Mer religion till barnen

Söndagsmorgonen började bra. SvD damp ner i vanlig ordning och jag kunde påbörja läsningen. På sidan 6 var jag tvungen att läsa noggrant. Antje Jackelén har där skrivit en debattartikel och det visade sig vara en lysande sådan. Den handlar om barnens rätt till religion. Jag visste att Sverige har skrivit under FN:s Barnkonvention och att det talas om att ta in den i svensk lagstiftning. Märkligt att det ska behövas en särskild lag för barn, men så är det tydligen.

Jackeléns debattartikel, som du kan läsa genom att klicka här, bär rubriken: Barn och unga har rätt till andlig utveckling. Artikeln verka vara föranledd av att det skrivs upprörda ledare mot kristna friskolor. Där förs särskilt två argument fram. Först att barn inte bör utsättas för indoktrinering och sedan för det andra att barn inte kan tillgodogöra sig religion. Hur Svensson kan låta sig luras av detta är för mig obegripligt. Eller också är det så att Svensson inte bryr sig. Båda orsakerna verkar rimliga.

Det är sant att barn inte kan värja sig mot indoktrinering, skriver Jackelén, men med vilken rätt låter vi dem då utsättas för reklam? På vilket sätt är en vistelse i ett köpcentrum mindre farligt än ett kyrkorum? Hon fortsätter med att påminna om att ideologier av olika slag är viktiga för ett barns intellektuella, emotionella och sociala utveckling. Vi människor behöver helt enkelt genomtänkta sammanhang samtidigt som vi naturligtvis behöver hjälp med att orientera oss i dem. Men att hålla barn och unga utanför religion är bara dumt.

Barnkonventionen, artikel 27, fastslår rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. (Kursiveringen är min). Ingen, säger ingen, skulle komma på tanken att dessa värden ska förpassas till den privata sfären.

Det andra argumentet som handlar om att barn och unga inte kan tillgodogöra sig religionen avfärdar Jackelén med kärleksargument. Ingen skulle komma på idén att hålla barn borta från kärlek till de blir vuxna och kan bestämma själva. Barn som inte får kärlek (och religion vill jag tillägga) utvecklas inte normalt. Religionen ingår i vår kultur och de två är omöjliga att skilja från varandra. Så har det varit i tusentals år och kommer också fortsättningsvis att vara så. Det är bara Socialdemokrater och liknande som tror att det är möjligt. Barn och unga behöver mer filosofi, religion och abstrakt tänkande för att utvecklas. Det är väl det som förstås med Barnkonventionen. Det räcker inte med välfärden. Vi behöver också den stora berättelsen! Man löser inte de utmaningar vi lever med genom att "skjuta till mer pengar" som politikerna brukar stoltsera med. Pengar är verkligen inte allt här i livet.

Med andra oroas också jag över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Den kristna tron, bönen och grundläggande förståelse av det heliga skulle hjälpa många en bra bot på vägen.

Tanken att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion står i strid med kyrkans erfarenhet. Här skulle jag kunna ge flera exempel på hur Jesus förklarar barns värde, i vissa avseenden gör han dem till och med till föredömen.

Sammantaget tycker jag att Antje Jackelén skrivit och framhållit något mycket viktigt. Jag hoppas att tankar som dessa kommer att höras i debatten om religiösa friskolor.

Dagen slutade inte så bra. Bajen fick stryk av Östersund som gjorde sitt segermål med hjälp av sista sparken. Hhm. Nu får jag gå över till Romarbrevet för imorgon är det dags för fortbildning. 

4 veckan efter Påsk

Joh 13:31-35 

Nu vänds blicken framåt. Vi är på väg …

Ordet förhärligad, grekiska endoxaste, är ett teologiskt ord. Det är, i GT, ett sätt att beskriva Gud. Han utstrålar härlighet, en ära som ofta beskrivs som en strålglans. Johannes använder ofta det ordet i sitt evangelium när han talar om Jesus som Guds Son eller som Paulus när han skriver ”Guds härlighet strålade fram i Jesu Kristi ansikte”, 2 Kor 4:6. I Hebr 1:3 talas om Jesus Kristus som Guds härlighets återsken. Fadern och Sonen hör samman som solen och dess strålar, det ljus vi får del

