onsdag, september 22, 2010

SD och de demokratiska partierna

Jag brukar inte göra politiska inlägg, men kanske kan det vara befogat i dessa dagar. Valresultatet börjar sjunka in och reflektionerna börjar. I skrivande stund är det inte klart huruvida Alliansen får egen majoritet, men intuitivt har jag reagerat på den behandling SD utsätts för. Det känns inte bra. Jag ska förklara.

SD har valts in på demokratiska grunder, men behandlas odemokratiskt. Hur illa man än tänker om deras åsikter ska de behandlas rätt. Den orättfärdiga behandling de nu utsätts för bådar inte gott. Men på något sätt är det symptomatiskt för det skeeende Sverige befinner sig i. Vårt land liksom alla andra genomgår nu ett paradigmskifte. Med det menar jag att industrisamhället nu övergår i ett kommunikationssamhälle, en helt annan typ av samhälle. Socialdemokraterna kommer här till korta, eftersom de fortfarande håller fast vid 1900-talet. De inser nu själva att de behöver ändra sitt partiinnehåll. Alliansen är redan på god väg.

SD är ett nationalistiskt parti. Det har sina rötter i början av 1900-talet då "det egna" var värt att slå vakt om. Men det är menar jag en orealitisk hållning. Djupast sett faller det tillbaka på synen på människan. Då trodde folk i allmänhet att arierna var mer värda än utlänningarna. Vi var viktigare än asiater och afrikaner. Det är inte längre sant. I vår globaliserade värld behöver alla samarbeta för att få en bättre värld. Det gäller också Lars Ohly. När han nekade att gå in i samma sminkrum som Jimmie Åkesson gav han klartecken till den vuxenmobbning som nu pågår. Han delade in Sveriges befolkning i ett "vi" och "dom" motsatsen till vad som krävs. Han bäddar därmed för ett krig. Det är extra märkligt därför att vi i vår tid talar om att vara inklusiva, om att omfatta alla människor. Men opinionen handlar nu tvärtemot.

Det är troligt att SD blir dubbelt så stort i nästa val mycket beroende på övriga demokratiska partiers oförmåga att hantera det nya paradigmet. Det finns alltid reaktionära människor och de kommer i allt högre grad att ansluta sig till SD, men som det nu ser ut påskyndar de demokratiska partierna processerna genom att göra SD till offer. Det är bättre att de demokratiska partierna städar framför den egna dörren, det vill säga tänker igenom sin egen människosyn. Debatten framöver bör handla om aborterade foster och aktiv dödshjälp. I dessa frågor blir synen på människan klarare.

Det är viktigt att värna om mänskliga rättigheter och det gäller även SD-mäniskor. Jag har svårt att förstå hur det plöstligt kan bli lovligt att mobba andra. SD fick 6 %, det vill säga de har 94 % emot sig. Kan det vara ett stort problem? Jag är övertygad om att Fredrik Reinfeldt komer att reda ut det här med bravur, men det säger något om opinionens egen syn på människan. Det är kanske inte så underligt trots allt i ett land där man aborterar bort tiotusentals människor varje år och där man nu diskuter människans egen rätt till sin egen död. Försöker vi försvara dessa orättfärdigheter genonm att göra SD till syndabockar?

söndag, september 19, 2010

Nyckeln till Svenska kyrkan

Häromdagen skickades skriften Nyckeln till Svenska kyrkan ut till alla kyrkomötesdeltagare. Det är ett analyserat faktaunderlag som knyts samman med en teologisk reflektion. Här presenteras bland annat aspekter av gudstjänstseden för åren 1999-2009, diakonins förändring, det ekumeniska hjälpinsatserna, medlemsutvecklingen, den geografiska omfördelningen och utvecklingen av kyrkans ekonomi. Skriften är delvis intressant. Men den teologiska reflektionen är mycket svag, nästan obefintlig, med ett par undantag.

Det första undantaget är att läsaren får veta att Svenska kyrkans internationella arbete har ett psykosocialt förhållningssätt. Det betyder att kyrkan sätter människors mentala behov på samma nivå som deras fysiska behov. Det står inte andliga behov, utan mentala behov. Det är en urgammal uppfattning att kyrkans evnagelium vänder sig till hela människan. Vi ger inte bara materiellt stöd utan vill också förmedla det som hör till, nämligen något för den inre människan. Kyrkans stora bidrag är väl att vi kan få frid med Gud, oss själva och andra. Men att reducera detta till ett mentalt behov är att säga på tok för litet. Särskilt uppseendeväckande är det att få veta att Svenska kyrkan har en personalpool med psykosociala experter som ska leda de internationella insatserna. Dessa har med andra ord ersatt dem vi förut kallade för missionärer.

