I natt kom vi hem från Jordanien - Israel. Det blev enligt mitt tycke en mycket spännande resa. Jag tror faktiskt att alla 20 deltagarna skulle skriva under på det. Eftersom vi tidigare gjort resor till Israel hade jag den här gången försökt nå fram till berättelser och platser man vanligen inte besöker. Därför började resan i Jordanien med besök i Amman, Jerash, Peniel, "Betania på andra sidan Jordan", Nebo, Petra och Aqaba. När vi sedan kom till Eilat och Israel besökte vi bland annat Nazareth Village, Israel Museum och dess tempelmodell, Davids stad med Hiskiatunneln och Siloamdammen. Vi fick tillfälle att gå genom tunneln som leder fram till dammen och jag tror inte någon av resenärerna glömmer den vandringen. Jag hittade några klipp från tunneln på You Tube som jag lägger ut här och som så ofta är det några amerikanare som filmar och berättar. Trots att en plats som denna ställts i ordning av konservativa amerikaner och för turister, är den värd ett besök. Platser som dessa görs lätttillgängliga, överskådliga och begripliga - ur ett bibliskt perspektiv.
Jag har nu läst alla kommentarer till den förra bloggen som bekräftar hur känslig och spänd relationen kan vara till just Israel. Jag förstår det ganska väl och vill därför bara säga att för mig som kristen är det bibliska perspektivet överordnat. Som kristna tror vi att den Allsmäktige utvalt ett folk åt sig. Redan detta är naturligtvis en stötesten av stora mått. Redan här faller mänskligheten sönder i många olika delar. Kristna människor menar vidare att detta folk har Abraham som sin stamfader och att det var genom löftessonen Isak, inte Ismael den förstfödde, som löftena fördes vidare fram till sin fullbordan i Jesus Kristus, Guds Messias. Utkorelsen bekräftades genom Mose som räddade Israels barn från egyptierna och fördjupade relationen till Gud genom Torahn.
När vi besöker landet kommer vi med nödvändighet att befinna oss på ett politiskt känsligt område. Men också till detta kan vi ha olika attityder och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att ha förståelse för det. Vi hade tre olika guider och vår förste guide i Jordanien var arab och gissar jag muslim. Han gjorde ett bra jobb även om han betonade att Israel tar ut för mycket sötvatten ur Jordan. Vår israeliske guide hade både svenskt och israeliskt medborgarskap. Han kom till Israel som FN-soldat efter Yom Kippur-kriget 1973. När han började inse det israeliska folkets situation bestämde han sig för att ta plats i den israeliska armén och har sedan 1980 varit med i de väpnade konflikterna. Han är officer i den israeliska armén. Han är gift och har tre barn. Äldste sonen är krigsinvalid och mellan sonen hade på annat sätt haft en svår tid i det militära. Han bär på granatsplitter i sin kropp, men har inte ångrat att han kämpat och kämpar för frihet och demokrati. Han menar att Israel har rätt till detta. Sista kvällen i Jerusalem besökte vi Svenska Teologiska Institutet (STI) och diskuterade ett och annat med Göran Larsson. Göran förhåller sig tämligen neutral till politiken eftersom han, som han säger, är teolog och som sådan har goda vänner i alla läger.
På STI skymtade jag också Magnus Norell som är forskare vid Utrikespolitiska institutet med inriktning på terrorism och Mellanöstern och blev då tipsad om en utmärkt artikel i ämnet som jag här hänvisar till. Den bär rubriken Obegripligt att EU inte står upp för yttrandefriheten. Den är mycket läsvärd och borde kunna leda till att vi nyorienterar oss, från att ensidigt ta ställning, från att gå omkring med fördomar till att försöka förstå och välsigna, som Paulus skriver "främst juden, men också greken", det vill säga i vårt fall araben. Det bibliska perspektivet medför inte med automatik att vi är opolitiska, men kan stämma oss till större återhållsamhet och ödmjukhet.
Jag tänkte först att fred i Mellanöstern måste vara en politisk utmaning, men jag är inte lika säker längre. Snarare är det en mänsklig utmaning som bara kan förverkligas genom Guds nåd. I ljuset av det bibliska perspektivet blir Mattias Gardells insatser som bland annat som språkrör för Ship to Gaza futtig, ja närmast kontraproduktiv och löjeväckande. Jag ser inte alls fram emot att bli delaktig i kyrkomötets beslut om Israel i slutet av november, men det får jag återkomma till när jag läst på lite bättre.