Fadern förhärligas i Sonen (Gud har förhärligats i honom)

a)      Fadern förhärligas när Gud blir människa. Då träder den osjälviske Sonen fram i tjänst för Fadern. Sonen sökte aldrig sin egen ära, Joh 8:49 f, 14:31.Vår text börjar med 13:31. Jesus förhärligar sin Fader i Getsemane och när han ger sig själv till Judas Iskariot.

b)      Han har gett sig själv till oss alla. Men många förstår inte det därför att Gud är så annorlunda. När Sonen kommer till oss så äras och förhärligas Fadern.

c)      Idag firar vi den heliga nattvarden och i den ger han sig till oss på ett sakramentalt sätt. I tacksägelse lovsjunger vi Fadern.

Sonen förhärligas i Fadern

a)      Sonen ska förhärligas. Som vi redan har sett börjar förhärligandet inte med uppståndelsen, utan med lidandet, Joh 12:23, 24 och 28. Lidandet och döden är hans ära, hans berömmelse. Men det finns ett framtida förhärligande; nämligen när Jesus återvänder till och tas emot av sin Fader.

b)      Sonens gemenskap med Fadern är också Sonens ära. Det är i gemenskapen med Fadern Sonen blir förhärligad. Kyrkan kommer också att en dag förhärligas nämligen i och genom gemenskapen Sonen och Fadern.  

c)      Så ska vi se på våra egna liv. De ingår i Gud. Vår vandring börjar med att vi går igenom en grind, Matt 7:13f och Joh 10:9, men fullbordas i förhärligandet.  

Också vi kan förhärliga Gud

a)      Av Joh 14:13 (16:14) förstår vi att det sker genom bönen. I vår text nämns den gudomliga kärlek vi fått del av som exempel. Här sägs det att det är ett nytt bud fastän det är ett gammalt bud. Det nya är att Gud själv iklätt sig detta bud och på så sätt fyllt det med sig själv. Det är inte vi som ska lyfta oss, utan vi ska ta emot honom, 1 Joh 4:10.

b)      Budet att älska varandra är ett verkligt bud (a commandment). Vi är kommenderade, inte rekommenderade, att älska varandra. Det är möjligt för oss att leva upp till vår kallelse när han uppenbarar sig i och genom oss.

c)      Men vi har tagit emot Uppståndelsens liv. När det heter att vi ska älska varandra betyder det att all privatkristendom upphör. Det handlar om vardagslivet. Det kristna livet är ett liv som vi lever, i tro och kärlek till Gud och till varandra. Det är praktisk gärning.

Nu vänds blicken framåt … Vi är på väg mot ett mål, men det är underliga är att vi i gemenskapen med Jesus Kristus samtidigt nått detta mål, därav Jesu ord i Joh 14:1-6.

Då ska världen förstå att Jesus har förhärligats och att vi är hans ära.

Ökenmässan firades i Värnamo

I går firades ökenmässan i Mariakyrkan, Värnamo. Det var en stor dag, en verklig högtid, vågar jag säga även att jag själv inte kunde närvara. Men nästa gång vill jag också fira. Tanken är att denna mässa tills vidare ska firas en gång i månaden. Vad är det då för märkvärdigt med denna mässa? Till exempel att Jesus Kristus, som instiftade mässan, är närvarande i bröd och vin. De som kommer till mässan närvarar när mysteriet blir synligt inför våra ögon. Men sker inte det i varje mässa? Svar; Jo, förhoppningsvis. Svaret på frågan kan också bero på vem du frågar. Men här finns inga tvivel. Här använd riktigt bröd, riktigt vin och en för ändamålet vigd präst. Samt och det är vad som skiljer denna mässa från andra liturgier: den firas till stora delar enligt Basileiosliturgin. Basileios av Caesarea i Kappadokien, inte i Israel, räknas som en av de viktiga kyrkofäderna, levde mellan åren 329-379 e Kr. Han föddes i Caesarea och studerade munklivet i Israel, Syrien, Egypten och Mesopotamien. Sedan skänkte han bort alla sina ägodelar och drog ut i öknen där han tillsammans med sin vän Gregorios av Nazans utarbetade de regler som kan att gälla för det österländska munkväsendet. År 370 e Kr blev han ärkebiskop i Caesarea varifrån han fick utkämpa dogmatiska strider med arianerna.

