CA, art 8, Vad kyrkan är

Den här artikeln hör nära samman med den förra. Den kom till av en särskild anledning. Det var nämligen så att en gren inom fornkyrkan ville underkänna vissa biskopar och präster. När förföljelserna pågick som värst var det inte alla biskopar och präster som blev martyrer. Det fanns också de som gick staten till mötes genom att till exempel erkänna Roms gudar, genom att lämna ut de dyrbara Evangelieböckerna, överge eller förråda sina bröder och systrar. När sedan förföljelsen ebbade ut ville många av dessa biskopar och präster återvända till församlingen. Frågan var då; ska vi låta dem återfå ledande ställning inom församlingen? Kommer Gud att ta emot dem? Kommer de dop och de mässor de celebrerar att vara giltiga? Så uppstod delade meningar inom församlingen om och hur dessa kunde komma tillbaka.

Kyrkofadern Augustinus (354-430 eKr) menade att vi alla är ofullkomliga och att sakramentens giltighet inte kan vara beroende av biskopens eller prästens moral. Sakramenten måste bli giltiga därför att Gud själv har instiftat dem och gör dem giltiga. Biskopen eller prästen blir därmed bara ett redskap. Artikeln inleds med följande ord:

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. ... De fördöma ... sådana, som påstodo, att man icke i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster,  och ansågo, att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

När jag skriver detta påminns jag om en präst i Hjämseryd. Det måste ha varit i mitten på 1800-talet som var kraftigt berusad när han skulle döpa ett barn. Han var tydligen så plakat att han döpte barnet i fel ände. Han öste vattnet över barnets fötter i stället för på huvudet. Det ledde till att han anmäldes till Domkapitlet och prickades. Men han prickades inte för att han var berusad utan för att han döpt i fel ände!

På något sätt har denna artikel blivit tänkvärd igen i vår tid. Jag tänker då inte endast på innehavaren av prästämbetet, om det är rätt präst, utan också på diskussioner om det går att använda alkoholfritt vin eller glutenfritt bröd. Det har berättats för mig att det var svårt för prästerna att få fram vin på 16- och 1700-talet till nattvardsgångarna. Då fanns det förslag på att man i stället skulle kunna använda den svenska drycken brännvin eller möjligen öl. Biskoparna sa emellertid nej - vid det tillfället.

Det finns knappast någon idag, det vill säga i vår lutherska tradition, som rent ut säger att sakramenten är ogiltiga, MEN det är illa nog att det skapats eller skapas osäkerhet i frågan. Den gamla diskussionen lever än.

Om du är osäker kan du antingen stödja dig på artikel 8 eller kan du helt enkelt välja vilken gudstjänst du går till. Vid ett tillfälle var jag med om ett frikyrklig nattvardsfirande. Jag hade själv predikat på kallelse men visste inte att det också skulle vara nattvard. Den leddes inte av någon präst och brödet och vinet var kex och saft. Teologin bakom firandet stannade vid en åminnelse och om instiftelseorden brukades minns jag inte. Intentionen hos "celebranten" var en annan än den jag var van vid. Jag minns att jag tänkte: om detta är giltigt är det bra och om det inte är giltigt skadar det mig inte. Så kunde också jag delta även om jag inte skulle gjort det annars.

Det är sant att Augustinus brottades med frågan för mer än 1500 år sedan och att CA skrevs för 500 år sedan, men det är inte så dumt att känna till fädernas frågor, kamp och svar. Jag önskar att denna kunskap ett "rätt" förvaltande hade fått gå vidare inom Svenska kyrkan, som hon också vill åtminstone enligt sin egen bekännelse. 

FIFA

Ikväll blir det ingen tyngre blogg om kyrkokampen. Jag har diskuterat med min kyrkoherde vilket jag är glad och tacksam för. Se kommentarer till bloggen "Prästens plikter". Pär-Magnus har förtjänster och jag hoppas samtalet kan fortlöpa i samma anda, särskilt för andras skull.

Nu får jag istället ägna några rader åt fotbollen. Vad som utspelar sig inom FIFA är alldeles otroligt. Jag säger bara Sepp Blatter och korruption.  Det är inte bara kyrkan som kämpar utan också FIFA. Två reflektioner måste jag göra. Inga färdiga åsikter.

