Med anledning av en del kommentarer borde jag ha en annan rubrik än den jag har. Den kan tydligen missförstås eller misstolkas om man vill. När jag läser den bokstavligt ser det ut som om jag vill brännmärka alla personer som har iklätt sig ett kyrkopolitiskt uppdrag. Men så är det naturligtvis inte. Det finns naturligtvis många som är inkompetenta i sin roll men det betyder inte att de är onda. Nej, jag är bara så förtretad på hela systemet. Om jag kunde skulle jag med glädje avskaffa hela byken som jag ser som djupt obiblisk. Jag inser också att min generation och i värsta fall också nästa står i ett paradigmskifte. Men det finns glädjeämnen.
Nu sker en förskjutning från statskyrka till en mer fristående kyrka. Det är ett glädjeämne, men det går så sakta, så sakta. När vi inser att vi inte längre är en statskyrka, att vi håller på att förlora allt förtroende så visar det sig att det inte finns kraft till förändringar. Men jag tror nog förändringarna äger rum i alla fall. Gud verkar utöver oss.
Men inget ont utan att det har något gott med sig. Jag tror Magnus Olsson har rätt när han antyder att denna prekära situation är Guds redskap för vår helgelse. Eller för att upprepa min vän lektorn som sa: Ju sämre, desto bättre. Vi kan självklart inte växa vidare, mogna och bära frukt med mindre än att Gud får använda sig av lidandet och korset. Vi lever i en tid då lidande och kors verkar djupt ibland oss. Syftet är köttets död. Denna helgelse sker oavsett organisation, men i vårt fall verkar organisationen vara en del av lidandet och korset. Då kan vi motarbeta eller undergräva det och det tror jag är en del av kallelsen. Det finns inga skäl att acceptera sådant som är sjukligt eller fel i sig. Det ska vi stå emot - i vårt hjärta och om tillfälle ges i praktisk handling. Men vi kan också då vi ingenting annat kan göra tacka Gud för att han använder denna situation för att helga oss. Slaget står med andra i ord i våra hjärtan och där vinner vi också genom tron på Kristus seger. "Gud vare tack som alltid för oss fram i segertåg ..."
I dagens nummer av Kyrkans Tidning står att läsa vad jag redan bloggat om. Mattias Fjellander sparkas och praktiskt taget alla står frågande inför det lidande han måste gå igenom. Rubriken lyder: "Gnosjöpräst sparkas på oklara grunder" och i Värnamo Nyheter fortsätter insändarna under rubriker som "Var finns Gnosjöandan i församlingshemmet?" och "Ett löjets skimmer över Gnosjö". De står alla på Fjellanders sida, men kyrkorådet med dess ordförande, som enligt för mig nya uppgifter inte är socialdemokrat utan folkpartist, står på sig: Fjellander ska bort. Och Domkapitlet kan ingenting göra. Något är helt fel och även om jag med min motion inte kan avskaffa domkapitlen ska jag tala för att en översyn måste snarast göras.
Det finns bland årets motioner en motion, också den orealistisk i nuläget, som handlar om att vi ska säga upp avtalet med staten, det vill säga Lagen om Svenska kyrkan. I den finns en stor orsak till eländet, men det får bli en annan blogg
Apropå motioner. Nu har betänkandena kommit, det vill säga slutförslagen på vad vi på kyrkomötet ska besluta angående motionerna. Jag har inte hunnit lusläsa dem. Det får jag göra efter Allhelgonahelgen, men av de 62 motionerna blir det avslag på alla utom två. Vilka två? Jo, i det ena fallet föreslås kyrkomötet att ställa Israel vid skampålen. Här föreslås att vi helst ska bojkotta landets varor men förslaget stannar vid att kyrkostyrelsen ska sända Kairosdokumentet till alla ledamöter, som om det inte fanns att läsa på nätet. Vidare att kyrkostyrelsen kräver ett slut på den israeliska ockupationen och att regeringen ska verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlem i FN. Jag kanske kan återkomma till dessa vanvettigheter.
