Undervisning i Nepal

Så här skriver Hans Lindholm efter sin resa:

Det var Hans Sundberg som inbjöd mig att åka. Även om jag var tvungen att resa ett dygn efter honom, var det tryggt att ha honom som ressällskap. Hans har varit i Nepal många gånger; han känner flygrutterna, landet och människorna. Eftersom det hade inträffat en svår trafikolycka vid senaste resan blev uppehållet till denna längre, och mötesplatsen var flyttad till ett ställe där vi slapp farliga bergsvägar. Vi samlades ute på landet ett par mil utanför Katmandu, i en kyrka som understöddes av en församling i Mumbai, Indien.

Vi svenskar bodde de flesta nätterna på ett hotell med god standard, The Himalayan Horizon i Dhulikhel. Trots hotellets namn gjorde ständiga moln att det dröjde till sista dagen innan vi kunde ana den mäktiga vita bergskedjan vid horisonten. Varma dagar lärde mig att uppskatta dricksvatten i plomberad flaska, och kalla nätter gjorde varmvattenflaska i sängen till ett måste. Tur att Nepal är rikt på vatten!

Akademisk teologisk lärdom känns lättviktig när man möter enkla människor som brutit upp ur sin gamla tro och valt att följa Jesus, med allt det kan medföra av misstänkliggöranden och förföljelser. De har erfarit att Jesus lever och att han kan hela sjuka och föra människor till tro på sig. Vårt uppdrag var att bredda deras bibelkunskap, fördjupa deras bibelförståelse och öva oss alla i bibelsamtal.

Jag tror att PLT (Pastoral Leadership Training) är en utmärkt form för fördjupning och utveckling av den unga nepalesiska kyrkan. För de flesta skulle det vara omöjligt att studera en hel termin vid ett teologiskt seminarium. Några hade gått bibelskola i Indien. Men för de flesta är den bästa lösningen att få bo och arbeta på sina hemorter och ett par gånger per termin samlas till undervisnings-seminarier. Konceptet liknar TEE (Theological Education by Extension), som praktiseras på flera håll i världen.

Vi arbetade med johanneiska skrifter; Hans gick igenom Johannesevangeliet och jag tog mig an Uppenbarelseboken. Själva det upplägget lärde mig att se en del kopplingar mellan böckerna som jag inte tidigare hade sett. Jag frågade mig om det var för tidigt i den nepalesiska kyrkans utveckling att söka en Jesus-centrerad förståelse av Bibelns sista och kanske svåraste bok, men kände det samtidigt som en förmån att få göra detta innan alla fastnat i andra tolkningsmönster.

Den bästa samtalsfrågan som jag ställde var nog: ”Vilket av de sju breven i Uppenbarelseboken 2-3 tecknar en bild som mest liknar kyrkan i Nepal?” En grupp svarade: ”Pergamon, där Satan har sin tron, för det finns så många avgudatempel här.” Och vi såg verkligen hinduisk-buddhistiska tempel och altaren överallt längs vägarna. Andra grupper svarade Efesos, församlingen som hade övergett sin första kärlek. Eller den i Sardes, som hade ryktet om sig att leva men var död. Eller Laodikeia, som trodde sig vara rik och inte sakna något men i verkligheten behövde be Jesus om allt: guld, vita kläder och ögonsalva.

Vad kunde jag säga? Jo, jag sa att vi är många som hört ryktet att kyrkan i Nepal lever och växer, och att den har stora andliga (men inte materiella) rikedomar. Men samtidigt visar det på andlig vitalitet att inte stirra sig blind på sina framgångar utan vara beredd att vända om till Jesus i ett ständigt beroende av honom. Detta fick jag säga i en predikan på lördagen – finns det fler länder än Israel och Nepal som har den som gudstjänstdag? Hans, som åtnjuter en stor och välförtjänt respekt, var inbjuden att predika. Men i Nepal besegras även stora män av magsjuka (jag hade mitt dygn tidigare under veckan) och den här gången fick församlingen nöja sig med mig.