Han benämns också Basileios den store och bidrog bland annat till den slutliga formuleringen av Treenighetsläran tillsammans med sin bror Gregorios av Nyzza och vännen Gregorios av Nazans. De tre kalla för de kappadokiska fäderna. De var med andra ord tongivande i den odelade kyrkan. (Tänk att det har funnits en tid då kyrkan var en i bokstavlig mening!)

I de ortodoxa kyrkorna firas Basileios av Caesarea den 1 januari. I den Romerska firas han den 14 juni.

I samband med framväxten av klostren växte också den liturgi fram som Basileios fått ge namn till. Och nu firas den med glädje i Värnamo av alla ställen. Det säger väl något om kraften i liturgin. Jag skrev en blogg om den efter att ha deltagit i en mässa i Göteborg. Du finner den bloggen genom att klicka här.

På bilden syns några av deltagarna i den första ökenmässa som mig veterligt firats i Värnamo. Från vänster Håkan Palm, Kent Enoksson som hanterar rökelsekaret, celebranten Martin Fred, Anders Hallberg och Robert Tominc.

Det finns flera styrkor med denna liturgi som inte innehåller någon predikan, men väl fem textläsningar. En av styrkorna tror jag är den koncentration som krävs för att genomföra liturgin. Allting sker på altaret och alla de närvarande tvingas koncentrera sig på vad som sker på altaret. Det ska bli intressant att följa utvecklingen i Värnamo.

Förenade i Kristus

I en blogg redogjorde jag för Küngs tankar om heretikerna eller rättare sagt om kyrkans ovilja att lyssna på heretikerna. Men, fortsätter Küng, det hemska är inte de domstolar som kyrkan inrättade med uppgift att förfölja och bestraffa heretiker. Det hemska är den ande som döljer sig bakom domstolarnas "rättfärdiga" handlande. Küng anger tre punkter för att visa på försoningens väg.

1. Kärleken måste vara vägledande också för kristna. Det kan tyckas som en självklarhet, men kyrkohistorien visar att det inte är en självklarhet. Även Jesus pekade på den självrättfärdighet som så ofta blir synlig. Ta till exempel liknelsen om den förlorade sonen. När han kom hem igen visade det sig att det snarare var den hemmavarande sonen som var den förlorade. Eller den där gången då lärjungarna ville kalla ner eld från himlen för att förgöra några stackars samaritiska byar. I Guds ögon är alla människor syndare.

2. Försök förstå och handla vist. Kyrkan måste visa en förstående attityd. Om vi ska förstå varandra kan vi inte börja med att argumentera mot varandra, inte vara fientliga utan vänliga. Vår bild av dem som tycker annorlunda får inte vara en karikatyr. Vi behöver ge en bild av andra som den andre faktiskt kan godkänna innan vi fortsätter samtalet. detta är grundläggande för mänskligt beteende.

När kyrkan envisats med våld har det praktiskt taget alltid lett till att heresierna har utvecklats och mångfaldigats. De är resultatet av att kyrkan betett sig ohederligt. Inte sällan har det i efterhand visat sig att heretikerna var mer intelligenta, mer grundade i Guds Ord och mer fromma än kyrkan själv. De var i mycket profetiska.

3. Vi söker en förnyad enhet. Så länge heretikerna vill leva i gemenskap med kyrkan får inte kyrkan avvisa dem. Alltför ofta har kyrkan tagit till det yttersta straffet, dödsstraffet undantaget, nämligen att exkommunicera. 

Kyrkan och blivande heretiker

Sedan ganska lång tid tillbaka läser jag Hans Küngs bok The Church. Den är bra men knappast något man sträckläser. Boken kommer säkert mer att vara som en uppslagsbok för mig när jag väl tagit mig igenom den. Nu måste jag särskilt berätta om ett kapitel The Church and the heretics. De flesta av oss kanske inte förstår att skilja mellan schismatiker eller sekterister och heretiker. De senare är nog värre än de första eftersom de i sin benämning framstår som villolärare. Den kristna Kyrkan och församlingen är en till sitt väsen, men sekteristerna avsöndrar sig från denna enhet. Heretikerna är som sagt villolärare. De är fel och de är problematiska.

