Storsamling

I går hade vi storsamling här hemma. Det var en god kväll. Det var andra gången vi hade en sådan hemma hos oss. Förra gången var vi nio stycken och i går var vi sju stycken. Storsamling? Jo, det är nämligen stort att få sitta ner med goda vänner, lovsjunga Gud, dela liv och be för varandra. Storsamlingarna har starkt bidragit till gemenskapens överlevnad. Värnamo Koinonia är ett uttryck för en gemenskap som nu vuxit "på bredden, höjden, djupet och längden" under femton års tid.

Allt stort och fint börjar i det lilla. Det rotar sig och växer sakta - förutsatt att Herren Jesus får vara i centrum.

I morgon är det storsamling igen. Vi har två storsamlingar sista veckan i varje månad. Då ska vi samlas hemma hos Thomas och Ann-Charlotte. De har visserligen konverterat till Romersk-katolska kyrkan men hör ända till samma familjära gemenskap som Kristi kyrka och församling utgör. Då kommer med stor säkerhet över 20 personer att samlas, kanske mellan 25-30 personer. Fler än så får inte rum i våra hem. Det är därför vi nu har två storsamlingar. Vår förhoppning är att Gud ska fortsätta att bekräfta sin egen närvaro och utrusta och välsigna oss. För min del får det mer än gärna bli fler gemenskaper, grekiska koinonia.

 Vad betyder det att Herren Jesus är i centrum? Konkret betyder det att vi förbereder oss i bön innan vi samlas. Vi förbereder oss för att möta Herren Jesus.

När vi sedan möts brukar vi använda en timme till att mingla och småprata. Alla känner varandra väl och det blir lätt en hög stämning. Sedan hälsar husvärden välkommen, ber en bön och kanske läser ett ord, inte sällan "dagens Stinnisen" men det kan även vara något annat. Strax går vi sedan vidare. Oftast serverar husvärdarna något att dricka med tilltugg av lättare slag.

Efter typ 30 minuter sjunger vi Guds lov och ära. Lovsångerna varvas med spontana böner. Gärna tacksägelser till en början så Herren Jesus känner sig riktigt välkomnad. 15 kanske 20 minuter senare blir det undervisning. Vi håller oss "till apostlarnas undervisning" vilket har visat sig vara mycket klokt. Inte sällan brukar vi upp emot en timme till denna undervisning.

Avslutningen kan se olika ut. Kanske blir det frågor och samtal, kanske förböner och allra sist sjunger vi "Vår Fader", åkallar och tar emot den aronitiska välsignelsen. Så ser våra storsamlingar ut. Inte svårare än att de kan genomföras var som helst.

I går, hemma hos oss, följde vi inte det vanliga upplägget. När vi inte är fler än ett tiotal går mycket av tiden åt till att lära känna varandra, dela bakgrund, tala om vårt förhållande till Gud. det öppnar förvisso också upp för förbön, lovsång och välsignelse.

I morgon kan Kari och jag inte vara med. Vi ska på konsert i huvudstaden - Weeping Willows, men storsamlingen står inte och faller med vår närvaro. Det är också stort.

Storsamlingar rekommenderas! Kan vi hjälpa till så hör av er.

Från Albanien

Dear brothers and sisters in Christ,

It is with great pleasure that we would like to inform you hereby about the seminar had with pastor Hakan Sunnliden in Tirana, organized in our church on March 24 -25. This was the 10th seminar arranged, in the chain of seminars led by our pastor Jorgen Boytler and pastor Klas Lindberg, starting from year 2013.

Friday evening we celebrated Holy Communion in a service that was really blessed, to be followed Saturday by the seminar with leaders and potential leaders from the five different areas where we work: Bathore, Elbasan, Burrel, Pogradec and Tirana. Teachings were led by Hakan Sunnliden; the main purpose was to know and understand how the Word of God builds fellowship and how we can be equipped with practices to be used in our groups in the long run. The seminar was blessed; people felt engaged, motivated and encouraged to go back to their working areas and share what they have learned with their children, youth and adults. We shared meals together in the church and had the opportunity to have informal talks during the breaks.

