Det är flera som har frågat mig hur samtalet med biskop Fredrik gick. Eftersom vi hade ett förtroendefullt samtal där vi kunde klargöra för varandra hur vi ser på saker och ting kan jag inte missbruka det. Det får stanna oss emellan, men jag tror att vi var tämligen införstådda med skeendet. Det betyder inte att vi är överens i allt.
Vi är många som trofast har arbetat för Svenska kyrkans förnyelse under många, många år. Numera har vår kritik vunnit allmänt erkännande. Jag tänker på att det i dagens SvD finns en liten krönika med rubriken Arma Svenska folkkyrka. Bilden av en kyrka som inte vilar tryggt i sitt uppdrag är nästan övertydlig. Det finns ingen anledning för mig i alla fall att sparka på en som redan ligger. Det skriver jag väl medveten om att det finns glödhögar också inom Svenska kyrkan.
Den fråga som många av oss ställer finns fortfarande kvar: Hur i all sin dar kan vi verka för en förnyelse av Svenska kyrkan? Det är klart att mycket av folkkyrkoteologin måste göras om, men inte heller det räcker. Vi talar ju djupast sett om människor och andligt liv. Jag tror Jesus är något på spåret när han säger att man slår inte nytt vin i gamla läglar. Jag vet inte hur många gånger jag hört förnyelsefolk förklara för mig att det visst går bra, men jag tvivlar. Jag tror mer på Jesus när han säger att nytt vin slår man i nya vinläglar. Tänk att det ska vara så svårt att höra och förstå det?
Lokalt sett har vi i Värnamo formaliserat en gemenskap, en koinonia, genom löften. En sådan gemenskap skulle kunna verka förnyande på "församlingen", men knappast om den är oönskad och motarbetad. Om en sådan koinonia ska överleva krävs mycket av dess med-lemmar. Det krävs en ny vinlägel. Det krävs en gemenskap som håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En fri gemenskap som inte vägleds av anställda som uppfattar den som en verksamhet vid sidan om, utan av människor som delar liv med varandra.
Därför är Missionsprovinsen mer spännande än tidigare. Biskopen Bengt Ådahl säger i Kyrkans Tidning att Missionsprovinsen "inte är en annan kyrka. Vi är en del av Svenska kyrkan som förvaltar arvet av klassisk kristendom". Det är ett synnerligen intressant uttalande. Kan inte det betyda att vi just genom att bilda nya församlingar inom Svenska kyrkan kan medverka till Svenska kyrkans förnyelse? Jag tror det.
Då handlar det inte längre om att kritisera Svenska kyrkan utan om att Missionsprovinsen medverkar till att förnya Svenska kyrkan. Eller som biskopen Bo Giertz uttryckte saken: Vi har fortfarande rätt att bygga upp.
Tänk om en sådan rörelse som OAS också kunde medverka till något sådant? Tänk om den ena organisationen efter den andra kunde samarbeta med ett sådant uppdrag. Då kanske det kunde hända någonting. Då skulle det naturliga motstånd som idag finns till exempel mot Missionsprovinsen eller OAS sakna betydelse. De nya församlingarna skulle stå på egna fötter...
Ja, så får vi gå vidare i Jesu namn!
Vi är många som trofast har arbetat för Svenska kyrkans förnyelse under många, många år. Numera har vår kritik vunnit allmänt erkännande. Jag tänker på att det i dagens SvD finns en liten krönika med rubriken Arma Svenska folkkyrka. Bilden av en kyrka som inte vilar tryggt i sitt uppdrag är nästan övertydlig. Det finns ingen anledning för mig i alla fall att sparka på en som redan ligger. Det skriver jag väl medveten om att det finns glödhögar också inom Svenska kyrkan.
Den fråga som många av oss ställer finns fortfarande kvar: Hur i all sin dar kan vi verka för en förnyelse av Svenska kyrkan? Det är klart att mycket av folkkyrkoteologin måste göras om, men inte heller det räcker. Vi talar ju djupast sett om människor och andligt liv. Jag tror Jesus är något på spåret när han säger att man slår inte nytt vin i gamla läglar. Jag vet inte hur många gånger jag hört förnyelsefolk förklara för mig att det visst går bra, men jag tvivlar. Jag tror mer på Jesus när han säger att nytt vin slår man i nya vinläglar. Tänk att det ska vara så svårt att höra och förstå det?