De tyckte om liturgisk sång, när jag sjöng ”O Guds Lamm” med melodi från England. Ett par unga män som var i kyrkan för första gången fick resa sig från mattan alla sitter på och bli välkomnade.
Varje månad har de en gemensam gudstjänst dit man samlas från 3-4 kyrkor i trakten. Det här var ett sådant tillfälle. Några hade vandrat i 3 timmar till gudstjänsten. Under veckan hade några lett sången med gitarr, men på lördagen spelade ett elektrifierat band. Några sjöng de unisona sångerna utantill (kunde de läsa?), andra hade slitna sångböcker och ett par hade både Bibeln och sångboken i mobilen.

De flesta sångerna kände jag inte igen. Men när de tog upp en extra ”missionskollekt” – vart skulle den gå? – sjöng de en melodi som jag kände igen från bönhuset hemma i Västerbotten i min barndom: ”Skurar av höjden, ymniga sänd oss o Gud. Droppar ej endast men skurar, Herre, att falla nu bjud.” Jag tänkte att om några borde sjunga den bönen så är det vi i Sverige.

Gruppen bestod av personer i blandade åldrar med låg medelålder. Den måste kunna bidra mycket till evangeliets spridning och förankring i Nepal. Både män och kvinnor var med, och vi försökte – och lyckades, tror jag – särskilt uppmuntra kvinnorna att yttra sig. Jag upplevde stämningen som mycket god.

Två personer tjänade som mycket kompetenta tolkar. Det var viktigt att den ena, Anju, var en ung kvinna. Och den andre var Mankaji, som hade hållit i de praktiska förberedelserna och som mer och mer växer in i ett andligt ledarskap. Honom måste vi vara rädda om! (min kursivering, HS)

Jag åker gärna tillbaka till Nepal när möjlighet ges. Tyvärr var det inte möjligt nu i maj. Vi måste be om hälsa för broder Hans1 och om att försöket med inhemska talare, bland andra Mankaji, ytterligare ska stärka känslan av att evangeliet har kommit till Nepal för att slå rot och spridas vidare.

Med Kristushälsning
Hans Lindholm

SPT 2008-2015

Om 30 minuter ska jag hämta Jacob. Han kommer med tåget från Göteborg där han har för Svenska kyrkans räkning varit med om något viktigt möte - tror jag. Men i kväll blir det också viktigt för han ska hjälpa mig flytta från Församlingshemmet i Värnamo till hemmet på Smultronvägen. Victor ska också hjälpa till men han kommer först vid niotiden med bil från Skövde. Han hade också ett viktigt möte som ska sluta klockan 19. Väldigt vad de är viktiga nu för tiden. Vi ska flytta sju Billy-bokhyllor fyllda med teologiska facklitteratur. Det är sådant som inte går att slänga. Jo, en del kanske.

När jag nu håller på att packa ihop är det ändå sådant jag måste slänga. Till det hör tyvärr inte mindre än åtta hela årgångar av SPT. Innan jag slänger dem undrar jag om det finns någon därute som är intresserad. Jag skänker dessa årgångar om du vid första bästa tillfälle hämtar dem.

Du får höra av dig inom kort.

Nystart för pastorsutbildningen i Nepal

Kari har tillsammans med Victor varit i Nepal två gånger sedan olyckan för två år sedan. Och i vintras kunde det arbete jag varit om att starta fortsätta. Samarbetet med pastor Raju Sundas i Kathmandu var inte helt enkelt av olika skäl och samarbetet avslutade. Värnamo pastorat avbröt sitt understöd men som sagt arbetet fortsätter enligt tidigare planer men nu i ett nytt sammanhang. Jag ska förklara men först en bild av det diplom som avslutade samarbetet med pastor Raju.

Pastor Raju uttrycker sin tacksamhet över vad vi genomfört

En av de tidiga medarbetarna var Saritha och Mankaji Yamang. Berättade jag för er om hur Mankaji kom fram till mig och ville ha förbön när jag var nere första gången? Han skulle nämligen gifta sig två månader senare. Med vem, frågade jag. Det vet jag inte, svarade han. Det är mor och far som bestämmer sådant. Nåja, sedan några år tillbaka är de lyckligt gifta och nu förestår de nystarten av det arbete vi bedriver där. Du kan läsa om det på följande länk.

Det här betyder att vi nu har fler relationer i Nepal än tidigare och jag ser mycket arbete framför oss, mycket spännande sådant. I februari kunde kursen komma i gång och här har du bilden av deltagarna.