Det andra undantaget för teologiska reflektion terfinns först i det sista kapitlet som närmast liknar ett efterord. Det är skrivet av Svenska kyrkans forskningschef Ann-Louise Eriksson. Hon menar att begreppet folkkyrka idag närmast måste uppfattas som en programmatisk idé. Om vi inte längre är en folkkyrka kan vi åtminstone behålla begreppet som idé är hennes tanke. Hon vill därför lyfta fram Svenska kyrkan som en luthersk kyrka. Här ringer, ja dånar varningsklockorna. För det första anar jag en stark avgränsning. Vi är inte en sekt, inte en frikyrka, inte en katolsk eller ortodox gemenskap. Vi är en "luthersk" kyrka. Vad menar hon? Jo, hon hävdar att i begreppet luthersk ligger öppenhet och demokrati. Som om det inte räckte menar hon att alla döpta kan höra Gud tala, om än olika. Den döpta människan kan känna igen Guds tilltal, förstå kyrkans uppdrag och komma till tals med sin tolkning. Kyrkans bekännelse är som bortblåst och här ersatt med att varje döpt kan själv forma sin tro, oberoende av kyrkans form och struktur.

Vad gör vi åt detta? Jag menar att denna nyckel visar hur viktigt det är med teologisk reflektion. Vi behöver på nytt reflektera över vad människan kan bli frälst ifrån, vad som ger henne ett meningsfullt liv, hur hon kan leva i de heligas gemenskap. Vidare behöver vi bilda allmänkyrkliga kommuniteter och gemenskaper som kan förvalta den kristna tron såsom den en gång blev oss given. Jag kan se en öppning i allt detta eftersom Eriksson definierar luthersk som öppen och demokratisk. Tillsammans kan de kristtrogna bilda gemenskaper och höra Guds tilltal för vår tid. Sedan kan man ju alltid hoppas att de styrande vågar säga detsamma också om de troende och sluta förfölja de konservativa.

måndag, september 13, 2010

Har inte brudparet rätt att få veta om de är vigda eller inte?

Idag har jag talat med Skatteverket i Sollefteå. Det är de som administrerar min vigsel som inte är en vigsel men ändå är det. Läget var att jag i vanlig ordning undertecknat att vigseln ägt rum, skickat den till Skatteverket och tagit semester. Nästan två månader senare får jag veta att papperet kommit i retur därför att jag inte skrivit under med Kammarkollegiets legitimation. Jag överväger i detta läge att bråka eftersom jag ogillar, nästan underkänner, den nya äktenskapslagen. Självklart inser jag att jag aldrig kan vinna i saken, men framföra mitt ogillande kan jag i hopp om att många gör detsamma så vi kan tvinga fram nya ändringar.

Jag ringer alltså och frågar varför mitt namn och min tjänst som präst inte längre är tillräckligt. Jag frågar också om de inte själva kunde ha kompletterat eftersom de själva måste ha uppgifterna. Hur ska de annars kunna kontrollera om jag skrivit rätt? Jag beklagar att de vigda inte antecknas som vigda på grund av detta förfarande. Vidare frågar jag vem som är min uppdragsgivare. Är det Svenska kyrkan eller Kammarkollegiet? För övrigt har jag aldrig ansökt om någon vigselrätt hos Kammarkollegiet och det papper som kollegiet skickat mig vet jag inte var jag har. Det kommer ju så mycket papper.

Den stackars handläggaren kan inte göra så mycket åt det hela. Det är ju bestämmelser som ska följas. Och så länge jag inte angett vilket datum jag fått rätten att viga förblir de vigda ovigda. I dagsläget är de inte gifta får jag veta fastän de är gifta. Jag bestämmer mig för att inte pressa den snälla handläggaren vidare utan förklarar bara att så här kan vi inte ha det fortsättningsvis. Hon låter mig då få veta att det är många präster som protesterat och att det nu tillsatts en utredning som ska ändra i papperet. Det är väl alltid något även om det i sak inte förklarar särskilt mycket. Jag tackar för mig och avslutar med att be handläggaren hjälpa mig att verka för civiläktenskap fortsättningsvis så slipper staten besvärliga teologer. Det är väl bra om vi kan skilja politik och teologi åt menar jag. Nu känns det lite bättre.

fredag, september 10, 2010

Biskop Hans får stående ovationer

Kyrkans Tidning, nr 36/10 innehåller ett reportage från Framtidsforum i Piteå. Här berättas om ett samtal mellan domprosten Karin Burstrand och biskopen Hans Stiglund. Enligt tidningen var det ett "gripande samtal". Vad det handlade om? Jo, om hur biskop Hans gjorde frågan om Kyrkans Ämbete till en perifier fråga, "en icke-fråga". Han tyckte att det var för mycket ståhej om Kyrkans ämbete och frågade sig själv: "Hur mycket ska det få kosta mig, dig och kyrkan?" När jag läser vidare står svaret klart: Inte för mycket.