We as staff and leaders would like to express hereby special thanks to Hakan Sunnliden for the time spent with us and for their big heart for the work in Albania.

Till Albanien

Klockan är tidig på morgonen och jag ville bara berätta att jag inom en timme reser till Albanien, via Istanbul av alla städer.

Den här gången kommer undervisningen att handla om The Church - ur ett bibliskt perspektiv. Jag kommer att visa hur Jesus inte grundade en ny kyrka utan snarare fullbordade "den gamla". Att det sedan steg för steg sker en expansion är det nästa steg som Apostlagärningarna berättar om. Paulus ser med viss förvåning och sorg hur kyrkan sedan kommer att gå sin egen väg. Det ska bli spännande.

Bilden är från ett tidigare seminarium

Detta betyder att det inte blir någon blogg förrän på tisdag i nästa vecka. Den dagen blir också en spännande dag eftersom vi går in på avslutningen av Bibelförklaringarna i Värnamo kyrka och sedan har vi ett öppet möte med en intressenter till Frimodig kyrka. Vi får se vart det tar vägen. Kanske är det ingen som bryr sig eller blir det en grupp.

Ha en god vecka, folk, och en god helg så hörs vi när jag kommer hem.

Gladare församlingsliv, eller ...

När det nu drar ihop sig till kyrkoval eller rättare sagt att upprätta listor till valsedlarna börjar det röra lite på sig. I lördag var jag på Frimodig kyrkas årsmöte i Växjö och där restes en del frågor hos mig. Dessa frågor berör framför allt det lokala arbetet. Vi förra valet talade jag med Joakim Axelsson som då var ordförande för det opolitiska Gladare församlingsliv om att bilda en Frimodig kyrka-grupp i Värnamo eller att hitta vägar för ett samarbete. Gladare församlingsliv fick förra valet 36 % av rösterna om jag är rätt underrättad. Nå då rann det hela ut i sanden och inte berodde det på mig kan jag säga. Den här gången är läget likadant. Problemet med Gladare församlingsliv, eller ett av problemen, är att gruppen på grund av sitt höga röstantal redan tidigt hamnade i "regeringsställning". Det betyder att det på ganska många år inte har funnits någon som helst opposition i Värnamo pastorat. Och det märks.

Nu är det snart nytt val och jag hade ärligt talat tänkt att strunta i alltihop. Det går inte att förnya Svenska kyrkan som redan hamnat långt ner i diket. Ett skäl till att jag slutade var just detta att utvecklingen mot stordrift nått också lokalplanet. Här råder numera ett företagstänkande som är förödande, Det går fort utför och personalen far illa. Inte bara präster utan även diakoner och andra. Nåja. Jag är inte med på utvecklingen. Tack och lov.

Men så inställer sig andra frågor. Det finns ingen som helst opposition. Borde det inte finnas motkrafter på lokalplanet? Också för "regeringens" skull? För allas skull? Men det gör det inte. Har vi som fortfarande är tillhöriga något ansvar?

Är det rätt att säga att vi inte bryr oss? För det gör vi inte. Eller är det så att vi har ett ansvar för varandra? Måste det inte finnas en opposition? Någon som de anställda kan vända sig till? Behöver vi inte tänka på vilsegångna kristna och sökare? Borde det inte finnas ett alternativ till alla de programverksamheter som erbjuds? Varför har församlingsrådet ingen verklig delegation som på andra orter? Borde det inte finnas fler koinonior?

Kan det vara så att Frimodig kyrka skulle kunna bidra med något. Ja, i alla fall om man läser de olika foldrarna. Då framstår Frimodig kyrka som det verkliga alternativet.

Usch, jag känner att jag inte utan vidare kan skaka av mig detta. Här finns så många goda bröder och systrar som är värda något bättre än det närvarande. Be med mig om vägledning. Förresten borde vi inte be för andra platser runt om i vårt land också?

Antingen fortsätter vi att strunta i - varandra - eller så låter vi våra gemenskaper utgöra brohuvuden från vilka vi kan slå broar in till pastoraten. När jag bad för egen del fick jag ett tilltal: "När du blir äldre ska ...l en annan ... leda dig dit du inte vill gå."  Men det var nog bara inbillning eller ...