För det första ligger det kanhända något i vad Rysslands president V Putin säger. Amerikanarna brer ut sig. Jag har tänkt på det förr, detta att vi alltid utgår från mänskliga rättigheter. Självklart är jag för dessa, men inser också att andra kulturer lever i andra system. Inom islam tillämpas gärna sharia-lagar. De anses av oss västerlänningar som förtryckande vilket de också är enligt vår norm.  Samtidigt om folk finner sig i dem och lever efter dem - vad är då problemet? Vi får också problem om vi inte lever efter våra västerländska normer.

Nu finns olika statsskick, olika kulturer och normer.  Är tanken den att alla ska bli amerikaner?

För det andra stryks ofta undet att idrott och politik inte hör ihop. Det sägs också om religion och politik. Till och med Kristdemokraterna menar att de två ska skiljas åt. Jag hör och förstår den fina tankegången, men stämmer den? Ikväll står reportern Peter Lövgren på Aktuellt och menar att politik och fotboll solklart hör ihop. Därför ska Israel uteslutas från FIFA.

Det blir allt mer uppenbart för mig att folken behöver få tydliga allmännmänskliga värderingar. Skolorna i alla länder borde undervisa filosofi, religion, etik och retorik redan i småskolan. Hur ska människor annars kunna orientera sig i det kaos som råder i världen?Förresten varför inte börja ned konfirmanderna?

CA, art 7, Om kyrkan

Denna sjunde artikel liknar en grundbult i det reformatoriska systemet. Som vi har sett upptäckte Luther att Gud var vänligt sinnad mot honom och mer än gärna ville ge honom och låta honom leva i syndernas förlåtelse. Det blev därför av högsta prioritet att prästämbetet var ett predikoämbetet. Evangeliets ord skulle förkunnas rent så det inte gick att missförstå. Ordet skulle tas emot och sakramenten, det vill säga dopet och nattvarden skulle förvaltas rätt. Så här lyder artikel sju i sin helhet:

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärderlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, (gemenskap), i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (utdelas). Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten (sakramentens utdelande). Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna formet för gudsdyrkan överallt äro lika.

Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.

Orden inom parentes står för biskop Aurelius översättning. I en kommentar skriver han att samfund fanns inte vid den här tiden, men gemenskap. Det tycket jag var intressant därför att min bok har titeln De heligas gemenskap, men också därför att jag igår fick vår nye biskop Modéus avhandling som handlar just om gemenskapen, gudstjänstgemenskapen. Jag har ännu inte läst mer än ett par hundra sidor så jag ber att få återkomma.

Reformatorerna var måna om att evangeliets skulle förkunnas och kyrkan eller församlingen bestod av människor som tog emot Ordet i sina hjärtan. Idag 500 år senare är det inte bara jag som menar att artikel sju inte räcker till eller helt svarar mot vår tid. En första fråga blev: var ska vi lägga betoningen? På predikan eller på mottagandet? Som du förstår får det konsekvenser för vår syn på kyrkan. En andra fråga är: hur ska vi förstå gemenskapen? Det är för övrigt vad Modéus avhandling handlar om.

Luther tyckte inte om ordet kyrka. Han tyckte det var för oprecist. Han talade hellre om de kristna. Han såg inte främst kyrkan som ett Guds redskap för mission utan kyrkan var ett resultat av förkunnelsen. Kyrkan är något som uppstår, något än så länge ofullbordat.

Kyrkan är till sitt väsen osynlig för ögat, men det finns tecken som gör att vi kan känna igen kyrkan. Där Ordet förkunnas rent, dopet och nattvarden förvaltas och delas ut rätt, där löse- och bindenyckeln används och präster vigs,  där bön och lovsång lever och kristtrogna trakasseras och förföljs DÄR kan man veta att Kyrkan är. Dessa sju kännetecken blir kriterier som gör att också vi kan känna igen "den sanna församlingen". Det är fortfarande så att kyrkan är fördold. Kännetecknen är helt säkra men i församlingen finns både troende och otroende människor. Och så måste det få vara i den här världen. Detta blir tydligt i nästa artikel, 8, som heter "Vad kyrkan är".