Här berättar Hans Sundberg från den senaste resan: 

De kommer från olika platser i Nepal bland annat från Sirlai, Gorkha, Surkhet, Kathmanduområdet samt närområdet. Dessa pastorer leder glädjande nog flera församlingsplanteringar utifrån olika kristna sammanhang.

Vår undervisning var vid detta kurstillfälle inriktat på Johannes författarskap i Nya Testamentet, d.v.s. i första hand Johannes evangelium och Uppenbarelseboken. Vi berörde Johannes brev också men behöver lyfta dessa mer framöver för att göra dem rättvisa. Som förberedelse inbjöds alla deltagare att läsa Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken tre gånger vardera, med penna och anteckningsbok redo så att kommentarer och frågor kom med till kursdagarna.

Hans Lindholm undervisade tillsammans med Hans Sundberg

Vi började söndag eftermiddag med introduktion, middag och ordentlig presentation av var och en. Glädjande nog utgjorde kvinnorna en tredjedel av deltagarna. Tyvärr var det väldigt kallt på nätterna men vi var väl förberedda och därför köpt in extra varma sovsäckar till alla deltagarna. Varje dag började sedan med en varm kopp te och något att äta. Måndag t.o.m. fredag föreläste Hans och jag. Särskilt viktigt har Johannes skildring av Jesus varit. Han är "Ordet", "Guds Lamm", "Vägen, Sanningen och Livet" o.s.v. Föreläsningar varvades med frågor och samtal om dessa.

Vidare hade vi varje dag cirka två timmars gruppreflektioner och personlig förbön. Här har vi sökt hitta en form i vilken kunskapen enkelt kan föras vidare genom studium, dialog och bön. Enkelt uttryck så arbetar varje grupp med ett textavsnitt. De läser detta, ställer minst två frågor till texten: "Vad sa texten till dem som hörde den första gångerna?" Och "Vad säger samma text till oss idag?". Vi hade också kompletterande frågor som vi lät varje grupp arbeta med. Till exempel fick deltagarna en dag arbeta med frågan om vilken församling i Uppenbarelseboken kap 2-3 som beskriver den kristna kyrkan idag i Nepal.

Kvinnor och män arbetar tillsammans och söker fördjupad kunskap och förståelse. Denna enkla modell fungerar mycket väl, både på vår kurs och ute i fortsättningsarbetet. Vår vision är ju nämligen inte bara att ha detta projekt för dem som deltar utan också att varje kursdeltagare samlar exempelvis femton andra ledare och undervisar dem. Då sker en snabb multiplicering av fördjupad bibelkunskap.

Vår bön och längtan är att vid varje resa få komma ett steg närmare att få rusta kristna ledare. Vår bön är att de, som vi, ska få växa i hängivenhet, bibelälskande och reflekterande över Guds stora möjligheter!

Hans Lindholm var generalsekreterare för SESG under mina år som skolpräst i Stockholm. Han är prästvigd i Svenska kyrkan och en mycket ansedd bibellärare. Hans kommentar till Johannes Uppenbarelse-boken är gedigen. I morgon ska jag publicera något från den rapport han skrev efter sin resa.

Den helige Johannes döparens dag

Luk 1:57-66          

Jesus säger: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes döparen. Men den som är minst i himmelriket är ändå större än han (Matt 11:11)

Herrens hand var med honom ...

1. ... vid födelsen
a) Den barnlösa Hanna fick profeten Samuel. När Sakarias … (Luk 1:8ff). Nu får Elisabet profeten Johannes. Hans namn betyder ”Gud är nådig”. Gud verkar inte planlöst, utan enligt sin hushållning. Gud har en plan för de sina. Den är inte hemlig, utan den är att vi ska ”formas till hans avbild”. Dagens evangelium låter oss förstå att Gud är med redan i vår moders liv.
b) Detta att allting redan från början vilar i Guds händer är en förståelse som gått förlora för de många. Teorier från 1800-talet om det naturliga urvalet eller från efterkrigstiden om framtidsoptimismen har medverkat till detta. Kyrkan är införstådd med att Gud är med oss redan från början. Han är Skaparen och Livgivaren.
c) En kristen människa kan därför behålla vördnaden och respekten för livet, också för det ofödda, och våga tro att Herrens hand är med redan från början.