Lokalt sett har vi i Värnamo formaliserat en gemenskap, en koinonia, genom löften. En sådan gemenskap skulle kunna verka förnyande på "församlingen", men knappast om den är oönskad och motarbetad. Om en sådan koinonia ska överleva krävs mycket av dess med-lemmar. Det krävs en ny vinlägel. Det krävs en gemenskap som håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En fri gemenskap som inte vägleds av anställda som uppfattar den som en verksamhet vid sidan om, utan av människor som delar liv med varandra.
Därför är Missionsprovinsen mer spännande än tidigare. Biskopen Bengt Ådahl säger i Kyrkans Tidning att Missionsprovinsen "inte är en annan kyrka. Vi är en del av Svenska kyrkan som förvaltar arvet av klassisk kristendom". Det är ett synnerligen intressant uttalande. Kan inte det betyda att vi just genom att bilda nya församlingar inom Svenska kyrkan kan medverka till Svenska kyrkans förnyelse? Jag tror det.
Då handlar det inte längre om att kritisera Svenska kyrkan utan om att Missionsprovinsen medverkar till att förnya Svenska kyrkan. Eller som biskopen Bo Giertz uttryckte saken: Vi har fortfarande rätt att bygga upp.
Tänk om en sådan rörelse som OAS också kunde medverka till något sådant? Tänk om den ena organisationen efter den andra kunde samarbeta med ett sådant uppdrag. Då kanske det kunde hända någonting. Då skulle det naturliga motstånd som idag finns till exempel mot Missionsprovinsen eller OAS sakna betydelse. De nya församlingarna skulle stå på egna fötter...
Ja, så får vi gå vidare i Jesu namn!
4 kommentarer:
Jag skulle gärna vilja veta lite mer om hur du tänker att dessa nya församlingar inom Svenska kyrkan skulle fungera. Om man inte ”vägleds” av (har kontakt) med anställda har man väl små möjligheter att påverka. Risken blir att man, genom sin medlemsavgift, bara blir ett ekonomiskt stöd för förfallet. Ska man ha kontakt undrar jag hur detta ska ske. Ska den nya församlingen delta i Svenska kyrkans gudstjänster och utsätta sig för risken att bli vilseförd? Och ska detta ske även i de svenskkyrkoförsamlingar där det är tveksamt om prästen verkligen är präst?
Synnerligen bra frågor. Jag tänker mig absolut att de nya församlingarna ska vara fria i förhållande till pastoratets anställda. De ska vidare ingå i nätverk och för det tredje stå under en biskop och inte under pastoratets kyrkoherde.
Hur relationen sedan ska se ut till pastoratet kommer nog att variera mycket. Ef 4 kan mycket väl vara vägledande: "Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band ..." Vi måste omdefiniera begreppet "församling" och sluta förväxla det med en organisation.
Relationen till pastoratet kommer att vara sekundär.
Tack för svar! Ja, detta tål allt att tänka på. Det vore ju underbart om Svenska kyrkan kunde bli påkristnad.
Tror ändå att det mer avgörande är kopplingen till kyrkoordningen - det är den som sätter ramen inte bara för prästerna utan för hela arbetet. Även de grupper som själva betalar och "styr" med prästerna är hänvisade till den. Nyckeln i tankeuttrycket "oavsett kön" samlar ihop hela 1900-talets förhoppning, manifesterat i HBTq-hållningen, den som nu sätter ramen för allt i landet.
Engelsmännen har fått ett uttryck som låter det traditionella åtminstone existera parallellt. Det tycks som om vi måste göra det på egen hand. Det kräver mycket pastoral förankring. Istället för att distansera sig från pastoraten - fråga hur ni hänger ihop i era trakter. I många fall tror jag att det är/blir luftslott som det mesta utan skriftlig grund.
Tror alltså inte att det är något egentligt ont uttänkt men i sin yttersta konsekvens undergrävande evangeliet som talar om mannens och kvinnans skapelse och frälsning. Här bränner det till med ämbetet och äktenskapet. Det senare förefaller bli det svåraste. Ska Mpr porta regnbågsfamiljerna och Svk inte ha något annat?
Jonas N
Skicka en kommentar