Så var man hemma i Svedala igen. Och i Värnamo. Det blev en lång resa dit eftersom de dirigerade om flyget. Vi fick flyga via Ljubljana och Skopje för att komma till Tirana. Vi var framme kl 02.00 men ändå förhållandevis pigga. Lördagen var den stora festdagen då församlingen Tirana firade sitt 25-års jubileum. Dagen firades med gudstjänst och hälsningar från olika håll och kanter. Jag framförde vårt stora tack för för de år vi fått vara delaktiga i arbetet.
Mitt personliga engagemang började egentligen redan 1992 då en flyktingfamilj knackade på dörren till prästgården i Hjälmseryd. Regimen i Albanien hade just fallit, anarki rådde och många lämnade landet. Till min glädje kunde familjen få uppehållstillstånd i Sverige efter att mannen hade hungerstrejkat i Hjälmseryds kyrka i mer än tre veckor. Han var själv inte någon bekännande kristen men ville att jag en dag skulle följa med till Albanien för att "minska muslimerna". Det var hans sätt att uppmuntra kristen mission. Sedan tappade vi kontakten tills jag sju år senare, då jag gick tillbaka till prästtjänst i Värnamo, fick möta dem på nytt. Då hade Värnamo pastorat inlett ett hjälparbete i Albanien efter familjens påstötningar.
År 2007 var vi sex personer som för första gången kunde resa ner till Tirana och sedan dess har vi varit nere varje år. Den största insatsen har inte varit ekonomisk utan undervisningen i Guds ord. Vi fick vara med om att inspirera till bibellägret i Pogradesh. Det hålls i sommar för tionde året i rad och har "satt sig", växt och burit frukt, sådan frukt som Jesus har bestämt. Ytterligare några år senare fick vi tillsammans med Klas Lindberg i Brödrakyrkan, Stockholm vara med om att påbörja ledarseminarier. Jag var nere senast i april detta år som jag berättat tidigare. Men kanske var det sista gången.
Församlingen i Albanien är självgående samtidigt som den mer eller mindre "ägs" av Herrnhutarna i Danmark. De ger ganska stora ekonomiska bidrag till de olika gruppverksamheterna. Nu finns arbete i Bathore, Tirana, Pogradesh, Elbasan, Burell och Lezche (?). Sammanlagt består den herrnhutiska kyrkan av cirka 200 medlemmar. De senaste fem åren har de döpt ett 50-tal personer! Flera av medlemmarna har rest utomlands, främst för att studera så de olika "församlingarna" är inte så avgränsade eller så för-samlade man skulle önska. Samtidigt är det inte herrnhutarnas kännetecken att vara församling i den meningen vi tänker på församlingen. Det är inte alltid de firar gudstjänst. Ofta samlas de bara till bön, sång, samtal eller bibelstudium i hemmen. I Albanien försöker man emellertid bygga församling genom Ord och Sakrament men än så länge får de nöja sig med tillresande präster.
Det är här jag känner att min och vår insats har nått sitt mål. Det är i alla fall intet min uppgift att bygga en herrnhutisk församling i Albanien. Det får herrnhutarna själva göra. Till en början var det lutherska inslaget tydligare än det är nu. Samtidigt har det kommit "lutheraner" från Finland som är måna om att den "lutherska läran" ska finna en plats i Albanien. Kanske skulle jag då hellre vara med där? Annars är det märkligt hur å ena sidan samfundstänkandet inte spelar någon stor roll och å andra sidan var och en efter ett tag tänker mest på sitt eget sammanhang. I det här skeendet har inte ekumeniken någon framträdande plats kan jag säga.
Nu planerar vi inte fler resor till Albanien, men man ska aldrig säga aldrig. Tills vidare säger vi "missions completed".
Mitt personliga engagemang började egentligen redan 1992 då en flyktingfamilj knackade på dörren till prästgården i Hjälmseryd. Regimen i Albanien hade just fallit, anarki rådde och många lämnade landet. Till min glädje kunde familjen få uppehållstillstånd i Sverige efter att mannen hade hungerstrejkat i Hjälmseryds kyrka i mer än tre veckor. Han var själv inte någon bekännande kristen men ville att jag en dag skulle följa med till Albanien för att "minska muslimerna". Det var hans sätt att uppmuntra kristen mission. Sedan tappade vi kontakten tills jag sju år senare, då jag gick tillbaka till prästtjänst i Värnamo, fick möta dem på nytt. Då hade Värnamo pastorat inlett ett hjälparbete i Albanien efter familjens påstötningar.
År 2007 var vi sex personer som för första gången kunde resa ner till Tirana och sedan dess har vi varit nere varje år. Den största insatsen har inte varit ekonomisk utan undervisningen i Guds ord. Vi fick vara med om att inspirera till bibellägret i Pogradesh. Det hålls i sommar för tionde året i rad och har "satt sig", växt och burit frukt, sådan frukt som Jesus har bestämt. Ytterligare några år senare fick vi tillsammans med Klas Lindberg i Brödrakyrkan, Stockholm vara med om att påbörja ledarseminarier. Jag var nere senast i april detta år som jag berättat tidigare. Men kanske var det sista gången.
Församlingen i Albanien är självgående samtidigt som den mer eller mindre "ägs" av Herrnhutarna i Danmark. De ger ganska stora ekonomiska bidrag till de olika gruppverksamheterna. Nu finns arbete i Bathore, Tirana, Pogradesh, Elbasan, Burell och Lezche (?). Sammanlagt består den herrnhutiska kyrkan av cirka 200 medlemmar. De senaste fem åren har de döpt ett 50-tal personer! Flera av medlemmarna har rest utomlands, främst för att studera så de olika "församlingarna" är inte så avgränsade eller så för-samlade man skulle önska. Samtidigt är det inte herrnhutarnas kännetecken att vara församling i den meningen vi tänker på församlingen. Det är inte alltid de firar gudstjänst. Ofta samlas de bara till bön, sång, samtal eller bibelstudium i hemmen. I Albanien försöker man emellertid bygga församling genom Ord och Sakrament men än så länge får de nöja sig med tillresande präster.
Det är här jag känner att min och vår insats har nått sitt mål. Det är i alla fall intet min uppgift att bygga en herrnhutisk församling i Albanien. Det får herrnhutarna själva göra. Till en början var det lutherska inslaget tydligare än det är nu. Samtidigt har det kommit "lutheraner" från Finland som är måna om att den "lutherska läran" ska finna en plats i Albanien. Kanske skulle jag då hellre vara med där? Annars är det märkligt hur å ena sidan samfundstänkandet inte spelar någon stor roll och å andra sidan var och en efter ett tag tänker mest på sitt eget sammanhang. I det här skeendet har inte ekumeniken någon framträdande plats kan jag säga.
Nu planerar vi inte fler resor till Albanien, men man ska aldrig säga aldrig. Tills vidare säger vi "missions completed".
1 kommentar:
Kære Håkan, hilsner til dig og Kari fra Albanien, hvor vi er på ferierejse. Tak for det I har givet hernede - det har været utroligt vigtigt at der kom undervisning herned. Vi må fortsat bede om, at Jesus selv vil styrke sin forsamling, give den bibelkærlighed og vække til tro og omvendelse. Vi var til gudstjeneste i en anden menighed her i søndags, og forkyndelsen var stærk og god. Gud er heldigvis ikke færdig med dette land. Kærlig hilsen fra Anne-Dorthe og Thomas
Skicka en kommentar