I det andra fallet handlar det om att vi ska höja våra egna arvoden med argumentet att vi som enskilda kan skänka det till välgörande Blir man trött eller ...
Nu sker en förskjutning från statskyrka till en mer fristående kyrka. Det är ett glädjeämne, men det går så sakta, så sakta. När vi inser att vi inte längre är en statskyrka, att vi håller på att förlora allt förtroende så visar det sig att det inte finns kraft till förändringar. Men jag tror nog förändringarna äger rum i alla fall. Gud verkar utöver oss.
Men inget ont utan att det har något gott med sig. Jag tror Magnus Olsson har rätt när han antyder att denna prekära situation är Guds redskap för vår helgelse. Eller för att upprepa min vän lektorn som sa: Ju sämre, desto bättre. Vi kan självklart inte växa vidare, mogna och bära frukt med mindre än att Gud får använda sig av lidandet och korset. Vi lever i en tid då lidande och kors verkar djupt ibland oss. Syftet är köttets död. Denna helgelse sker oavsett organisation, men i vårt fall verkar organisationen vara en del av lidandet och korset. Då kan vi motarbeta eller undergräva det och det tror jag är en del av kallelsen. Det finns inga skäl att acceptera sådant som är sjukligt eller fel i sig. Det ska vi stå emot - i vårt hjärta och om tillfälle ges i praktisk handling. Men vi kan också då vi ingenting annat kan göra tacka Gud för att han använder denna situation för att helga oss. Slaget står med andra i ord i våra hjärtan och där vinner vi också genom tron på Kristus seger. "Gud vare tack som alltid för oss fram i segertåg ..."
I dagens nummer av Kyrkans Tidning står att läsa vad jag redan bloggat om. Mattias Fjellander sparkas och praktiskt taget alla står frågande inför det lidande han måste gå igenom. Rubriken lyder: "Gnosjöpräst sparkas på oklara grunder" och i Värnamo Nyheter fortsätter insändarna under rubriker som "Var finns Gnosjöandan i församlingshemmet?" och "Ett löjets skimmer över Gnosjö". De står alla på Fjellanders sida, men kyrkorådet med dess ordförande, som enligt för mig nya uppgifter inte är socialdemokrat utan folkpartist, står på sig: Fjellander ska bort. Och Domkapitlet kan ingenting göra. Något är helt fel och även om jag med min motion inte kan avskaffa domkapitlen ska jag tala för att en översyn måste snarast göras.
Det finns bland årets motioner en motion, också den orealistisk i nuläget, som handlar om att vi ska säga upp avtalet med staten, det vill säga Lagen om Svenska kyrkan. I den finns en stor orsak till eländet, men det får bli en annan blogg
Apropå motioner. Nu har betänkandena kommit, det vill säga slutförslagen på vad vi på kyrkomötet ska besluta angående motionerna. Jag har inte hunnit lusläsa dem. Det får jag göra efter Allhelgonahelgen, men av de 62 motionerna blir det avslag på alla utom två. Vilka två? Jo, i det ena fallet föreslås kyrkomötet att ställa Israel vid skampålen. Här föreslås att vi helst ska bojkotta landets varor men förslaget stannar vid att kyrkostyrelsen ska sända Kairosdokumentet till alla ledamöter, som om det inte fanns att läsa på nätet. Vidare att kyrkostyrelsen kräver ett slut på den israeliska ockupationen och att regeringen ska verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlem i FN. Jag kanske kan återkomma till dessa vanvettigheter.
I det andra fallet handlar det om att vi ska höja våra egna arvoden med argumentet att vi som enskilda kan skänka det till välgörande Blir man trött eller ...