När vi besöker landet kommer vi med nödvändighet att befinna oss på ett politiskt känsligt område. Men också till detta kan vi ha olika attityder och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att ha förståelse för det. Vi hade tre olika guider och vår förste guide i Jordanien var arab och gissar jag muslim. Han gjorde ett bra jobb även om han betonade att Israel tar ut för mycket sötvatten ur Jordan. Vår israeliske guide hade både svenskt och israeliskt medborgarskap. Han kom till Israel som FN-soldat efter Yom Kippur-kriget 1973. När han började inse det israeliska folkets situation bestämde han sig för att ta plats i den israeliska armén och har sedan 1980 varit med i de väpnade konflikterna. Han är officer i den israeliska armén. Han är gift och har tre barn. Äldste sonen är krigsinvalid och mellan sonen hade på annat sätt haft en svår tid i det militära. Han bär på granatsplitter i sin kropp, men har inte ångrat att han kämpat och kämpar för frihet och demokrati. Han menar att Israel har rätt till detta. Sista kvällen i Jerusalem besökte vi Svenska Teologiska Institutet (STI) och diskuterade ett och annat med Göran Larsson. Göran förhåller sig tämligen neutral till politiken eftersom han, som han säger, är teolog och som sådan har goda vänner i alla läger.
På STI skymtade jag också Magnus Norell som är forskare vid Utrikespolitiska institutet med inriktning på terrorism och Mellanöstern och blev då tipsad om en utmärkt artikel i ämnet som jag här hänvisar till. Den bär rubriken Obegripligt att EU inte står upp för yttrandefriheten. Den är mycket läsvärd och borde kunna leda till att vi nyorienterar oss, från att ensidigt ta ställning, från att gå omkring med fördomar till att försöka förstå och välsigna, som Paulus skriver "främst juden, men också greken", det vill säga i vårt fall araben. Det bibliska perspektivet medför inte med automatik att vi är opolitiska, men kan stämma oss till större återhållsamhet och ödmjukhet.
Jag tänkte först att fred i Mellanöstern måste vara en politisk utmaning, men jag är inte lika säker längre. Snarare är det en mänsklig utmaning som bara kan förverkligas genom Guds nåd. I ljuset av det bibliska perspektivet blir Mattias Gardells insatser som bland annat som språkrör för Ship to Gaza futtig, ja närmast kontraproduktiv och löjeväckande. Jag ser inte alls fram emot att bli delaktig i kyrkomötets beslut om Israel i slutet av november, men det får jag återkomma till när jag läst på lite bättre.
2 kommentarer:
Även för mig är det gamla förbundets gudsfolk fortfarande ett Guds folk, men jag ser två problem med den positiva synen på Israel som är vanlig i både kyrkliga och (ännu mer) frikyrkliga sammanhang. Det ena är en sammanblandning av Israels folk och staten Israel. Det andra är att argumentationen om Israels folk som Guds folk, som nu får vad Gud för länge sedan lovat genom profeterna, ofta genom sin tystnad i praktiken säger att de kristna palestinierna inte är ett Guds folk. Att judar ser det så är begripligt, att kristna godtar det resonemanget ser jag som ett svek.
Och att Palestina språkligt sett kommer från Filisteen garanterar inte att dagens palestinier är avkomlingar till filisteerna, vilket f ö inte har någon betydelse i vilket fall som helst i det folk där det saknar betydelse om du är jude eller grek...
Instämmer i detta! Mycket bra kommentar. Hörde häromdagen en bön som chockade mig, kan inte återge ordagrant men det var något i stil med " återför det folk" med någon formulering om att detta tidigare var utvalt, typ. Med syftning på judar. Bönen var ett återgivande av en tidig nittonhundratalspåve. Med reservation för att jag kan ha missförstått allt i den men det jag tyckte mig höra var formuleringar som framförda före andra världskriget mycket väl, utan att ha avsett det, stimulerande en attityd som hjälpte till att skapa främlingskap inför den andre, dvs den judiske medvandraren, med förödande konsekvenser. Oavsett vilka kristna traditioner det skett i (och vilka går fria?) så är Israel ofrånkomligen ett resultat av antisemitism som också kristna hjälpt att odla. / Magnus Olsson
Skicka en kommentar