Israel - ur ett politiskt perspektiv

Nu är det bara några timmar innan jag beger mig iväg till Jordanien och Israel. Vi är 20 personer som gör en församlingsresa och jag ser mycket fram emot denna eftersom jag själv aldrig har varit i Jordanien innan. Vi landar imorgon eftermiddag (lördag) kl 14.50 i Amman och ska sedan se Jerash, Betania, Nebo, Petra och Aqaba för att sedan ta oss över gränsen till Israel och Eilat. Det är lätt att glömma bort att dessa områden hör till det bibliska landet Israel.

Det går att närma sig Israel ur olika perspektiv. Vi kan studera folket och landet ur ett geografiskt perspektiv. Vi kommer till landet där flera världsdelar möts med olika klimat, djur och växter. Det går att närma sig landet med ett historiskt perspektiv eller ett politiskt. Eller varför inte med ett religiöst perspektiv.

Idag har jag repeterat det politiska perspektivet inte minst med tanke på motionerna i kyrkomötet. Jag är rädd för att många aktivister inte riktigt har klart för sig att Israels gränser av just politiska skäl aldrig har erkänts och att landet alltsedan det kom till 1948 befunnit sig i krig med arabländerna. Hur var det det gick till när landet Israel bildades? En kort resumé kan se ut så här.

Redan i slutet av 1800-talet började det ständigt förföljda folket längta efter ett eget land. Judar som fick del av upplysningens idéer om humanitet, jämlikhet och frihet började flytta till det glest bebodda landet. Theodor Herzl skrev boken Der Juudenstat 1897 och drömmen om Sion fick liv, se Ps 120-134. Under de kommande åren följde flera vågor av judisk invandring. Vid tiden för Första Världskriget var det turkarna som härskade i landet. Efter kriget, från och med 1917 fick engelsmännen uppdraget av Nationernas förbund att förvalta landet som mandatland. Det mandatet sträckte sig till 15 maj 1948. Men eftersom engelsmännen redan från början både drev tillkomsten av Israel och kollaborerade med arabstaterna fanns en kluvenhet. 1939 fruktade engelsmännen att araberna skulle ställa sig på nazisternas sida och för att minska spänningen hindrade engelsmännen judarna från att återvända. Högst 75 000 skulle få komma in i landet. Judarna skulle aldrig få bli i majoritet och så låstes situationen politiskt. Frågan hänsköts till det nybildade FN som föreslog att landet skulle delas ungefär såsom det ser ut idag, ett Israel utan Västbanken och Gaza. Israel och Palestina skulle leva sida vid sida med gemensam ekonomi. Jerusalem skulle vara en internationell stad och sortera under FN. Judarna opponerade sig men godtog förslaget. Araberna vägrade. Istället började de terrorisera det judiska folket. 

Englands mandat gick som sagt ut 15 maj 1948 och därför utropade Israel den egna staten dagen innan eftersom den 15:e var en sabbat. Den första dagen i Israels historia är med andra ord en sabbatsdag och jag kan inte låta bli att associera också den politiska historien till ett bibliskt perspektiv. På sabbatsdagen, den första i statens historia, anföll egyptiskt flyg Tel Aviv och det första kriget, Befrielsekriget, var ett faktum. Det arabiska målet var att förinta den nybildade staten. Kriget ledde till att Västbanken införlivades med Transjordanien och staten Jordanien bildades. Eller ska vi säga att Jordanien ockuperade Västbanken?

Sedan ändrade Sovjetunionen sin politik, som varit för den judiska staten, genom att ställa sig på arabernas sida. De var intresserade av den arabiska oljan och har allt sedan dess försett Egypten och Syrien med vapen. När miltärdiktatorn Nasser tog makten i Egypten tog den antiisraeliska propagandan fart och Israel var ständigt hotat och såg sig nödgade att utföra vad som kallats för Sinaioperationen. Det blev ett blixtkrig som varade sju oktober-november dagar 1956. Israel kunde så skaffa sig lugn vid gränsen mot Egypten, fortsätta att utveckla Negevöknen och eftersom de stängts av från Suezkanalen kunde de nu i stället säkra vägen till världshaven via Eilat. England och Frankrike säkrade Suezkanalen genom att ta parti för araberna och det politiska klimatet hårdnar. Sovjetunionen var för tillfället upptaget med krisen i Ungern. Israels värsta fiender var Egypten och Syrien, men efter Sinaioperationen lugnade fronten mot Egypten ner sig. 

Istället hettade det till vid fronten mot Syrien och 1967 ägde en luftstrid mellan syriska och israeliska styrkor. Sovjetunionen blandade sig i genom att stödja Syrien och genom att uppmana Egypten till nya anfall. USA var upptagna med kriget i Vietnam och FN tog hem sina fredsbevarande styrkor från Gazaremsan. När både Egypten och Syrien angrep Israel kunde inte Jordanien förbli passivt. Israel var därför omringat av fiender och 6-dagars kriget gick inte att hindra. Som genom ett mirakel klarade sig Israel också i detta krig. I kriget mot Egypten tog Israel hela Sinaihalvön, i kriget mot Jordanien tog de Västbanken inklusive Jerusalem och i kriget mot Syrien Golanhöjderna. Allt hände på sex dagar och på den sjunde vilade de. 

1973 slog Egypten och Syrien till igen i det krig som kallas Yom Kippur-kriget. Anfallen skedde alltså på den stora Försoningsdagen när hela Israel står stilla. Vid varje krig har FN manat till stillestånd. Så har det blivit men gränserna har aldrig fixerats. Idag har Israel fred med Egypten och Jordanien, men de palestinska grupperna har aldrig gett upp sitt mål att förinta Israel, Mellanösterns enda demokrati.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om den politiska situationen i Israel, till exempel hur det gått sedan dess, hur flyktingfrågan permanentades och gjordes till Palestina frågan, men det får jag kanske återkomma till när ni har gjort lite kommentarer. Men som sagt jag reser till Jordanien och Israel om några timmar. Jag kommer hem den 30 oktober och då bloggar jag igen kanske om gränserna eller om flyktingfrågan. Eller varför inte om kyrkomötets beslut att stödja palestinierna, bibelns filistéerna.