Det finns många tvistefrågor i den teologiska världen. En av dem handlar om lagens tredje bruk. I Konkordieformeln ,som ingår i Svenska kyrkans bekännelse, står det att somliga är för lagens tredje bruk och andra är emot.
I min värld är jag emot i samma grad som lagens tredje bruk uppfattas just som lag. Skälet hittar jag i Rom 6:14 där Paulus först förklarar att den gamla människan är korsfäst med Kristus, ja död och till och med begraven, se v 6. I v 11 fortsätter han med att säga att "så ska vi se på oss själva" och det gör jag. Då blir också v 14 klar: Vi står inte under lagen utan under nåden.
För att förstå det hela behöver man inse att det är JAG (=den gamla människan, otrons människa) som är död. Inte lagen. Den finns fortfarande kvar.
Vad Paulus sedan gör i kap 7 är att han beskriver vad som händer om jag ändå låter moig ledas av lagen. Då uppenbaras synden i min köttsliga natur och jag kommer under fördömelsen eller tycker jag är duktigt därför att jag lever efter den. Det blir alltid fel när jag låter lagen tala till mig som är död för lagen. Om detta har jag skrivit i min kommentar till Romarbrevet och i boken nedan, men nu vill jag lägga till en annan aspekt.
Lagens tredje bruk kan även förstås som ett led i helgelsen, i det avklädande som äger rum varje gång jag bekänner mina synder. Det är effekten av att min syndabekännelse och kan ses som ett resultat av lagens tredje bruk. Den köttsliga naturen (inte den gamla människan) finns kvar. Vi kallar det för arvsynden och den kan jag inte besegra. I den meningen behöver jag lära mig att inte göra som Adam, Kain eller Judas Iskariot utan i stället göra som Simon Petrus gjorde.
Oj, nu blev klockan mycket och jag ska skynda i väg till mässan där jag även får nåden att bekänna mina synder och höra att det inte finns någon fördömelse för dem som är i Kristus.
Ha en bra kväll och heja på Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar