Denna pesthärd av egocentricitet

Som ni vet har jag tidigare flera gånger frågat mig: "hur kritisk får man vara mot sin arbetsgivare?" Det är lätt att bli beskylld för att vara bitter eller på annat sätt omöjlig om man protesterar. Så fick vi en tystnadens kultur i vår kyrka. Jag har fortsatt att fundera tillsammans med Gustaf Wingren och vill lyfta fram något av en fortsättning från de föregående bloggarna. Själva utgångspunkten är att vi ska och att vi måste vara självkritiska. De är de tysta som är omöjliga! 

För Gustaf Wingren var det det vardagliga livet som skulle upprättas, recapitulatio. Gud har skapat oss och ordningarna i denna värld och frälsningen handlar därför om befrielse och upprättelse av skapelsen. Det är därute i vardagen kyrkan måste ha sitt centrum. Vi lever för att utge oss för den lidande människan. Därför måste kyrkan alltid vara självkritisk och extra självkritisk när hon blir självupptagen. Wingren säger:

Synden härskar i hela världen och den kulminerar i kyrkan, denna pesthärd av egocentricitet. På ett enda ställe i världen är denna egocentricitet upphävd, i den totalt utgivne Kristus ...

Citatet är hämtat från Bengt Kristensson Ugglas bok Gustaf Wingren - människan och teologen. När jag nu plockat fram boken och repeterat en del skulle jag vilja lägga till några punkter till de fem jag skrev 30 september. Därför börjar jag med nr 6.

6. Gustaf Wingren menar att kyrkan alltid måste vara kritisk för att kunna vara kyrka. Kyrkan är kallad att leva för andra och de andra måste vara dess centrum, ja, dess grundval hävdar Bo Håkansson i sin avhandling Vardagens kyrka där han redogör för Wingrens syn på kyrkan. Han konstaterar vidare att bilden av Kristus och bilden av vardagens människa  här smälter samman. (Detta hindrar inte att församlingen har två centrum, altaret och medmänniskan, min anm)

7. Gustaf Wingren menar att enhetligheten är obiblisk men mångfalden är biblisk. Urkyrkan var inte enhetlig utan rymde olika traditioner och uttrycks sätt. I vår tid hävdas lojaliteten så starkt att alla avvikelser bestraffas och vi snabba med sektstämpeln. Så beter sig en maktkyrka.

8. Gustaf Wingren tänker sig att varje kristen representerar kyrkan med full myndighet. Han ondgör sig över all kyrkocentrering. Kanske återger jag det bäst med ännu ett citat:

Veckan mellan söndag och lördag är emellertid fylld av timmar och av möten med människor, det är till dessa timmar och möten den positiva kraften från söndagens gudstjänst skulle flyta. Om detta icke sker hos oss som besöker den söndagliga gudstjänsten, om livet från måndag morgon till lördag kväll är ett område för sig, då är det i denna brist som kyrkans isolering består. Om gudstjänstbesökare är sådana, då blir kyrkan i dess helhet med nödvändighet inkrökt i sig själv, oavbrutet sysselsatt med sig själv, väntande på att världen äntligen skall låta henne ha allt kyrkligt i fred.

9. Gustaf Wingren stryker med kraft under att kyrkan ska styras med evangelium och inte med lag. Detta var en ögonöppnare för mig som numera så ofta sitter med Kyrkoordningen lika tjock som Bibeln och som arbetsledande komminister ständigt får hålla på med arbetsregler. För att inte tala om att Domkapitlet förklarat mig som illojal för att ...

10. Gustaf Wingren menar att ekumeniken är en folkkyrklig uppgift. I Sverige finns bara en kristenhet och Wingren kan till och med tänka sig att vi får se nya församlingsbildningar med egen sakramentsförvaltning utan att det skulle behöva vara särskilt märkvärdigt.

Som ni märker har vi nu 10 punkter med vilka jag känner allt större sympati. Nu vill jag bara tillägga en kritik som Bo Håkansson tar upp i sin avhandling. Han menar att Wingren underskattar begreppet communio, det vill säga gemenskapens betydelse. Gemenskapen är inte helt borta, men den utgör aldrig grunden, utan ses som en frukt av att människor nås av evangeliet. Håkansson tar upp saken igen på slutet av avhandlingen där han skriver att "den enskilde får själv bära hela ansvaret av att vara kyrka utan koinonians stödjande gemenskap."

Men ett tillägg om de små gruppernas betydelse bistår jag gärna med som ni vet. Och jag är glad över att Växjö stift vill verka för detta. Min tes blir därför tills vidare att vi kan använda oss av Wingren med tillägget att vi behöver uppmuntra många olika gemenskaper.