Heretiker kan nämligen finna inom kyrkan. Utan att ge mig in på några exempel vill jag hävda att de finns inom Svenska kyrkan, De första kristna betraktades som heretiker av den judiska församlingen. De levde till en början inom den judiska traditionen men kom att avvika genom sina tillägg. Redan i Apostlagärningarna kan vi förstå att de kristna till skillnad emot de andra judarna 1) "höll fast vid apostlarnas undervisning", 2) samlades i hemmen för att kunna fira gudstjänst på sitt eget sätt och 3) "bröt brödet" i gemenskap med den Uppståndne. Heretiker uppfattas uteslutande som negativt, kanske också som hotfullt. Men Küng ställer några frågor jag aldrig tidigare hört ställas! Han frågar för det första: Vad var det heretikerna försökte peka på? De valde knappast själva att kalla sig för heretiker, men de brann för något. Vad brann de för? Hade de något de ville säga kyrkan i stort?

För det andra konstaterar Küng att det finns "fel", heretiska läror inom kyrkan. Det går inte att bara peka finger åt andra. Jag påminns när jag läser detta om Jesu ord: "Den av er som är utan synd, kan kasta första stenen". Flera av de läror vi dag bekänner oss till kom till under en hård kamp. Några kom att stå som segrare, andra som förlorare.

För det tredje skriver Küng att det hos heretikerna fanns gott uppsåt. Skenet kan bedra. Kanske är det emellanåt så att kampen handlar lika mycket om  eller mer om kyrkopolitik än om teologi. I kyrkan har det alltid funnits och kommer alltid att finnas en majoritet och en minoritet! Det är alltid, säger alltid, majoriteten som förklarar vilka som är heretiker! Jo, jag känner väl igen mig. Inte så att jag vill påstå att jag 'är heretiker, men jag kallas kvinnoprästmotståndare, fundamentalist och homofob. Inte därför att jag valt det utan andra har gjort det.

Problemet hos heretikerna var att de aldrig, av ovan nämnda skäl, ville underordna sig kyrkan. Därför kom deras bidrag heller aldrig till kyrkan.

När kyrkan blev statskyrka kunde majoriteten förtrycka, förfölja och döda heretiker.Statskyrkan kunde inrätta domstolar och använda sig av både teologi och juridik. Kyrkan inrättade domstolar som kunde ta sig an oppositionen. I Frankrike sattes domstolar upp med syftet att ta itu med tempelriddare, waldensare och katharer. Även blivande herrnhutare fick sin beskärda del. I Spanien avrättades mer än fyratusen heretiker bara i Sevilla under en fyrtioårs period. Sammanlagt räknar man med att 31 000 personer avrättades innan år 1783. Plötsligt slår det mig att detta gällde också i Sverige. Häxbränningarna i Sverige var ett utslag av samma tänkande. Konventikelplakatet infördes 1726 och var gällande till 1856 om jag minns rätt, men 1783 tillät Gustaf III att herrnhutare under vissa omständigheter kunde få samlas i hemmen.

Hur ska kyrkan då behandla blivande heretiker? Den ska naturligtvis i ett civiliserat samhälle som vårt behandla folk på ett värdigt sätt. Den ska lyssna och inte utveckla en tystnadens kultur! Kanske kan Svenska kyrkan lära något av vår tids frikyrkor eller andra "frifräsare". Om jag tror att Svenska kyrkan kommer att lyssna framöver? Nja, vet inte ...

Küng hävdar att varje kristen på grund av sin köttsliga natur är en potentiell heretiker OCH en potentiell inkvisitor. Den enda vägen att komma tillrätta med problemet är syndabekännelsens.

Küng har några viktiga tankar i mötet med heretiker som jag ska berätta om i nästa blogg. Själv ska jag till Domkapitlet i morgon, det vill säga torsdag 14.00. Jag tror inte jag kommer att behandlas som en heretiker. Men man vet aldrig.