Då infinner sig naturligtvis nästa fråga: Vad handlar tron om egentligen? Det var också den fråga biskop Hans brottades med och som ledde till att frågan om apostlarnas ställning blev perifier, en icke-fråga. På frågan om vad det är att tro får vi emellertid inte något svar. Min omedelbara reflektion blir att kanske det är upp till var och en av oss att tro? Jag vet inte vad biskop Hans tror, men biskop kunde han bli. Så han måste väl vara kvalificerad att representera apostlarna förmodar jag även om han inte tror på dem. Men det stannar inte vid ovisshet. På en punkt talar han självsäkert. Biskop Hans vet att vi kvinnoprästmotståndare "odlar förakt mot andra" och undrar "Var kommer denna intolerans ifrån?" När han ställt frågan får han stående ovationer från de rörda åhörarna. Det känns tungt nu.

torsdag, september 09, 2010

En kyrka i upplösning?

Ibland kan man bli upprörd och förvirrad på en och samma gång. Jag anser att Kyrkomötet tog ett felaktigt beslut om vigsel och vigselrätt förra hösten. Mötet har inte mandat att omdefiniera det bibliska äktenskapet och att äventyra våra ekumeniska förbindelser. Det kommer att bli förödande. Jag skrev till Domkapitlet, men som alla vet "ingår det i tjänsten" att viga och man än har rätt att avstå. Den rätten är naturligtvis inte värd någonting utan bara ett försök att lugna ner det hela. Den som läser Dag Sandahls blogg vet att en av våra biskopar redan har svikit detta löfte. Nu är det bara att finna sig i situationen.

Nu hade jag en vigsel innan semestern. Jag fyllde i papperet i vanlig ordning och skickade det till Skattemyndigheten. När jag nu kommer hem får jag veta av brudparet att de inte registrerats som vigda därför att jag inte fyllt i papperet. Jag har ändå fyllt i och skickat papperet, MEN min namnteckning duger inte längre. Skattemyndigheten menar att vigselrätt är till individen och att individen därför måste legitimera sig genom att ange det nummer han fått av Kammarrätten. Därför har de skickat tillbaka papperet till mig personligen och bett mig skriva på numret. Men jag vill inte skriva på. Jag har fått vigselrätten från Svenska kyrkan ... eller var det från Kammarrätten?

Motsägelsen är alltså att Svenska kyrkan "tvingar" mig att inneha vigselrätt och Kammarrätten likaså. Men kan verkligen den politiska makten bete sig så? Jag har nu pratat med några kollegor om detta. Jag förstår min skyldighet. Men kollegorna, som också menar att hela beslutet är felaktigt, säger att var och en av oss får nu själv tolka vad som menas med äktenskap. Håkan, det blir vad du gör det till.

En kollega menar att en vigsel av samkönade inte kan betraktas som vigsel. Därför tycker han att han kan utföra den. Det är ju ändå ingen vigsel. Ja, men försöker jag ... Han svarar att på något sätt måste jag ju förhålla mig till detta. Jo,visst, men ... Är det underligt att det känns uppgivet? Mest uppgivet är ändå att se hur bröderna viker ner sig, en efter en. Mitt nästa steg blir nog att fråga kyrkoherden om jag kan få bli befriad från allt vad vigslar heter. Så här kan inte jag hålla på.

måndag, augusti 30, 2010

Biskop Jan-Olof av Växjö stift

Då var valet klart och det behövs ingen andra valomgång. Förhandsfavoriten och Domprosten Jan Olof Johansson vann överlägset. Om jag är nöjd med detta? Fel fråga. Det handlar inte om det, utan om vem som blev biskop. Den som blivit biskop har blivit biskop med allt vad det innebär. Nu gäller det att be för vår nye biskop och göra vad vi kan för att stödja honom under den korta tid han ska vara biskop. Jan-Olof är 62 år gammal och kan väl vad jag förstår gå i pension närhelst han önskar från och med nu.