8 kommentarer:
Så försiktigt lagd att jag " antyder" att det är Guds sätt att skapa helgelse är jag då rakt inte, utan jag är ÖVERTYGAD om at så är fallet pga att jag till 100 % tror på den lutherska grundtanken att Gud antigen låter något ske som ett uttryck för sin vilja ( där Deus absconditus aldrig kan förstås av människan liksom människan aldrig fullt ut kan först sig själv, vilket ex Freud lurade i oss genom att se människan lagstyrd såsom naturen men människans natur är förvisso en del av skapelsen men är inte identisk med den, eller så tillåter Gud skeendet att äga rum, den ytterst svåra tanken att ta in, emedan människan för enkelt vill ha en Gud hon skapat sig till tröst) sin utkorelse, kallande av människan genom livets skickelser för att hon inte blott skall hålla korset för sant utan känna det in i själva märgen, erfara det genom att vara med Jesus PÅ korset, inte blott framför eller bakom det. Detta är det verk den Helige Ande utför och som kallas helgelse, heliggörelse. Om människan kan sägas FÖRORENAD, RENAD, FÖRENAD, med Kristus , i Kristus, hos Kristus. Detta är lätt sagt men likväl vad vi kallas till. Hur det översätts i varje enskilt liv är en annan sak men en sak gäller alltid, det sker genom sorg. Den sorgen är olika hos olika människor, varför? Det behagar Guds Helige Ande, hjälparen att göra så. Det som är svenska kyrkans största problem är att ha glömt detta och låtit en calvinsk reformert syn smyga sig in. / Magnus Olsson
Tack för denna underbara och välgörande kommentar.
Man ska akta sig för att hylla lidandet i sig, det kan lätt urarta i att man stannar i en situation av maktlöshet och lider när Herren försöker använda lidandet som en motivator för att få oss att gå dit där vi istället kan göra skillnad.
Nog för att jag tror att kollapsen av den världsliga organisationen Svenska Kyrkan kommer att gå snabbt, om femton år kommer vi skönja ett helt nytt kristet landskap i Sverige, men vi får aldrig lura oss att det korta perspektivet räknas. Förra året hade Tea Party-rörelsen i USA ett konvent där de diskuterade hur de vill att USA ska vara om 40 år, det imponerade på mig för det är en evighet i dagens politik men ändå är det för kort för ett kyrkligt program. Vad vi borde fundera på är hur vi vill att kristenhet i Sverige ser ut om 400 år, om inte Herren kommit åter. I det perspektivet är olika världsliga strukturer och deras funktion endast av marginell betydelse. Kan vi använda dem som verktyg för att göra Kristus känd ska vi göra det, annars ska vi överge dem till förmån för nåt som är effektivare.
Varsågod! Min mission när jag kommenterar på kyrkliga bloggar är en enda " ge inte upp", dvs mer Jesus, mer " han skall bli större och jag mindre" och hur spelar ingen roll, bara Jesus är stor. Det betyder inte bara fromleri ord utan egen rannsakan, bot, tillkortakommnden. På utan finns en skillnad på olika " grupper" i Svk , men under ytan finns mer, både likheter och olikheter. Det sista som skall lämna oss är HOPP och det stavas kärlek, hans kärlek! Inte vår. / Magnus Olsson
Måste vara fredagströttheten som gör att jag läste fel först: "In kom potenta kyrkopolitiker". Eller önsketänkande?
Nej, smaklöst. / Magnus Olsson
Förvisso är alla lidanden inte kors men alla kors är lidanden. Kors skall inte tas utan mottas, annars är de inga kors. Vad gäller framtiden ligger den i Guds händer. En lutherskt kristen gör sig inga andra föreställningar om framtiden än de som är givna som löften i Guds Ord. Det är en mycket god hållning men naturligtvis naiv, att befalla sitt liv i Herrens händer. I trons liv finns inga pensionssparande strategier. Jesus hade en mycket enkel bouppteckning, sedan allt utom hans frihet tagits ifrån honom. Härskare störtas från sina troner när historiens hjul svänger. Den som då inte följer med hjulet krossas. / Magnus Olsson
Jag känner inte igen grunden till påståenet: "I det andra fallet handlar det om att vi ska höja våra egna arvoden med argumentet att vi som enskilda kan skänka det till välgörande Blir man trött eller ..."
Motionen avslås ju och utskottet föreslår att arvodet de facto ska sänkas.
Skicka en kommentar