Kristus är uppstånden! Än en gång har vi blivit påminda om detta underbara historiska faktum. Jag hade tänkt skriva en blogg om det blodiga offret på Golgata igår, men så satte ett virus stopp för projektet. Och idag passar det väl inte, tänkte jag. Men så publicerades en artikel i SvD med rubriken Mysteriet gör påsken fortsatt relevant och då tänkte jag att kanske passar det trots allt.
Artikeln handlar om försoningen och innehåller sex olika tolkningar, för att uttrycka sig på 1900-tals vis. För på 1900-talet ställdes olika teologier emot varandra och det var svårt att se hur de kompletterar varandra. Det är det här med det blodiga offret på Golgata som tycks vara så svårsmält för 1900-tals människan. Åtminstone för den västerländska människan som inte har varit i Nepal och drabbats av insikten att blodiga offer är ett mänskligt fenomen som än idag förekommer, kanske i än större utsträckning än på det gamla Israels tid. Gudinnan Druga som gärna uppträder i skepnaden av Kali kräver tusentals blodiga offer dagligen än idag, mestadels höns och getter, men ändå.
I artikeln redovisas sex olika sätt att se på försoningen och 2000-tals människan behöver inte alls ställa dessa emot varandra eftersom de alla innehåller delar av sanningen.
1. Den så kallade objektiva försoningsläran som betonar människans skuld inför Gud och som hävdar att Jesus genom sin död på Golgata betalar skulden en gång för alla. Detta sätt att förstå försoningen härleds i regel till 10-1100-talet.
2. Den subjektiva försoningen som reducerar försoningen till ett föredöme. Gud älskar oss SÅÅÅ mycket att han ger sitt liv för oss och blir vårt föredöme. Det är idag lite märkligt att tänka på att Missionsförbundet bildades på den grunden, men vid ett närmare studium känner jag igen läran i vardagens ekumenik.
3. Den framlidne biskopen Gustaf Auléns försök att på 1930-talet framställa Gud som den som besegrar ondskan genom sin uppståndelse från de döda. Lite mer lättsmält.
4. Den ortodoxe teologen Valdimir Lossky inspirerar personer som Wilfrid Stinissen och Peter Halldorf när han i stället för att betona människors synd, betonar människors trasighet. Människans grundproblem är inte längre synden utan hennes trasighet. hon behöver "helande", snarare än "förlåtelse". Med Jesus är det gamla förgånget och den nya skapelsen har sett dagens ljus. Genom tron går individen in i det nya.
5. Befrielse- och feministteologernas försök att förklara det hela med att Gud genom sin död och uppståndelse visar mänskligheten hur det går att besegra och befria de förtryckta. På så sätt ges de förtryckta hopp om befrielse om än genom döden och kraft att fortsätta kampen.
6. Ytterligare ett sätt att förstå försoningen är att använda sig av sociologi eller teorier om civilisationen. Vi människor behöver med nödvändighet en syndabock för att inte förgöra varandra. Jesus Kristus fyller den funktionen och därför är hans död och uppståndelse avgörande för lugn och fred.
Men som sagt, dessa olika infallsvinklar ska inte ställas emot varandra, enligt min mening. Det finns ingen ensam teori som kan förklara försoningen, utan många bilder kan tillsammans fördjupa vår förståelse av det stora mysteriet.
Jag tänker med visst vemod på de stackars präster och förkunnare som fortfarande kämpar med den enda riktiga förståelsen som om den var möjligt. För lite så är det när man ska förneka det blodiga offret eller förneka uppståndelsen. Det fallna förnuftet sätter sig själv i centrum på typiskt 1900-tals manér. 2000-talet har kommit lite längre i det avseendet trots allt. Vi förstår idag att vi inte förstår. Men det är som de båda artikelförfattarna, Roland Spjuth och Greger Andersson, skriver avslutningsvis: "Hur man än se på den kristna påskberättelsen ... kan man inte förneka att det är en historisk händelse som på ett unikt sätt förvandlat vår kultur". Och vidare: "det tycks finnas ett aldrig sinande flöde av vittnesbörd från nya människor som gör anspråk på att ha drabbats av påskens mysterium på ett för dem livsavgörande sätt."
Jag hör till dem som har drabbats av påskens faktum och som tackar Gud för det blodiga offret, inte minst därför att det nu inte behövs fler blodiga offer.
GLAD PÅSK!
