Förmodligen är fördjupning ett nyckelord.
Så långt jag förstår konstitueras församlingen av fyra beståndsdelar. De höll fast vid:
Det är sålunda dessa vi ska inte bara hålla fast vid utan också fördjupa. Låt oss ta en del i taget. Först apostlarnas undervisning. Tyvärr är det nog så, om vi ska vara ärliga, att Svenska kyrkan inte håller apostlarnas undervisning särskilt högt. De vanligaste exemplen på det är att kyrkan kommer allt längre ifrån apostlarnas syn på försoningens nödvändighet, "kravet" på omvändelse, förtröstan på Guds verk i och genom Jesus Kristus, bort från Treenigheten, förvrängning av budskapet, slarv, i bästa fall, med liturgin och en anpassning till världen när det kommer till etiken. Exemplen på det senare är förstås synen på abort, fostran av nya generationer, slarv med de kyrkliga handlingarna som praktiserande av dop, äktenskap och prästvigning. Tyvärr kunde exemplen mångfaldigas.
När det, för det andra, kommer till bönerna är dessa starkt formaliserade. Kyrkans allmänna förbön är rätt och riktigt, men den ska naturligtvis ske till Fadern, genom Jesus Kristus och i den helige Ande och inte till någon "okänd" gud. Bönelivet är inte särskilt utvecklat. de flesta församlingar har inget regelbundet böneliv, typ Tidegärden, att erbjuda, och böneskolor eller instruktioner för bönen är sällsynt.
För det tredje är den bibliska gemenskapen satt på undantag. Det är en sak att vi har tillfälliga gemenskaper i våra gudstjänster eller i syföreningar, konfirmandsamlingar, syföreningar eller i körverksamheten. Men var delar vi våra liv med varandra? Det går bara att göra i vardaglig och stabil gemenskap. Det är i den lilla gemenskapen förtroenden uppstår, liv delas och förbönen blir konkret.
När det kommer till brödsbrytelsen har den inte bara sakramentaliserats utan också förytligats. Själva måltiden är borta och den var/är den djupaste gemenskap. Det är där vi är bröder och systrar med varandra. Där äter familjen. Det är bra att vi firar nattvarden vertikalt men minst lika viktigt är den horisontala gemenskapen. Ur nattvardsfirandet växer en ny social gemenskap fram och relationer stärks.
Det är svårt att se hur dessa komponenter ska kunna få nytt liv i Svenska kyrkan. Strukturerna gagnar inte en sådan utveckling. Tvärtom genom fokuseringen på kyrkoherden och de anställda försvårar kraftigt möjligheten att förverkliga biblisk kristenliv. Här ligger nu brottningskampen i den mån någon kämpar.
Frågan är hur vi som vill och åstundar ska kunna förverkliga en sann fördjupning.
Jag tror att det är möjligt just genom att tala om fördjupning i stället för att tänka konkurrens eller sekteriskt. Vi borde kunna agera självständigt som myndiga kristna i kraft av dopet. Tänka bort de förtroendevalda och de anställda om så krävs och ta eget ansvar. Men det kan vi återkomma till.
Så långt jag förstår konstitueras församlingen av fyra beståndsdelar. De höll fast vid:
- apostlarnas undervisning
- bönerna
- brödragemenskapen
- brödsbrytelsen
Det är sålunda dessa vi ska inte bara hålla fast vid utan också fördjupa. Låt oss ta en del i taget. Först apostlarnas undervisning. Tyvärr är det nog så, om vi ska vara ärliga, att Svenska kyrkan inte håller apostlarnas undervisning särskilt högt. De vanligaste exemplen på det är att kyrkan kommer allt längre ifrån apostlarnas syn på försoningens nödvändighet, "kravet" på omvändelse, förtröstan på Guds verk i och genom Jesus Kristus, bort från Treenigheten, förvrängning av budskapet, slarv, i bästa fall, med liturgin och en anpassning till världen när det kommer till etiken. Exemplen på det senare är förstås synen på abort, fostran av nya generationer, slarv med de kyrkliga handlingarna som praktiserande av dop, äktenskap och prästvigning. Tyvärr kunde exemplen mångfaldigas.
När det, för det andra, kommer till bönerna är dessa starkt formaliserade. Kyrkans allmänna förbön är rätt och riktigt, men den ska naturligtvis ske till Fadern, genom Jesus Kristus och i den helige Ande och inte till någon "okänd" gud. Bönelivet är inte särskilt utvecklat. de flesta församlingar har inget regelbundet böneliv, typ Tidegärden, att erbjuda, och böneskolor eller instruktioner för bönen är sällsynt.
För det tredje är den bibliska gemenskapen satt på undantag. Det är en sak att vi har tillfälliga gemenskaper i våra gudstjänster eller i syföreningar, konfirmandsamlingar, syföreningar eller i körverksamheten. Men var delar vi våra liv med varandra? Det går bara att göra i vardaglig och stabil gemenskap. Det är i den lilla gemenskapen förtroenden uppstår, liv delas och förbönen blir konkret.
När det kommer till brödsbrytelsen har den inte bara sakramentaliserats utan också förytligats. Själva måltiden är borta och den var/är den djupaste gemenskap. Det är där vi är bröder och systrar med varandra. Där äter familjen. Det är bra att vi firar nattvarden vertikalt men minst lika viktigt är den horisontala gemenskapen. Ur nattvardsfirandet växer en ny social gemenskap fram och relationer stärks.
Det är svårt att se hur dessa komponenter ska kunna få nytt liv i Svenska kyrkan. Strukturerna gagnar inte en sådan utveckling. Tvärtom genom fokuseringen på kyrkoherden och de anställda försvårar kraftigt möjligheten att förverkliga biblisk kristenliv. Här ligger nu brottningskampen i den mån någon kämpar.
Frågan är hur vi som vill och åstundar ska kunna förverkliga en sann fördjupning.
Jag tror att det är möjligt just genom att tala om fördjupning i stället för att tänka konkurrens eller sekteriskt. Vi borde kunna agera självständigt som myndiga kristna i kraft av dopet. Tänka bort de förtroendevalda och de anställda om så krävs och ta eget ansvar. Men det kan vi återkomma till.
2 kommentarer:
I fråga om fördjupning kan inte nog betonas hur uppbyggligt det är att gemensamt be tidegärden och rosenkransen.
Jonas M
https://drive.google.com/open?id=1Z24nOlbJ46W2g3qDYaw8fEon3w_XCK_gOg
Jag inbillar men att vi är av tradition fasta den konsumerande kyrkostrukturen.
Frågan är om vi vill gå ur komfortzonen? Det falerar i kommunikation "att skickliggöra de heliga" till vardagligt lärjungaliv. I kommunkation är det en sändare och en mottagare som måste sända resp ta emot på samma frevens, annars hör man inte varandra.
Det finns inte heller plats, utrymme eller beskydd att använda de gåvor Gud rustat de sina får med.
Inte heller tar man vara på de tjänstegåvor Herren rustat sina utvalda tjänare i församlingarna med. Administratören eller evangelisten är inte herde. Läraren är inte bra administratör eller är bra på att trösta...osv
Dessutom är det bekvämt att slippa gå ur invanda mönster, vi för ta risker, kan göra fel, bli tvungna att erkänna misstag, be om förlåtelse, men också växa i tro och lydnad - i dom små sammanhangen. AT
Skicka en kommentar