2. i tjänsten ...
a) Johannes döparen är mest känd för sitt rättspatos och sin profetiska kraft. Han verkar i förlängningen av lagen och profeterna. Hans tjänst överbevisar åhörarna om deras synd och talar om den som kommer efter. Den Helige Ande var med honom i tjänsten.
b) Men det är inte bara Johannes döparen som har tjänst. Gud har en meningsfull uppgift åt varje människa. Och Gud vill vara med var och en av oss oavsett hur vår livskallelse ser ut. Varje människa har två uppdrag. Det ena uppdraget är kallelsen att förvalta skapelsen och arbeta för det goda samhället. Den kallelsen delar vi med alla människor.
c) Det andra uppdraget delar vi med andra kristna och innebär att våra liv vittnar om Gud, vad Han gjort och vad det betyder för oss människor. Vi ska ”göra lärjungar” (FIN) och Gud själv ska ta upp nya människor i sin familj, inlemma dem i församlingens liv och utrusta dem för tjänst. Vi kan inte göra någon till kristen men Gud vill använda var och en av oss i sin tjänst.

3. ... vid livets slut
a) Johannes döparen pekar mot Jesus, låter Jesus växa till och ta allt större plats. Vi ser det i hans förkunnelse, vid Jesu dop och sedan ända in i döparens fängelse. Hans liv slutar med att han får ge sitt liv för Jesu skull.
b) Många kristna håller Johannes döparen som ett orimligt ideal. Men Herren säger: den som är minst i himmelriket är ändå större än han. Döparen sa att han döper i vatten men att den som kommer efter döper i helig Ande. Jesu död och uppståndelse innebär att Gud har rätt att vara med oss, rätt att döpa i Helig Ande. Synden utgör inte längre något hinder.
c) Vi behöver inte tävla med Johannes döparen. Men allt det han pekade fram mot har vi fått som gåva. Denna gåva är den nya födelsen, detta att vi blir döpta i Helig Ande och att vi blir medborgare i Guds rike. Johannes var en stor människa men den som är minst i himmelriket är ändå större än han (Matt 11:11).

Midsommardagen

Matt 6:25-30

Denna undervisning börjar med att Jesus berättar för lärjungarna att de är salt på jorden och ljus i världen, något som säkert inte var så lätt att förstå till en början. Sedan fortsätter Jesus med att tala om hur de ska fullgöra sin uppgift i världen. I vår text försöker Jesus förklara att Gud inte bara har gett oss livet utan att Han också sörjer för oss. Det gör att vi kan vara fri från allvarliga bekymmer och grubblerier.  

1.      Gud ger oss mat och dryck

a)      Människor har i alla tider arbetat för brödfödan och tackat Gud som förser. Mat och dryck är nödvändig för hennes överlevnad. Människan får inte vara ansvarslös utan ska arbeta, men ska detta sättas i motsats till vilan? Till friheten från bekymmer? Det tror jag inte. 

b)      Vi lever med västerländsk kultur som till en början inte var kristen utan gnostisk, det vill säga uppdelad i gott och ont. Västerlänningen menar att här pågår en kamp och här finns många gudar och trosuppfattningar vi kan vända oss till. Därför lever många än i dag med den föreställningen att världen är delad, andligt och materiellt står i ett motsatsförhållande till varandra och få vet vilken gud man ska vända sig till för att få hjälp.

c)      Jesus låter oss veta att Gud är Herren över allt. Han är den som har gett liv och Han är den som uppehåller livet och så exemplifierar han med fåglar som äter och växter som är klädda i härlighet. Gud är på en gång oändligt långt borta, fördold och ändå mycket nära i skapelsen. Skapelsen är det hus i vilket vi bor.  