Kyrkan Guds gåva - en profetisk bok

När United höll konferens uppdaterade de reformationen. Som tema på konferensen gick Magnus Persson igenom kyrkans kännetecken. Så som Luther. Det var för mig en glad överraskning. Redan 1989 skrev jag en bok om kyrkans kännetecken. Det var mitt under brinnande väckelse i Hjälmseryd. Plötsligt frågade jag mig själv: Hur tror jag Gud vill se en levande församling i Svenska kyrkan? Hur kommer dess gudstjänster att se ut? Som frikyrkans? Men eftersom jag hade börjat se svårigheterna frågade jag än mer: Är det möjligt med väckelse inom Svenska kyrkan? Är det inte så att den sanna kyrkan också finns utanför Svenska kyrkan? Kyrkan var för några år mer ett hinder än en tillgång. Är kyrkan verkligen av Gud? Hur kan man känna igen en riktig församling. Det var då jag skrev boken Kyrkan - Guds gåva?

Omslaget är gjort av Lars Carlson i Släthult. Han gjorde omslagen också på de andra böckerna vi gav  ut under dessa år. Bilden ovan är en återgivning av Eva Spångbergs Maria-figur i Gamla Hjelmseryds kyrka.

Det här var mitt första försök att skriva ekklesiologi och förutom en en översikt av det grekiska ordet ekklesia sådant det används i Nya Testamentet gick jag igenom de sju kännetecknen. De är Guds Ord, Dopet, Nattvarden, Löse- och bindenyckeln, ämbetet, gudstjänsten (och bönen) och korset. Sedan funderade jag över Svenska kyrkans framtid.

När jag nu läser detta efteråt förvånas jag över hur profetisk boken är.

Biskop Bertil Gärtner skrev på omslaget:

Håkan Sunnliden tar upp frågorna kring Bibelns auktoritet, kyrkan som grundad av Kristus själv och vad det är som alltid har och alltid kommer att utmärka Kristi allmänneliga kyrka. Här finns svar att hämta. "Vi går in i en tid som liknar urkyrkans. Då levde de kristna i en för samhället alternativ tro och livsstil. Omvärldens var hednisk", skriver Sunnliden. Inför en sådan utveckling är det nödvändigt, att kristna från alla kyrkor och samfund närmar sig varandra och finner en gemensam fast grund att stå på - Guds Ord och Kristi kyrka, Här finns många bra utgångspunkter för ett samtal.

Boken kom aldrig ut på marknaden av olika skäl. Den finns här hemma i några lådor. Men efter den här konferensen kommer jag frimodigt att försöka sprida den. Ett bra pris kan vara 100;- inklusive porto. Det kostar 28;- att skicka den men som sagt portot får ingå.

Du beställer bäst genom att maila mig namn och adress, så skickar jag boken och mitt kontonummer.
Min mailadress är hakan.sunnliden@telia.com

Konferens på United

Så är vi hemma igen. Resan till Malmö och konferensen med United levde upp till våra förhoppningar. Förmodligen kommer de att ge följder på olika sätt. Det tycks mig onekligen som att öppenheten mellan olika kristna traditioner blivit betydligt större. Det mest tydliga under denna konferens är att Magnus Persson som ursprungligen hört hemma i pingsttraditionen nu upptäckt en grundval som är äldre än så, - den reformatoriska.

Jag skulle tro att undervisningen, eller genomgången av CA, kommer att läggas ut nätet och om du vill ha en bestämd uppfattning av vad som pågår kan du med fördel lyssna på den. För att exemplifiera lägger jag ut bilden nedan där kyrkoherden Berth Löndahl med glädje celebrerar Mässan på lördagsmorgonen. Jag tror inte att det är vanligt med alba, stola och mässkrud, men den här gången var det ju kyrkoherden som tilläts denna allmänkyrkliga utrustning. Samtidigt är det så att Magnus Persson själv numera gärna använder prästskjortan för att på så sätt bekänna sig till och visa att han står i en allmänkyrklig tradition.

På fredagen ledde producenten Anders Wisth ett panelsamtal om reformationen. På bilden nedan har står han med ryggen mot kameran- I bild syns Hans Weichbrodt från OAS-rörelsen och undertecknad skymtar. Alla i panelen verkade vara överens om nödvändigheten av en reformation. Hans W betonade att vi alltid behöver ett möte med den Helige och jag själv betonade att alla önskningar är verkningslösa om de inte konkret knyts till personer, grupper och strukturer. Detta är verkligen ett ämne jag vill fortsätta att arbeta med.