Merete Mazzarella är känd författare och professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Jag läste en recension av henne i SvD den 17 april. Hon recenserade boken A very brief history of eternity. Den är skriven av den kubanskamerikanske historikern Carlos Eire och handlar som titeln anger om evigheten. Det var ämnet som intresserade mig.
Eire har i sin bok gjort en exposé över tankarna om evigheten. Han konstaterar att det finns tre olika grundmönster för tankarna kring evigheten. För det första kan evigheten förstås som tid utan början eller slut. Jag undrar om inte det är det vanligaste och kanske ändå sämsta sättet att förstå evigheten. Den andra förståelsen är att evigheten är ett tillstånd helt åtskild från allt vad tid heter, medan ett tredje sätt att förstå evigheten är att den både föregår och överskrider tiden. Den inkluderar tiden om jag förstod det rätt.
Eire försöker ringa in de olika aspekterna och gör det genom att beskriva hur tankarna vuxit fram. Boken är skriven i kronologisk ordning och börjar med Gilgamesh-eposet och om de gamla egyptierna. Längtan efter evigt liv verkar alltid ha funnits. Men det var tydligen först med Israels Gud som evigheten började bli konkret. Israels Gud är före tiden, se Ps 90. Antikens filosofer bidrog ytterligare, inte minst Platon, med att stärka den tu-delade världsbilden och föresställningarna om livet efter detta växte sig allt starkare.
Mazzarella förklarar att kristendomen växte fram genom ett möte mellan Jerusalem och Rom. Hon nämner om kyrkofadern Augustinus och dennes tankar, om klostrens tillkomst och Kyrkans utveckling. Under Medeltiden spelade som bekant tankarna om döden och livet efter döden stor roll. Typiskt för Kyrkan var att inkarnationen betydde att "himlen kommit till jorden". Hon uppehåller sig ganska länge vid himmel och helvete, syndernas förklåtelse och avlatsbrev, vid skärselden och Martin Luther. Allt det där som sägs påverka mitt liv efter döden.
Jag förmodar att hon gör rättvisa åt boken när hon fortsätter genom 16- och 1700-talen fram till vår tid. Hon berättar att år 2008 trodde 74 % av amerikanarna på himlen och 59 % på helvetet. Efter 11/9 lär siffran ha stigit ytterligare. Hon slutar recensionen med att citera den ryske författaren Nabokov som konstaterat att människan lever ett ögonblick "mellan två evigheter av mörker." Hon tar också med hans icke-acceptans i det att han säger: "Jag gör uppror mot dessa sakernas tillstånd. Jag skulle vilja föra mitt uppror ut på gatan och häckla själva naturen."
Hennes sätt att hantera ämnet gör mig likgiltig. Här finns ingenting av hopp. Bara ett återgivande av de tankar människor har tänkt kring evigheten. Jag frågar mig vad som var syftet med boken? Syftet med recensionen? Den tillförde liksom ingenting. Vill de förklara bort evigheten? När jag går ut på gatan och vandrar genom staden mot Värnamo kyrka inser jag att Eire och Mazzarella egentligen inte har sagt någonting om evigheten. De har bara redogjort för människotankar utan att röra vid själva saken. De har ingenting att tillföra och så börjar jag tacka Gud för det levande hopp han har gett oss genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.
Eire har i sin bok gjort en exposé över tankarna om evigheten. Han konstaterar att det finns tre olika grundmönster för tankarna kring evigheten. För det första kan evigheten förstås som tid utan början eller slut. Jag undrar om inte det är det vanligaste och kanske ändå sämsta sättet att förstå evigheten. Den andra förståelsen är att evigheten är ett tillstånd helt åtskild från allt vad tid heter, medan ett tredje sätt att förstå evigheten är att den både föregår och överskrider tiden. Den inkluderar tiden om jag förstod det rätt.
Eire försöker ringa in de olika aspekterna och gör det genom att beskriva hur tankarna vuxit fram. Boken är skriven i kronologisk ordning och börjar med Gilgamesh-eposet och om de gamla egyptierna. Längtan efter evigt liv verkar alltid ha funnits. Men det var tydligen först med Israels Gud som evigheten började bli konkret. Israels Gud är före tiden, se Ps 90. Antikens filosofer bidrog ytterligare, inte minst Platon, med att stärka den tu-delade världsbilden och föresställningarna om livet efter detta växte sig allt starkare.
Mazzarella förklarar att kristendomen växte fram genom ett möte mellan Jerusalem och Rom. Hon nämner om kyrkofadern Augustinus och dennes tankar, om klostrens tillkomst och Kyrkans utveckling. Under Medeltiden spelade som bekant tankarna om döden och livet efter döden stor roll. Typiskt för Kyrkan var att inkarnationen betydde att "himlen kommit till jorden". Hon uppehåller sig ganska länge vid himmel och helvete, syndernas förklåtelse och avlatsbrev, vid skärselden och Martin Luther. Allt det där som sägs påverka mitt liv efter döden.
Jag förmodar att hon gör rättvisa åt boken när hon fortsätter genom 16- och 1700-talen fram till vår tid. Hon berättar att år 2008 trodde 74 % av amerikanarna på himlen och 59 % på helvetet. Efter 11/9 lär siffran ha stigit ytterligare. Hon slutar recensionen med att citera den ryske författaren Nabokov som konstaterat att människan lever ett ögonblick "mellan två evigheter av mörker." Hon tar också med hans icke-acceptans i det att han säger: "Jag gör uppror mot dessa sakernas tillstånd. Jag skulle vilja föra mitt uppror ut på gatan och häckla själva naturen."
Hennes sätt att hantera ämnet gör mig likgiltig. Här finns ingenting av hopp. Bara ett återgivande av de tankar människor har tänkt kring evigheten. Jag frågar mig vad som var syftet med boken? Syftet med recensionen? Den tillförde liksom ingenting. Vill de förklara bort evigheten? När jag går ut på gatan och vandrar genom staden mot Värnamo kyrka inser jag att Eire och Mazzarella egentligen inte har sagt någonting om evigheten. De har bara redogjort för människotankar utan att röra vid själva saken. De har ingenting att tillföra och så börjar jag tacka Gud för det levande hopp han har gett oss genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.
4 kommentarer:
Och nu vill jag förstås höra dina tankar om evigheten, Håkan! Hur tänker du, utifrån skriften och eget huvud? Spännande ämne...
Det borde väl ha framgått av "recensionen" (som var en s k understreckare, dvs en essä) och av vad man själv kan hitta på nätet som informerar om bokens (utgiven för flera år sedan, alltså inte "ny" som MM påstår) innehåll, att syftet och ämnet befinner sig inom gränsen för västerländsk idéhistoria, och inte filosofi eller teologi?
@Timjan
Det är ändå en mycket platt text i det att den inte tillför eget tankestoff utan endast rapar upp andras tänkande. Som essä är den därmed i mina ögon sämre än som recension.
Har människan en oändlig existens? När jag var barn var det självklart det som präster och pastorer menade när de predikade om evigheten. Det ingav hopp och glädje och inspiration att kämpa den goda kampen. Idag verkar allt fler gå ifrån det synsättet och vill tidbegränsa evigheten. Tror det är ganska ointressant för de flesta om evigt liv bara handlar om att få ytterligare några år, låt vara i Guds närhet.
Skicka en kommentar