2.      Se, på ängens liljor hur de växer

a)      Jesus tycks mena att vi har något att lära av ängens liljor. Det grekiska ordet säger oss att vi ska studera, noga iaktta och lära oss av växtriket. Vad är det vi ska lära? Vi ska lära att Gud ger växten! Vi behöver inte bekymra oss för att dagar kommer och går. De kommer och går hur som helst. Vi inser naturligtvis att ängens liljor inte bekymrar sig, men med oss människor är det väl annorlunda?

b)      Jesus talar till sina lärjungar och säger att vår himmelske Fader sörjer för oss. Han gav oss livet och han uppehåller det tills vidare utan att vi kan lägga en aln till vår livslängd. Våra liv ligger helt och hållet i Guds händer.

c)      Den människa som lär sig att förtrösta på Gud behöver inte bekymra sig för morgondagen. Hon lär sig att förtrösta en dag i sänder.

3.      Bekymra er inte för mat och dryck

a)      Det är Herren själv som säger så och han kan göra det därför att han vill ge oss liv av sitt liv. Allt vilar i hans händer och vi kan vara trygga, Svpsb 248;-.

b)      Djupast sätt handlar Jesu undervisning om två olika slag av liv, ett där Gud är långt borta och ett där Gud är nära. Genom tron på Jesus Kristus har vi ”som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod”, Ef 2:13. Vi blir delaktiga av ett nytt förbund.

c)      När Gud tar oss in i gemenskapen med sig får vi del av den frihet vi alla längtar efter. I Guds barns frihet finns också frihet från bekymmer. Genom att leva i förtröstan på Gud är vi salt på jorden och ljus i världen, fria från allvarliga bekymmer och grubblerier.

Kyrkans tidning

Idag kom så Kyrkans Tidning. Det är lite spännande att se den i ett 20- eller 30-årigt perspektiv, eller hur länge har den funnits? Jag har i alla fall läst den så länge den funnits. Jag tycker mig minnas den första tiden då vi, vilka vi?, kallade den "en tidning av kvinnor och för kvinnor". Så var det i några år åtminstone. Sedan gick den över till att kallas "Torsdagsdepressionen". Inte så få kallar den fortfarande så.

Men jag tycker den har skiftat med bytena av chefredaktör. Plötsligt blev den mer nyanserad. Mitt minne är inte det bästa även om jag skulle kunna forska fram det, men under en tid var chefredaktören från Österbotten i Finland. Då kunde vi läsa lite mer positiva nyheter om kyrkan i världen. Tidningen har annars under långa tider haft ett snävt perspektiv. I våra dagar pågår de största väckelser världen har skådat! Inte ett ord om det i Kyrkans Tidning.

Minns fel om jag påstår att tidningen försökte lyfta sig något när Ingvar Laxvik var chefredaktör? Jag undrar om eller vilka som försökte hålla ordning på honom. Han var ju rätt frejdig, emellanåt var  han djärv och han var duktig med pennan. En annan seriös broder var Stenström. Han ville nog höja kvalitén på tidningen. Mer av analyser och rapporteringar säger mitt minne.

Nu vet jag inte riktigt vad chefredaktörerna vill. Men jag lägger märke till att de numera släpper fram kritik på ett sätt jag inte sett förut. Idag är det tre debattartiklar om en förestående, nödvändig reformation. Gösta Tingström har arbetat som konsult i etik och ledarskap i 20 år. Han är präst i Täby och beklagar sig över vad han set. Jag citerar:

Sedan min prästvigning 1990 har jag i samtal med många kyrkoledare fått bekräftat att organisationskulturen inom kyrkan till stor del karaktäriseras av rädsla. Och i dess förlängning en tystnadskultur som skapar utrymme för de tokigheter vi nu ser en liten skärva av.

Redan i inledningen av sin artikel frågar han:

Har du hört någon kyrklig företrädare på allvar uttrycka självrannsakan inför det som framkommit i den senaste tidens mediala granskning? Någon som sett granskningsresultatet som ett tecken på att det finns mer omfattande,  ännu dolda,  tokigheter? Finns det någon som sagt annat än att det handlar om kamerala misstag som ska rättas till?

Den här typen av artiklar publicerades inte förr vad jag kan minnas. Nu finns de i vart och vartannat nummer. Jag tycker det är bra. En omvändelse börjar alltid med insikt. Insikten om att inte allt står väl till börjar komma till ytan. Om det sedan räcker tvivlar jag på. Tingström vädjar till medlemmarna. Han menar att de måste ta sitt ansvar. Det är utomordentligt anmärkningsvärt att så många lekmän är så tysta. Kanske konverterar dem? Kanske tror de sig "bära dem korset" i tystnad? Eller är de helt omedvetna? Det påminner mig om en tidigare kyrkoherde som på 1980-talet frågade sig: Hur länge ska så många betala så mycket för så lite?

