänneliga Kyrkans tro. 

Sedan fortsätter Fanny Wilkman att berätta följande:  

Jag tänker på ett tonårsläger i Finland anordnat av ett av Kyrkfolkets medlemsförbund. Efter en föreläsning av svenska inbjudna prästen Håkan Sunnliden (tidigare kyrkomötesledamot för Frimodig Kyrka), som stundvis slirade iväg till att handla om kvinnliga präster, höll jag själv en föreläsning i lägerstugan för ett tiotal tjejer.

Jag var femton år, hade hittat kristna feministiska forum på internet och tog tillfället i akt att förklara varför de bibelställen som hade använts mot kvinnors prästämbete inte höll för en närmare läsning. Jag vet inte om jag övertygade någon.

 Också detta tycker jag var åtminstone lite glädjande. Så ofta som jag rest land och rike runt och undrat om det finns någon som har lyssnat. Jo, det finns de som har lyssnat. Nu minns jag inte just det här lägret - om det ens var ett sådant. Jag har alltid försökt hålla mig till Bibeln och bekännelsen så det är troligt att jag "slirat" som Wilkman skriver eftersom Bibeln talar en hel del om såväl ämbetet som äktenskapet. Den som är intresserad kan för övrigt hitta hundratals av mina undervisningstimmar på nätet. Håll till godo!

Det mest hoppfulla tycker jag är Willmans förhoppning (eller farhåga, jag är osäker) om att "även svenska konservativa kristna grupper inom Svenska kyrkan snart blir mer högljudda." Det har varit alldeles för tyst under de drygt fyrtio åren jag tjänat. När det kommer till infrastrukturen är bildandet av Missionsprovinsen ett tecken, men så mycket mer har inte hänt i det avseendet. Men det kommer att ändra sig. Laestadianerna har redan i hyfsat stor utsträckning börjat gå sin egen väg. EFS kanske står på tur, men framför allt kommer nya generationer att växa upp i och med "nya vinläglar".

Låt oss hoppas och tro att den institutionella kyrkan får upp ögonen för vad som sker och ta sitt ansvar genom att uppmuntra vad den helige Ande gör.