Artikeln handlar om försoningen och innehåller sex olika tolkningar, för att uttrycka sig på 1900-tals vis. För på 1900-talet ställdes olika teologier emot varandra och det var svårt att se hur de kompletterar varandra. Det är det här med det blodiga offret på Golgata som tycks vara så svårsmält för 1900-tals människan. Åtminstone för den västerländska människan som inte har varit i Nepal och drabbats av insikten att blodiga offer är ett mänskligt fenomen som än idag förekommer, kanske i än större utsträckning än på det gamla Israels tid. Gudinnan Druga som gärna uppträder i skepnaden av Kali kräver tusentals blodiga offer dagligen än idag, mestadels höns och getter, men ändå.
I artikeln redovisas sex olika sätt att se på försoningen och 2000-tals människan behöver inte alls ställa dessa emot varandra eftersom de alla innehåller delar av sanningen.
1. Den så kallade objektiva försoningsläran som betonar människans skuld inför Gud och som hävdar att Jesus genom sin död på Golgata betalar skulden en gång för alla. Detta sätt att förstå försoningen härleds i regel till 10-1100-talet.
2. Den subjektiva försoningen som reducerar försoningen till ett föredöme. Gud älskar oss SÅÅÅ mycket att han ger sitt liv för oss och blir vårt föredöme. Det är idag lite märkligt att tänka på att Missionsförbundet bildades på den grunden, men vid ett närmare studium känner jag igen läran i vardagens ekumenik.
3. Den framlidne biskopen Gustaf Auléns försök att på 1930-talet framställa Gud som den som besegrar ondskan genom sin uppståndelse från de döda. Lite mer lättsmält.
4. Den ortodoxe teologen Valdimir Lossky inspirerar personer som Wilfrid Stinissen och Peter Halldorf när han i stället för att betona människors synd, betonar människors trasighet. Människans grundproblem är inte längre synden utan hennes trasighet. hon behöver "helande", snarare än "förlåtelse". Med Jesus är det gamla förgånget och den nya skapelsen har sett dagens ljus. Genom tron går individen in i det nya.
5. Befrielse- och feministteologernas försök att förklara det hela med att Gud genom sin död och uppståndelse visar mänskligheten hur det går att besegra och befria de förtryckta. På så sätt ges de förtryckta hopp om befrielse om än genom döden och kraft att fortsätta kampen.
6. Ytterligare ett sätt att förstå försoningen är att använda sig av sociologi eller teorier om civilisationen. Vi människor behöver med nödvändighet en syndabock för att inte förgöra varandra. Jesus Kristus fyller den funktionen och därför är hans död och uppståndelse avgörande för lugn och fred.
Men som sagt, dessa olika infallsvinklar ska inte ställas emot varandra, enligt min mening. Det finns ingen ensam teori som kan förklara försoningen, utan många bilder kan tillsammans fördjupa vår förståelse av det stora mysteriet.
Jag tänker med visst vemod på de stackars präster och förkunnare som fortfarande kämpar med den enda riktiga förståelsen som om den var möjligt. För lite så är det när man ska förneka det blodiga offret eller förneka uppståndelsen. Det fallna förnuftet sätter sig själv i centrum på typiskt 1900-tals manér. 2000-talet har kommit lite längre i det avseendet trots allt. Vi förstår idag att vi inte förstår. Men det är som de båda artikelförfattarna, Roland Spjuth och Greger Andersson, skriver avslutningsvis: "Hur man än se på den kristna påskberättelsen ... kan man inte förneka att det är en historisk händelse som på ett unikt sätt förvandlat vår kultur". Och vidare: "det tycks finnas ett aldrig sinande flöde av vittnesbörd från nya människor som gör anspråk på att ha drabbats av påskens mysterium på ett för dem livsavgörande sätt."
Jag hör till dem som har drabbats av påskens faktum och som tackar Gud för det blodiga offret, inte minst därför att det nu inte behövs fler blodiga offer.
GLAD PÅSK!
2 kommentarer:
Jag saknar den klassiska försoningsläran med Jesus som besegrar djävulen genom att korsa (sic!) hans planer - istället för att ha vunnit genom att ha dödat Gud - så besegrar Jesus i dödsriket det onda i grunden, också döden själv. Den som beskrivs i psalmen "Upp min tunga":"vi förlossas ormen krossas, djävulens och dödens makt, nu är bunden från den stunden allt är sonen underlagt"
Det räcker inte att predika OM offret. Det måste erfaras och det görs när människan möter offret som gällande sig när hon är anfäktad. Också för henne gällde det. För att komma dit måste hon identifiera sig inte blott med de som svek ( Judas och Petrus) de som höll ut ( Johannes och Mariorna) de som tjänade som makt ( Kajafas och Pilatus) utan också de som gjorde grovjobbet, piskade, pinade, avklädde, iklädde, hånade, förlöjligade, skrek, slog in spikarna, de grova, hissade upp. / Magnus Olsson
Skicka en kommentar