Gladare församlingsliv? Det borde kanske heta sannare församlingsliv i stället eller Frimodig kyrka.

Rapport från PLT

Hemma igen efter en oerhört givande och intressant start på PLT:s nya projekt i Siluguri, Indien. Siliguri är en stad på kanske närmare 1 miljon människor i nordöstra Indien, i delstaten West Bengal. En plats som bara ligger 1 timmes bilresa till Nepal och c:a 1 timme för att sedan börja klättra uppför Himalayas vackra vyer.  Där har vi startat upp PLT tillsammans med AnnaSara och Diwas Lama, som leder ett arbete kallat ”Friendship churh Ministries”

Diwas har startat detta arbete som framförallt är en församlingsplanterande rörelse. Han började för några år sedan med att nå sin egen hemby uppe i bergen där han några år tidigare blivit utkastad på grund av att han blev en kristen. Nu är över halva byn varmt Jesustroende och Diwas kusin är deras pastor. Idag består rörelsen av c:a 20 församlingar, de flesta i Himalayaområdet. De flesta ligger på den Indiska sidan men ett fåtal också i Nepal. Även vid gränsen till Bhutan finns en församling som hittar vägar att nå in över gränsen. Längtan finns också att nå in till Bangladesh.

Tankar att starta upp utbildning för pastorerna har funnits under lång tid. Detta tog en mer tydlig form när Hans Sundberg kontaktade AnnaSara och Diwas och erbjöd ett samarbete med PLT. Att jag fick vara med i detta känns som en stor nåd men också ett svar på en längtan jag haft att få hjälpa till med undervisning bland dessa underbara pastorer och ledare, tillsammans med min egen dotter AnnaSara.

Måndagen 13 februari körde vi igång, tillsammans med ett 30-tal hungriga pastorer och ledare. Hungriga på Guds ord var ingen tvekan på att de var. Många av dessa har väldigt liten utbildning, både vanlig skolutbildning och ännu mindre teologisk utbildning. Sista kvällen då vi lärare avtackades så fanns det inte nog med ord hur glada och tacksamma de var och hur mycket de lärt sig under dessa två veckor. Själv kände man sig oerhört ödmjuk och tacksam, tacksam att ha fått vara en del i denna så viktiga process i deras liv och tjänst.

Ämnena den här första gången var: genomgång av GT:s historia och en översikt av GT:s olika böcker. Där hade de fått tag på - som genom ett under – en 31årig Kille från södra Indien, Issac, som bara tillfälligt befann sig i Siliguri. Otroligt duktig teolog med GT som specialitet. Hans svåger Philip som tog sig an Pauls liv, och så Philips fru Dakkem (AnnaSaras nepalilärare) som gick igenom 1:a och 2:a Thessalonikebreven. Själv fick jag förmånen att gå igenom Galaterbrevet och 1:a korintiebrevet. Väldigt lärorikt för en gammal pingstpastor som mig, som bara predikat tematiskt i hela mitt pastorsverksamma liv. Att systematiskt gå igenom bibelböcker tvingar en att ta tag i sådant som man kanske tidigare hoppat över. AnnaSara och Diwas har givetvis också varit med och bidragit med undervining, AnnaSara med en fantastisk introduktion om Ordets betydelse i liv och tjänst. 3 entimmarslektioner om dagen, smågruppssamling före middag och en avslutande kvällssamling. Det en stor utmaning för dessa ledare att sitta ner och samtala om undervisningen, vana som de är att bara lyssna och aldrig ifrågasätta. Tror att detta dock lossnade mer och mer under tidens gång.

Tiden där nere avslutades med att personligen få följa med upp till en av de mest avlägsna byarna. Där fick jag möta församlingen och predika över ”friheten i Kristus” ett behov som jag förstod fanns där. Detta var en församling som nyligen anslutit sig till Friendship church Ministry och som under flera år utan pastor hade utvecklat en ganska gammaltestamentlig och lagisk tro. Så långt jag kunde förstå togs det emot med öppna hjärtan och blev en start för deras nya pastor att gå vidare i ämnet.

