Den gränslösa folkkyrkan?

Oj, vad tiden går. Under denna vecka har jag inte kunnat släppa tankarna från förra bloggen, den om att folkkyrkan består av smågrupper. Rubriken var visserligen min, men tankarna passade alldeles utmärkt in Gustaf Wingrens förståelse av folkkyrkan. Jag har inte hunnit fördjupa ytterligare i Wingrens teologi, men som sagt tankarna har levt kvar. Jag har också blivit påmind om vad jag hörde förre kyrkoherden Leif Norrgård i Döderhult säga en gång. I Döderhult satsade de ALLT på gudstjänsten, det vill säga ingenting  annat. Norrgård menade att det i princip räcker med husandakten och Högmässan. Och där är jag nu.

Det är tveklöst ett stort problem att vi sätter till så mycket resurser på våra egna verksamheter. Vi talar om att vi ska nå ut men det stannar vid fagert tal. Ärligt talat har jag inte under mina 37 år som präst sett någon god strategi som syftar till att få husandakterna att fungera. Det är visserligen sant att vi gör hembesök när vi ska döpa även om jag överväger att sluta med det eftersom jag långt ifrån alltid är välkommen. Och naturligtvis gör jag hembesök i samband med dödsfall. Diakonen besöker regelbundet äldre och sjuka, men hur många av oss tänker att våra besök skulle kunna leda till lärjungaskap i dessa hem, lärjungaskap med regelbunden husandakt. Eller att lekmännen skulle kunna finna varandra så att flera hushåll kan komma samman i levande gemenskaper. Är det inte i stället så att vi försöker bjuda in dem vi möter till våra gudstjänster eller verksamhetsprogram?

Jamen, menar jag då att vi ska sluta med alla våra verksamheter? Vad ska de anställda göra då? Har vi inga verksamheter kanske de inte behövs? Jag tycker att det är ett problem när vi som anställda är så upptagna med våra verksamheter att vi ständigt måste sammanträda, planera och genomföra så till den grad att vi sällan eller aldrig utvärderar vad vi gör. Eller vågar vi inte? Har vi kanhända inga andra vägar? Då ska vi komma ihåg att detta med verksamheter är ett 1900-tals fenomen. Kyrkan har väl aldrig haft programverksamheter tidigare? Ja, förutom Högmässan och de kyrkliga handlingarna då?

När Svenska kyrkan vid förra sekelskiftet förstod att den började förlora greppet om folket, skolundervisningen togs bort och vi blev allt mer marginaliserade då började programverksamheterna ta fart för att locka folket till kyrkan. På 1950-1970 tror jag det var som intensivast. Men det har aldrig lyckats och kommer sannolikt heller aldrig att lyckas. Kanske är det helt fel väg. Det skrevs en del god pastoralteologi särskilt inom högkyrkligheten. Jag tänker på Rune Klingert, PO Sjögren, men även Dag Sandahl. De talade om hur vi skulle bygga församling. Jag har själv tänkt och arbetat en hel del med frågorna kring att bygga församling. Men vad menar vi egentligen? Menar vi att vi ska få in folk i våra befintliga sammanhang och att folkskaran på så sätt ska öka? Om inte, - vad menar vi då? Tänk om också det är att tänka fel - att bygga församling - kan vi det?

Så tänker jag att bara Gud kan bygga församling och det gör han i människornas hjärta. Det gör Han inte genom våra verksamheter utan i människors vardag. Kanske är det rätt att bygga församling, men att det måste ske i och genom hushållen? Inte i församlingshemmet.

Kan man tänka sig att Svenska kyrkan utvecklar sig dels genom att enbart inrikta sig på gudstjänster och därmed bli än mer isolerad, dels genom att vara så gränslös att precis allt får rum? Då säger jag; glöm inte hemmen. Tänk om människorna kunde få slippa all vår verksamhet, få hjälp med husandakten och sedan själva få välja att gå till Högmässan?! I den gränslösa folkkyrkan borde det kunna vara möjligt.

PS. För övrigt tycker jag ni alla ska läsa denna slutreplik i SvD. DS.