Jo, nog är det dags att tänka igenom vad kyrkans ledning vill. Vart tänker den föra oss? Kanhända ger Kyrkans Tidning oss en hint om framtiden?

4 veckan efter Trefaldighet

Joh 8:1-11

Jesus satte sig ner och undervisade, heter det i texten. Och vilken undervisning! Vi kan lära mycket av denna text. Det finns en spänning mellan Guds lag och den helige Ande (på grund av synden). Synden använder sig av Guds lag för att döda oss men Anden gör levande. Anden ger liv. Jag är inte säker på att denna veckas rubrik är särskilt lyckad. Visar inte Jesus på förlåtelsen som möjlighet? Och på hur Anden ger kvinnan ny kraft?

1. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor ska stenas

a)      Och inte bara kvinnan utan också mannen är bäst att tillägga. Det var Lövhyddohögtid och festligheterna pågick hela natten. Jesus kom i hemlighet eftersom de ville döda honom. När halva högtiden gått började han undervisa på Tempelplatsen. Då anklagar de skriftlärda honom och Jesus avslutar sin undervisning med orden: ”Döm inte efter skenet, utan döm rätt”, 7:24. Nu kommer de med en kvinna och vill att Jesus ska visa dem hur man dömer, 3 Mos 20:10. Nu tillämpades inte dödsstraffet men ändå. I princip hade de rätt. Syndens lön är döden. Men Jesus ger sig inte in i någon diskussion eftersom han vet att det är honom de är ute efter.

b)      Också i vår tid används moralen när man är ute efter någon. Förr tyckte folk i allmänhet att kyrkan skulle vara moralens väktare. Jag kan förstå tanken, men har folk förstått att Kyrkans uppgift är att dela ut syndernas förlåtelse och att välsigna?

c)      Jesus dömer inte kvinnan. I stället öppnar han möjligheten att få förlåtelse.

2. Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret

a)      Om Jesus hade gett de skriftlärde rätt hade han fått romarna på sig. Om han gett dem fel hade han varit emot Guds lag. I stället skriver han på marken. Varför gjorde han så? Vad skrev han? Kanske handlade han enligt Jeremia 17 som handlar om förbannelser och välsignelser. Förbannad är den vars hjärta vänder sig bort från Herren. Välsignad är den som litar på Herren. Han är som ett träd … ”De som avfaller från mig skall bli skrivna på marken. De har övergett källan med det levande vattnet.” Vände Jesus det ordet mot de skriftlärde? Skrev han deras synder på marken? Hur som helst.

b)      Under tiden han skriver vänds uppmärksamheten från kvinnan till Jesus och vidare till de skriftlärde. Jesus riktade ljuset mot domarna och de skriftlärde visste att de inte var fullkomliga. De skämdes och lämnade platsen. Plötsligt hade de blivit överbevisade om sin synd. När Adam blir överbevisad går han bort och Kain sänker blicken.

c)      Kvinnan däremot blev överbevisad om förlåtelsens möjlighet.    

3. Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.

a)      Jesus tummar inte på Guds lag. Den ska han fullborda, något som bara den som är syndfri kan göra. Alla andra måste dömas efter den, men Jesus som fullbordar lagen öppnar möjligheten för förlåtelsen. Den ende som kunde kasta sten var Jesus och han gjorde det inte eftersom han är barmhärtig. Han tog inte bara hennes synd i det att han själv blev till synd utan också hennes död i sin död.

b)      Lagen har förvisso sin plats och alla ska dömas efter den men där det finns botfärdighet och tro på Jesus finns förlåtelsen som förvandlar v åra liv.

c)      När Gud tar bort stenhjärtat ur människans kropp och ger henne ett hjärta av kött blir också drivkraften en annan, Hes 36:26f. Hon vill hellre fria än fälla.

Efter vår text talar Jesus om sig själv som världens ljus och då säger han än en gång vad han tidigare sagt: ”Ni dömer efter det yttre. Jag dömer ingen”, 8:15.