Svenska kyrkan i sin bekännelse är mån om en ren förkunnelse och ett rätt förvaltande av sakramenten även om det i praktiken kan vara lite si och så med det. Tyvärr ingår inte den rena förkunnelsens konst längre i prästutbildningen. Det är ibland svårt att se Luthers kännetecken i våra församlingar.

Jag är ivrig att läsa vidare i Modéus avhandling därför att jag tror att han ser nödvändigheten att återupptäcka kyrkans och församlingens sanna väsen. Jag tror han ser behovet av att göra radikala förändringar i Kyrkoordningen och uppmuntra de kristna att bygga församlingar. Jag får återkomma när jag gått igenom CA, läst färdigt avhandlingen och fått se hur koinonian utvecklas. Vi lever i en mycket spännande tid.

CA, art 6, Om den nya lydnaden

I de fem första artiklarna beskriver reformatorerna själva hjärtpunkten i reformationen som inte är en från den allmänneliga Kyrkan ny lära. Det är en del av förklaringen till dessa bloggar. Tyvärr är tongångarna inom Svenska kyrkan annorlunda eftersom reformationen där ofta beskrivs som förändringar av den kristna tron. Det som var en anklagelse från den Romersk-katolska kyrkan mot reformatorerna har idag blivit en ära för många inom Svenska kyrkan. Vi anses förändra tron i det att vi "går före". Det är mot detta jag vill protestera.

Den sjätte artikeln är en följd av de fem första. Den handlar om den nya lydnaden och redan genom rubriken skiljer sig denna lydnad från den gamla. Den gamla lydnaden är lydnad för lagen. Den är ett tvång och utövas av fri vilja eller av rädsla för straff. Med den nya lydnaden är det annorlunda. Den är en lydnad för evangeliet. Den utövas i frimodighet och i glädje, utan tvång. Den är ett resultat av ett förvandlat liv. Inte heller här är det läge att försöka svara på alla frågor eller gå in på detaljer. Reformatorerna återkommer till ämnet i artikel 12 om boten, artikel 18 om den fria viljan och artikel 20 om tro och goda gärningar.

Det viktigaste för reformatorerna var att människan inte kan bidra till sin frälsning utan att all ära måste gå till Herren Jesus. Kontroverserna handlade ofta om människorna kan bidra till frälsningen ellet inte. Denna kontrovers utgör bakgrundrn till artikel 6 som inleds med följande ord:

Vidare lära de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja, icke för att vi skola tro, att vi genom dessa gärningar förtjäna rättfärdiggörelse inför Gud. Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron ...

Gärningar är goda när de sker efter Guds vilja och är till glädje för honom eller medmänniskan, MEN de leder inte till frälsning. De är ett resultat av frälsningen. Så lyder hjärtpunkten i Svenska kyrkans bekännelse och den borde vi lyfta fram hellre än de så kallade miljö- eller rättvise frågorna. Inte för att det är fel att värna om miljön eller arbeta för rättvisa. Tvärtom. Men dessa frågor leder människorna fel om inte "det enda nödvändiga" står klart.

Paulus skriver i inledningen av Romarbrevet att han vill medverka till att upprätta "trons lydnad". Han predikar därför evangelium och vet att det har kraft att förändra människors liv. Det nya livet utgör den kristnes drivkraft. Den kristna människan önskar av hela sitt hjärta att Guds vilja ska ske. Paulus talar om den kristnes liv som ett liv "i Kristus" och som en vandring i Anden. I vår tid tycker jag mig förstå att just undervisningen om den nya lydnade kunde vara en undervisning om hur människan vandrar i eller efter Anden. Det är en oerhört spännande vandring, men den förutsätter med nödvändighet artiklarna 1-5 för att inte förvandlas till sin motsats, en lagens lydnad.

Prästens plikter

När jag var ny prästvigd fick jag ofta höra kommentarer. Den vanligaste handlade om att prästen bara jobbade på söndagen. Det var tydligt att många av mina vänner inte hade en aning om vad en präst gör förutom att predika. Tyvärr tror jag inte att folk i allmänhet vet bättre idag, ibland inte ens de anställda.