Min erfarenhet är att Jan-Olof är en god människa. Han är född, uppvuxen och har med undantag alltid bott i Småland och kan stiftet bättre än de flesta. Han har under många prästår visat en närmast filantropisk sida. Han är en människovän, noggrann, trogen och inte ovän med någon vad jag vet. Under många år, närmare bestämt tio år, har han drivit "Storfosterhem" och månat om barn och unga. Det tycker jag säger något. Han prästvigdes för Växjö stift 1980 och har haft många uppdrag inom stiftet. Här har vi hans förtjänster. Dessa förtjänster talar om att han har "ett hjärta" för stiftet, dess präster och diakoner.

Mitt intryck av honom är vidare att han är en förvaltare. Det skulle överraska mig om han tog tag i någon större teologisk fråga trots att det finns många sådana som vi bara måste ta tag i på något sätt. Jag tänker på att vi verkar i en kyrka på reträtt, som blivit populistisk genom att låta sig drivas av vinden. Svenska kyrkan saknar andlig ledning och någon sådan går inte heller att se, Tyvärr inte heller efter detta biskopaval. Valet utföll på följande sätt:

382 röster (60 procent): Jan-Olof Johansson, domprost i Växjö
78 röster (12 procent): Per Eckerdal, teol doktor och styrelseordförande för Bräcke Diakoni i Göteborg
67 röster (11 procent): Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet
64 röster (10 procent): Lisa Tegby, kyrkoherde i Ålidhems församling i Umeå och kontraktsprost
45 röster (7 procent): Dag Sandahl, docent och komminister i Nordölands församling

Jag var som ni vet en av dem som röstade på han som kom sist, men är det något vi fått lära oss inom Svenska kyrkan är det att vara goda förlorare. Nu får vi fortsätta att be och arbeta, tala, tala och tala och något större motstånd från vår biskop Jan-Olof lär vi knappast få.

Om fyra veckor är det dags för kyrkomötet. Det blir en utmaning som heter duga. Frimodig kyrka har skrivit 17 av de 79 motioner som ska behandlas. Det ska bli intressant om vi får igenom någon enda av dem. Men det ska jag rapportera om när vi kommer dit.

Just nu gläder jag mig över att segern är vunnen av Jesus Kristus en gång för alla och den kamp vi utkämpar förs inte i första hand i biskopsval eller kyrkomöten. Den utkämpas i mitt och i ditt hjärta och tillsammans är vi kyrka.

I morgon bitti reser diakonen och jag till Albanien på missionsuppdrag. Vi ska medverka i ett bibelseminarium vi tog initiativ till förra året. Där samlas ett 60-tal människor, ingen förutom ledarna torde vara över 25 år. Jag ber att få återkomma.

måndag, augusti 23, 2010

Vem blir biskop i Växjö stift?

Nu drar det ihop sig till val av biskop i Växjö stift. På måndag äger det rum och framåt kvällen har vi resultatet. Det blir spännande. Efter nomineringen såg saken ut att vara klar, men jag är inte längre helt säker. Domprosten Jan-Olof Johansson, en hyvens man, fick de överlägset flesta rösterna. Det som var lite förvånande var nog att Dag Sandahl lyckade komma med bland de fem som gått vidare till det riktiga valet. Så långt var det inge bortkastad röst med andra ord.

Nu har det varit hearing med de fem. I mina ögon står det klart att Per Eckerdal och Lisa Tegby är borta ur räkningen. Återstår alltså tre, nämligen Jan-Olof Johansson, Kjell O Lejon och Dag Sandahl. Det är svårt att tänka sig att Kjell O Lejon blir vald. Han är inte tillräcklig förankrad i stiftet, men man ska aldrig säga aldrig. Det är idag inte lika säkert som tidigare att Jan-Olof Johansson blir vald. Jag tror inte man ska räkna bort Dag Sandahl som är den överlägset mest kvalificerade och som borde bli vald med god marginal om inte om vore om.

I panelsamtalet frågade intervjuarna: Kan du tänka dig att viga homosexuella? Tre räckte upp handen. Kjell O Lejon och Dag Sandahl gjorde det inte. Jan-Olof Johansson fick då motivera sitt svar. Han svarade att ”detta är kyrkans ordning och den måste vi hålla oss till.”

Vi visste det innan det som nu bekräftats, att med Jan-Olof Johansson som biskop förblir stiftet tyst. Det blir inga protester och inga försök att staka ut en ny och riktigare inriktning. Han har inte heller de kvalifikationerna om han skulle vilja. Men det har Dag. Vi till och med vet med säkerhet att så skulle ske. Kan vi inte kosta på oss det? Vi behöver en kyrka som vågar stå upp för kristen tro, som vågar ta striden för och visa vägen till den apostoliska tron.