fredag, februari 23, 2018

Den senare Paulus, del 8

Nu ska vi göra färdigt Skriftens undervisning om ämbetet för att senare i nästa vecka dra slutsatser och redovisa den allmänkyrkliga traditionen. Till den hör vad jag förstår presbyterianismen men jag skriver det med tvekan eftersom jag inte vet var de exakta gränserna går. Den första tolkningen tror jag bestämt är fel. Det håller inte att säga att den kristna församlingen saknar ordning och reda eller enbart är uppbyggd på människors olika funktioner. Tyvärr tvingas jag konstatera att husförsamlingar av olika slag ser det så. Men det gör även många så kallade evangelikala. Jag fick mig till dels ett utdrag av John Stotts bok Kristen på 2000-talet och där blev det tydligt att han tar fasta på presbyterna och den pastorala uppgift de har. Men han närmast förbiser den tredje tolkningen, den episkopala kyrkan med sitt hierarkiska system. Men det är det vi nu har framför oss.

Ordet episkopos har inte judisk bakgrund utan grekisk! Ordet syftar på ”en man som aktivt ser”. Ordet finns redan hos Homerus och har där en koppling till gudarna. Episkopos vakar över land och folk, över avtal och handel. Det är denna man som blir föreståndare i den kristna församlingen men då naturligtvis utifrån pingstens händelse. Församlingarna, var och en, får helt enkelt med tiden sin föreståndare eller biskop. 

I LXX används ordet för olika hebreiska ord som betyder visa omsorg, vaka, besöka, inspektera, till exempel i 4 Mos 2:4, 3:39 och 27:16.

Titeln episkopos förekommer endast fem gånger i NT; Apg 20:28, Fil 1:1, 1 Tim 3:2, Tit 1:7 och i 1 Petr 2:25 om Kristus. Petrus var nog den förste att använda titeln. När han ger den till Jesus inkluderar han såväl judisk som grekisk förståelse. Två tankar, den om herden och den om tillsynsmannen, kombineras, jämför 4 Mos 27:17 och Apg 20:28. Tillsyn betyder kärlek, omsorg och tjänst och Jesu utgivande kärlek är exemplet.

De första församlingarna tvekade länge att använda titeln som alltför lätt fick människor att associera till auktoritärt ledarskap och materialism.

Presbyteriet består av flera män men det finns en tendens till ett monarkiskt ledarskap som kom att utöva tillsyn över flera församlingar. Tit 1:5 visar hur Titus ska insätta äldste i flera församlingar. Det kan vara början på den episkopala förståelsen av ämbetet.

Apostlar, profeter och lärare var rörliga, men episkopos var lokalt förankrad. Första gången ordet blir tydligt är i 1 Tim 3:1. Det är slående hur Paulus betonar personers karaktärer snarare än positioner. Han talar om personlig disciplin, välordnade familjeförhållanden, undervisningens gåva, personliga relationer och gott rykte. Dessa personer ansågs utvalda och bekräftade genom val och vigning.

Enligt den tredje tolkningsförståelsen av ämbetet ser man en utveckling inom NT som fortsätter efter NT. Redan i NT beskrivs något av ämbetets fullmakt. I 1 Kor 4:8–12, 6:4ff, 11:23-33 talar Paulus om lidandet för Kristi skull. Han såg sina lidanden som ett sant tecken på sitt apostolat. Men till det hörde också att han kunde ha varit ”ännu frimodigare med den auktoritet som Herren har gett”, 2 Kor 10:8. Han kunde ha ”kommit med anspråk”, 1 Thess 2:7 som en fortsättning av Kristi profetiska ämbete. Apostolatet är främst ett läroämbete. Det är i kraft av detta han skriver breven. Apostlarna är också satt till att tillrättavisa och förmana.

Apostlarna ansvarade också för att dopet förvaltades rätt, att de rätta orden användes vid nattvardsfirandet med mera även om de inte var bundna till lokala församlingar. De insatte äldste och församlingsledare, blivande präster och biskopar och delegerade till dem. Biskoparna blev deras efterträdare. Det är det som kallas för apostoliska succession, men då har vi lämnat det första århundradet. Den fråga som varje seriös kristen emellertid måste ställa sig är om vi i Jesus ord till apostlarna ser ett embryo till vad vi kallar biskopsämbetet, om vi i NT kan se en utveckling som denna hos Paulus och om den helige Ande fortsätter att verka efter år 100 e Kr.

Nästa blogg får bli om den apostoliska successionen.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill dock lägga till att apostlarna var de första biskoparna (dock att Petrus genom Petrusämbetet inrättat av Jesus själv hade en särställning) även om en del av dem men inte alla reste runt och spred tron.

Jonas M

Anonym sa...

Har under senare år upptäckt att pingstvänner i flera länder både Afrika och Europa titulerar överordnade ledare som biskop.
Intressant att du nämner karaktärsegenskaper för ledare. Tycker att det är genomgående när Nt talar "gott" om någon som får ta ansvar, följa med på en resa, ta ansvar i en församling. Även de stora gudsmännens karaktär förändrades efter sin "kris" Mose, David, Jakob, Petrus Paulus osv. - som om lära och liv hör ihop inte minst på ledarnivå. "Följ mej, som jag följer Kristus.."
AT

Anonym sa...

Det gäller också vissa pingstvänner/baptister i USA...och metodisterna har ju biskopar också liksom mormonerna..men det viktigaste är inte vad man kallar dem utan vad titeln också innebär.

Något speciellt för biskoparna/apostlarna i NT var också att alla levde i celibat och de som tidigare hade familjer lämnade sina..därför är idag alla katolska och ortodoxa biskopar celibatärer.

Jonas M

Håkan Sunnliden sa...

Det är intressant att också de frikyrkliga börjar anamma epitetet biskop. Har vännerna här upptäckt något av värde? Eller ska de bara skaffa sig ytterligare status? Vad betyder detta ekumeniskt?

Vad gäller påveämbetet måste det nog härledas till Petrus. Men den exegetiken blir ofta beskylld för att vara en efterkonstruktion. Matt 16 diskuteras från olika synvinklar. Men påveämbetet är förhanden och vi har att förhålla oss till det.

Vad tycker du om Peter Halldorfs utsaga att vi vill enhet, inte under påven, utan med påven?

Anonym sa...

Jesus säger ju i Matteus 16 att Petrus är Klippan..Den protestantiska uppfattningen brukar ju vara att Jesus inte syftar på Petrus som person utan på hans tro; ja det skulle jag säga är en efterhandskonstruktion som inte heller direkt framgår av texten. Att Petrus har en särställning bland apostlarna framgår uttryckligen på flera andra ställen.

Till Petrus och de andra apostlarna säger Jesus i slutet av Matteus:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. 19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn 20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Ja ända till tidens slut finns Jesus med oss genom biskoparna och Petrusämbetet genom den apostoliska successionen (dock att Petrusämbetet inte innebär någon vigning). Det var en intressant utsaga av pastor Halldorf; är inte riktigt säker på vad han menar med det men med den inställningen kan man ju inte som vissa andra anse att påven är antikrist. Men kan man verkligen vilja enhet med påven utan att också vilja underordna sig honom på något sätt? Jag tänker t.ex. på 1 Kor 16 och 1 Tim 3:4.

Jonas M