Nu har prästens ställning i samhället förändrats mycket sedan 1978 då jag prästvigdes. Det är en naturlig utveckling, men mer anmärkningsvärt är att prästens roll och ställning inom kyrkan, läs Svenska kyrkan, förändrats. Gång efter annan möter jag människor inom kyrkan som inte vet annat än att prästen är anställd. Och visst är vi i hög grad anställda numera med villkor som de flesta andra arbetstagare.

Begreppet ämbete finns inte längre. Den succession som fäderna kämpade för sätts nu i fråga.  Nu används i stället begreppet "vigningstjänst" och innehållet är inte givet. Präster och diakoner kan ha väldigt olika inriktning på sina tjänster. Då tar jag fram mitt prästbrev, beskrivningen av mitt uppdrag, min legitimation, om du vill. Jag läser:

... blivit denna dag i Svenska kyrkans ordning enligt apostolisk sedvänja med bön och handpåläggning till det heliga prästämbetet vigd.

Han förklaras fördenskull från denna dag behörig att utöva alla de plikter, som enligt Guds Ord och Kyrkans ordning åtfölja detta ämbete. Han är betrodd med försoningens ord såsom ett sändebud å Kristi vägnar, utsänd att förkunna det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning. Han äger att förvalta de heliga sakramenten enligt sin Herres instiftelse. Han ska lösa och binda under samvetsgrant aktgivande på Guds lag och löften. Han skall vara en herde för den hjord,  där den Helige Ande satt honom till föreståndare.  Han är församlingens lärare,  som skall tillrättavisa och förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken, och tillika dess vägvisare,  som skall vara ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet. Han är ock kallad att dela sin herres smälek och uppfylla sitt mått av Kristusbedrövelser.  Han skall lyda Gud mer än människor och icke frukta för dem, som väl kunna dräpa kroppen,  men sedan icke hava makt att göra något mer.

Såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter äger han ock löften om bistånd av den Herre, som förbarmar sig över sina tjänare och lovat vara med dem alla dagar intill tidens ände.

Prästämbetets innehåll kan inte vad jag förstår ändras. Enligt Svenska kyrkans bekännelse kommer kallelsen från Gud, känns igen av biskopen som enligt apostolisk sedvänja sätter in kandidaten i ämbetet och förmedlar uppdraget. Prästen ansvarar i första hand inför Gud och biskop och ska kunna göra räkenskap inför dem. Ja,men är inte kyrkopolitikerna arbetsgivare nu för tiden?

Jo, och som jag förstår det är det i grund de förtroendevaldas uppgift att med hjälp av organisationen underlätta och stödja prästen i dennes kall.

CA, art 5, Om predikoämbetet

Den reformatoriska upptäckten handlar om Guds gemenskap med oss människor. Gud är vänligt inställd till oss människor, men den handlar också om att vi människor bejakar vad Gud har gjort och låter honom placera oss "i Jesus Kristus". Om människan ska kunna sätta sin lit till Gud måste hon få höra om honom, vad han gjort och vill med oss. I artikeln sägs:

För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem som hör evangelium frambringar tron, var och när det behagar Gud ...

Därför har Gud kallat och avskilt några att vara hans språkrör. Dessa har ett särskilt uppdrag, ett särskilt ämbete och ska vara "rätt kallade" för att få predika offentligt och förvalta sakramenten.

Denna artikel måste dels förstås tillsammans med de fyra första artiklarna och dels som ett resultatet av den reformatoriska upptäckten. I denna artikel betonas vikten av predikan som en förutsättning för tron. I den finns en avgränsning mot dem som menar att man kan komma till tro utan att Ordet förkunnas. MEN här finns ingen avgränsning mot det apostoliska ämbete som Herren Jesus själv instiftade.

Romersk-katolska kyrkan gick hårt åt reformatorerna som de menade gjort uppror mot dess biskopar och präster. Nu anklagades de för att ha förvanskat och övergett den allmänneliga förståelsen av ämbetet, det ämbete som hållit ihop kyrkan i 1500 år. Det är i det sammanhanget vi ska läsa artikeln där reformatorerna lyfter fram ämbetets huvudsakliga uppdrag - men utan att förneka dess övriga uppdrag.

