Det torde vara rätt uppenbart för alla er som läser den här bloggen att staten använt sig av Svenska kyrkan i hög grad för att hålla koll på folket. Likaså att under en längre tid förändra den inifrån. Förmodligen känner ni också till att Sverige fick religionsfrihet 1951, lagen började gälla från 1 januari 1952. När jag föddes 1 februari föddes jag med andra ord i ett land där den lagen gällde.
Men visste ni att staten införde Prästlönelagen 1952? Den hade inte väckt någon särskild uppståndelse om det inte varit för statens oväntade ingripande efter att lagen införts. "Ecklesiastikministern Persson i Skabersjö utan kyrkomötets hörande och utan tillkallande av kyrklig expertis hade utfärdat tilläggsbestämmelser och tjänstgöringsföreskrifter som på ett verklighetsfrämmande sätt inrutade prästernas tjänstetid, bl.a. genom införandet av en s.k. tjänstfri dag varannan vecka." (sid 90 i boken nedan).
Biskopen Elis Malmeström karakteriserade bestämmelserna som "det sista aktstycket i en rad lagar, förordningar och kungörelser, som röjt otillräcklig kunskap om kyrkans egenart och en oemottaglighet för skäl som varit i hög grad irriterande." (sid 90 i boken ovan). I tidningen diktade någon:
Byråkraterna sitter i Stockholms stad och sörjer och plågas och lider,
enär själavård utövas hipp som happ på alldeles olaga tider.
När pastorn må fira sin lediga dag skall i fastställda planer stå skrivet,
och på den skall han icke i regel ha rätt att förkunna det eviga livet.
Det skall anordnas tidsinställd själshygien för all oro som hjärtat beklämmer,
och den helige Ande skall pass den tid, som regeringen nådigt bestämmer.
Som vi nu vet blev det värre än så. Jag önskar alla läsare en god helg, den femte i fastan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar