Det blir inte lika många bloggar till antalet nu som tidigare. Inte sedan jag drog ner på kritiken av Svenska kyrkan. Jag inser naturligtvis att flertalet vill mena att kritiken är ett utslag av bitterhet. Det är inte bara direkt felaktigt och missvisande utan också grovt skändande. Men om du hör något sådant kan det just vara skälet. Svenska kyrkan är mycket känslig för kritik och vill helst inte höra någon sådan.
Nu har, och det kan vara ett annat skäl, en tystnadens kultur brett ut sig. Men på senare tid har ett och annat mer kraftfullt kommit till ytan. Jag tänker på Helena Edlunds bok som visserligen avfärdas, tystas och inte recenseras i kyrkliga sammanhang, men ändå. Den starkaste kritiken har ändå kommit från sekulär media och det är intressant om än ett kraftigt underbetyg åt Svenska kyrkan. Och kanske det starkaste beviset på just tystnadens kultur inom Svenska kyrkan. Det är troligt att den kritiken en dag kan komma att höras också i lokala sammanhang.
Ett tredje skäl till att jag inte lägger ner alltför mycket tid åt att kritisera Svenska kyrkan är det meningslösa. Det finns få som lyssnar och än färre som är intresserade av något seriöst samtal om för kyrkan viktiga spörsmål. Det är bara att konstatera samtidigt som det är trösterikt att veta att skeendet, eller processen som det så vackert heter nuförtiden, inte kommer att stanna upp, inte ens avta.
Vadan detta? Jo, jag har nu läst ut Johan Sundeens avhandling 68-kyrkan - svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1089. År 1965 var året jag konfirmerades och då var jag helt ovetande om sådant jag nu förstår. 1989 var året då Berlinmuren föll och då massakern på Himmelska fridens torg (vilket namn!) ägde rum. Och även jag vill tro att den tiden är över för oss i kyrkan så skördar vi uppenbarligen fortfarande frukterna därav. När ja läser boken ser jag att praktiskt taget alla mina lärare från mina teologiska studier fanns med under min utbildningstid. Bo Nylund var min lärare redan under gymnasietiden på Fjellstedtska. Nu förstår jag bättre varför min lärobok i kyrkohistoria bar rubriken Från Jesus till Mao. Det låg inte bara i tiden utan var säkert ett medvetet val också av andra skäl. Carl-Henrik Grenholm var en annan av mina lärare. Min motståndskraft var emellertid stark redan vid den här tiden eftersom jag föddes på nytt i brinnande väckelse och var rotad i Bibeln och bekännelsen. Tack och lov, men flera av mina vänner förlorade tron. Det var inte bara lärare utan också studentpräster, för att inte tala om alla dessa blivande biskopar. Ja, kära nå´n vilken tid. Det kanske inte är så underligt att det blev som det blev. Det blir svårt att rätta till det hela eftersom det hela tiden skett och sker ett samspel med tidsandan och folkopinionen. Fler seriösa kristna skulle behöva se vad som hänt, förstå varför det ände och vad som behöver göras nu.
Det som fascinerar mig är utan tvekan det enkla faktumet att 68-kyrkans män och kvinnor verkligen trodde på det de förkunnade och levde. Det är inte mindre än häpnadsväckande att till exempel biskopen Jonas Jonsson uppenbarligen trodde att Mao Zedong skulle upprätta tusenårsriket. Det är svårt att tro att det är sant, men vid närmare eftertanke är läran om post-millenium inte ny. Läran som menar att vi bygger tusenårsriket och efter tusen år kommer Jesus tillbaka. (Den vanligaste läran är annars pre-millenium, det vill säga att Jesus kommer först och sedan regerar i tusen år.) Men eftersom biskopen Jonas Jonsson, ja, han var inte ensam, trodde att Mao Zedong var mannen som skulle upprätta freden så kunde han stå ut med att det upprättade fångläger, brukades tortyr och att kristna förföljdes. De som stod emot Guds vilja måste tas bort.
Jag kan se det. Jag kan förstå det. Är det vantron som gör att somliga människor ska frysas ut, trakasseras och utestängas? Är det vantron som gör att vissa människor måste röjas ur vägen?
Nu har, och det kan vara ett annat skäl, en tystnadens kultur brett ut sig. Men på senare tid har ett och annat mer kraftfullt kommit till ytan. Jag tänker på Helena Edlunds bok som visserligen avfärdas, tystas och inte recenseras i kyrkliga sammanhang, men ändå. Den starkaste kritiken har ändå kommit från sekulär media och det är intressant om än ett kraftigt underbetyg åt Svenska kyrkan. Och kanske det starkaste beviset på just tystnadens kultur inom Svenska kyrkan. Det är troligt att den kritiken en dag kan komma att höras också i lokala sammanhang.
Ett tredje skäl till att jag inte lägger ner alltför mycket tid åt att kritisera Svenska kyrkan är det meningslösa. Det finns få som lyssnar och än färre som är intresserade av något seriöst samtal om för kyrkan viktiga spörsmål. Det är bara att konstatera samtidigt som det är trösterikt att veta att skeendet, eller processen som det så vackert heter nuförtiden, inte kommer att stanna upp, inte ens avta.
Vadan detta? Jo, jag har nu läst ut Johan Sundeens avhandling 68-kyrkan - svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1089. År 1965 var året jag konfirmerades och då var jag helt ovetande om sådant jag nu förstår. 1989 var året då Berlinmuren föll och då massakern på Himmelska fridens torg (vilket namn!) ägde rum. Och även jag vill tro att den tiden är över för oss i kyrkan så skördar vi uppenbarligen fortfarande frukterna därav. När ja läser boken ser jag att praktiskt taget alla mina lärare från mina teologiska studier fanns med under min utbildningstid. Bo Nylund var min lärare redan under gymnasietiden på Fjellstedtska. Nu förstår jag bättre varför min lärobok i kyrkohistoria bar rubriken Från Jesus till Mao. Det låg inte bara i tiden utan var säkert ett medvetet val också av andra skäl. Carl-Henrik Grenholm var en annan av mina lärare. Min motståndskraft var emellertid stark redan vid den här tiden eftersom jag föddes på nytt i brinnande väckelse och var rotad i Bibeln och bekännelsen. Tack och lov, men flera av mina vänner förlorade tron. Det var inte bara lärare utan också studentpräster, för att inte tala om alla dessa blivande biskopar. Ja, kära nå´n vilken tid. Det kanske inte är så underligt att det blev som det blev. Det blir svårt att rätta till det hela eftersom det hela tiden skett och sker ett samspel med tidsandan och folkopinionen. Fler seriösa kristna skulle behöva se vad som hänt, förstå varför det ände och vad som behöver göras nu.
Det som fascinerar mig är utan tvekan det enkla faktumet att 68-kyrkans män och kvinnor verkligen trodde på det de förkunnade och levde. Det är inte mindre än häpnadsväckande att till exempel biskopen Jonas Jonsson uppenbarligen trodde att Mao Zedong skulle upprätta tusenårsriket. Det är svårt att tro att det är sant, men vid närmare eftertanke är läran om post-millenium inte ny. Läran som menar att vi bygger tusenårsriket och efter tusen år kommer Jesus tillbaka. (Den vanligaste läran är annars pre-millenium, det vill säga att Jesus kommer först och sedan regerar i tusen år.) Men eftersom biskopen Jonas Jonsson, ja, han var inte ensam, trodde att Mao Zedong var mannen som skulle upprätta freden så kunde han stå ut med att det upprättade fångläger, brukades tortyr och att kristna förföljdes. De som stod emot Guds vilja måste tas bort.
Jag kan se det. Jag kan förstå det. Är det vantron som gör att somliga människor ska frysas ut, trakasseras och utestängas? Är det vantron som gör att vissa människor måste röjas ur vägen?
1 kommentar:
Hej Håkan!
Söker dig.
0768533484 / Tommy Dahlman
Skicka en kommentar