Denna artikel var med andra ord ifrågasatt och därför skrevs sedan ytterligare en skrift för att förtydliga.  I denna (Augsburgska bekännelsens apologi) sägs:

att vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, (Romersk-katolska kyrkan, HS) ehuru dessa tillkommit genom mänsklig myndighet.  Ty vi veta att fäderna i gott och nyttigt syfte inrättade denna ordning, såsom framgår av de gamla kyrkolagarna. Men biskoparna taga sig före att antingen tvinga våra präster att avstå från och förkasta den lära, som vi bekänna, eller dräpa de olyckliga och oskyldiga ... Detta är grunden till att våra präster icke erkänna dessa biskopar ... Våra samveten ha med avseende härpå intet att befara, ty få vi veta, att vi företräda en sann,  riktig och allmännelig kristen bekännelse ...

När reformationen nådde Sverige var kyrkan mycket mån om att bevara detta ämbete. Långt in på 1900-talet var Svenska kyrkans ledning noga med att successionen, klicka här, skulle förvaltas enligt den allmänneliga kyrkans tro. Idag anses inte detta viktigt och även om biskoparna idag inte dödar präster kan de medverka till att de "köps ut".

Det finns mycket att säga om "rätt kallelse", rätt förkunnelse och rätt sakramentsförvaltning. Det ligger i sakens natur att det kan bli fel på alla punkter. Här får vi nöja oss ned att konstatera att Svenska kyrkan, enligt sin egen bekännelse, säger sig vilja hålla fast vid den apostoliska successionen. Hur det är med den saken får jag nog lämna därhän.

CA, art 4, Om rättfärdiggörelsen

Det främsta resultatet efter att Gud visat sin trofasthet och försonat oss med sig är att vi kan förenas med honom, genom tron, i Jesus Kristus. Förenade med honom, satta i gemenskap, med honom har vi frid med Gud, oss själva och andra.

Den fjärde artikeln i CA, Svenska kyrkans bekännelse,  handlar om rättfärdiggörelsen.  Martin Luthers upptäckt av vad den innebär av gemenskap med Gud är själva hjärtpunkten i reformationen. Eftersom Guds rättfärdighet heter, på latin, Iustitia Dei, trodde Luther att det handlade om juridik, om etik och moral. Det trodde nog de flesta på den tiden och kanske tror de flesta svenskar fortfarande så. Om nu någon alls reflekterar över begreppet. Jag umgås mest med bekännande kristna men bland dem hör jag ofta att vi måste sluta använda sådana teologiska termer. Ingen förstår dem, heter det, men jag börjar undra om det inte är så att de själva inte begriper och därför vill undvika teologin.

När Luther föreläste från Psaltaren insåg han att rättfärdighet inte har med juridik att göra utan med gemenskap. Den människa som har det rätt ställt med Gud är rättfärdig!

Det judiska begreppet uttrycker den gemenskap Gud har ingått med Israel. När juden håller sig till den gemenskapen, till det förbund Gud har ingått med människan, är hon rättfärdig. Nu är det förvisso så, enligt kristen tro, att ingen människa kan leva upp till "alla de bud" han har gett oss. Det finns bara en som kan det - han själv - Jesus Kristus. Men om vi håller oss till honom, som fullbordat allt, "räcker det". Då får vi del av allt han vunnit. När Luther upptäckte detta förvandlades hans liv. Han föddes på nytt, enligt egen utsago, och blev en kristen.

Det står i den fjärde artikeln:

Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att syndernas förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom 3 och 4.

Detta är den artikel med vilken Svenska kyrkan står och faller. Det vore närmast katastrof om inte åtminstone de förtroendevalda i allmänhet och de anställda i synnerhet hade detta helt klart för sig. Det är också huvudsyftet med alla verksamheter att människor genom tron på Jesus först ska bli lärjungar, lära känna Gud och av honom förklaras rättfärdiga.

Biskop Carl Axel Aurelius återger ett ord av Luther som är mycket värt att tänka på. Luther säger:

Om syndaförlåtelsen talar vi på två sätt. Å ena sidan hur den förvärvats och vunnits och å andra sidan hur den utdelas och skänkes.

I denna bekännelse finns ingenting som skiljer oss från Romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska eller andra kristna. Detta är helt enkelt kristen eller allmänkyrklig tro och bekännelse. Jag älskar denna tro genom vilken jag fötts på nytt, men jag mår riktigt illa när den förvanskas eller döljs för allmänheten.