Nu får vi se fram mot nästa session, någonstans runt okt/nov-skiftet. Så tar vi ju tacksamt emot förbön för detta arbete. Be för AnnaSara och Diwas som just nu förhandlar om en tomt där de kan bygga ett center som klarar av att serva det växande arbetet där.

Allt gott! P-M Börefelt

Frimodig kyrka

I går hade Frimodig kyrka i Växjö stift sitt årsmöte. Det var inte särskilt spännande förutom att det är uppenbart att vi närmar oss ett kyrkoval. Vad är det som upptar mitt intresse?

Det går ganska enkelt att konstatera att uppgivenheten är stor. Partipolitiseringen är alltför påtaglig. Det blir mer och mer uppenbart att det stora problemet heter Lagen om Svenska kyrkan. Riksdagen har bestämt att Svenska kyrkan ska vara territoriell, demokratiskt och öppen, det vill säga fel, fel och återigen fel. Men så ser det ut och partipolitikerna har lagt sig som en våt filt över hela organisationen men uppriktigt sagt i gott samarbete med Svenska kyrkans ledning. Det är väldigt svårt att se hur det ska kunna gå att vända utvecklingen. Och ändå finns där ett litet hopp. Inte så stort. Många potentiella väljare till Frimodig kyrka konverterar och många har slutat bry sig. Kanske går de och röstar, men inte ens det är säkert.

Ett litet hopp? Ja, Berlin-muren föll, järnridån togs bort och det syntes oväntat. Som om det hände över en natt, men missnöjet har pyrt länge. Gräsrötterna hade genomskådat systemet, sett något annat i västvärlden och i takt med att knorrandet tilltog ökade hoppet. Sedan plötsligt förändrades allt. Kan det hända med Svenska kyrkan? Mänskligt sett knappast, men man ska aldrig säga aldrig.

Och ändå - om det hände - skulle restaureringsarbetet i sig vara en gigantisk uppgift. Samtidigt kanske vi skulle få god hjälp av andra kyrkor kanske tack vare Borgåöverenskommelsen.

Är det här ett tillräckligt hopp?

Det var annars glädjande att höra att det inte tycks vara särskilt svårt att få ihop en lista för Frimodig kyrka. Jag hörde siffran ungefär 40 stycken, om det nu stämmer. Andra grupperingar tvingas lägga ner eftersom, det inte folk som vill ställa upp. Men Frimodig kyrka tycks leva upp till devisen. Människorna är inte alltid glada. Hur skulle de kunna vara det? Men de är frimodiga och frimodighet s'ger Skriften har med sig stor lön. Här gäller det kanhända att hålla ut.

Men är det verkligen meningsfullt? Nja, det måste väl vara meningsfullt att bry sig om sina medkristna? Sina bröder och systrar? Det finns bröder och systrar i tron som far illa i våra pastorat. Också i Värnamo pastorat. Ganska mycket illa dessutom. De kan vara anställda. De kan vara gudstjänstfirare. De kan vara deltagare i olika verksamheter. De kan vara svältfödda, bekymrade, oförstående eller frågande inför utvecklingen. De kan ha personliga bördor att bära men inte veta hur de ska få hjälp. De kan bära på sorg eller egna sjukdomar och så vidare. Jag tror jag skulle kunna ge exempel på allt. Kan det vara så att människor som behöver Gud och varandra också kommer att hitta varandra?

För att knyta an till just det meningslösa kyrkovalet kanske det skulle behövas lokala Frimodig kyrka grupper. Grupper som kunde mötas regelbundet. Kanske inte före att bli kyrkopolitiker, men för att hjälpa varandra? Kanske för att i hemmen kunna prata fritt och öppet om våra gemensamma problem. Vår Svenska kyrka lider till stor del av en tystnadens kultur. Tänk om vi kunde bryta denna? Ja, vi kan bryta den - i hemmen! Där kan vi också förenas i tron på Kristus, sjunga och be och hitta nya vägar för Guds folk utan att behöva lämna Svenska kyrkan. Kanske kunde man just genom kyrkovalet slå en brygga från husförsamlingarna till pastoratet?

Ja, så kan jag fundera. I morgon ska jag tillsammans med f Dag till Jönköping. De vill visst starta en Frimodig kyrka grupp.

Alternativa fakta