Det låter som en dålig ursäkt om jag skriver att jag inte har hunnit med att blogga i den takt jag vill. Problemet är att när man varit borta några dagar så blir det oftast överfulla dagar för att hinna ikapp eller hinna med det man vill. Det måste väl vara fler än jag som har haft det så?
Ikväll, efter mässan, har jag i alla fall tagit mig tid att titta på Uppdrag Granskning. Det går att se programmet för den som så önskar på nätet. Jag har sett några program tidigare och har tyckt att det varit ganska blandad kvalitet, men jag måste säga att det här var ett lovvärt program. Programledaren Janne Josefsson går systematiskt tillväga även om jag alltid tycker lite synd om dem som drabbas. Den som regisserar klipper och klistrar oftast ganska ohämmat. Och så måste det naturligtvis bli, men vinklingen ska vi som tittare alltid vara vaksamma på. Det var aldrig någon tvekan om att programmet ville skärskåda, avslöja och kritisera begreppet barnfattigdom. Det är ett känsligt ämne men Uppdrag Granskning har aldrig tidigare värjt för sådana. Snarare tvärtom, ju känsligare desto bättre verkar det som.
Det var tre organisationer som ställdes mot väggen, BRIS, Rädda Barnen och 1 maj-blomman. Av dessa klarade sig BRIS bäst genom att frankt deklarera att de efter det här programmet ska de sluta använda begreppet. Det var klokt i synnerhet eftersom de i sin kampanj talat om svenska barn som går hungriga och jämfört dem med barnen i Moçambique en närmast grotesk jämförelse. I synnerhet när man betänker att siffran för fattiga barn i Sverige uppgår till 240 000. Det är den siffra Rädda Barnen tagit fram, den siffra programmet var uppbyggt kring. Rädda Barnen ville skylla på att rutinerna överskridits och på chefsbyten samtidigt som man aldrig backade från siffra på annat sätt än att man slutat driva kampanjen därför att den inte var bra. 1 maj-blommans organisation meddelade att antalet ansökningar för hjälp av barn ökat under senare år även om det visade sig att de hade halverats.
Det självklara skymtade fram emellanåt. Hur definieras barnfattigdom? Vad är det? Men någon definition gavs aldrig förutom att det fanns barn som var hungriga, barn som inte hade vinterskor och barn som inte hade råd att åka med på skolresan. Men TV-tittarna förstod ganska snart att orsakerna kan vara helt olika, till exempel föräldrar som på grund av missbruk eller sjukdom inte orkar ta ansvar för sina barn. Men det är ju något annat än barnfattigdom.
För något år sedan (?) sändes ett program i Sveriges Radio om de glömda barnen, ett projekt jag själv är inblandad i. Där kritiserade siffran 280 000 glömda barn och efter programmet stod samma typ av problematik fram. Nämligen att det beror på man definierar glömda barn. Styrelsen för Hela Människan på nationell nivå förstod plötsligt att det fanns anledning att ligga lågt med den siffran och jag tror inte att den florerar mer. När det gäller de stora insamlings organisationerna är frestelsen stor att generalisera eller överdriva av det enkla skälet att det handlar om att få in pengar. Det är illa nog, men än mer illa är det att exploatera barnen. Som om de inte har det svårt utan att också behöva exploateras. För det finns också efter TV-programmet alldeles för många barn som far illa i vårt land. Kanske inte så mycket på grund av ekonomisk brist som på grund av att de inte får någon fostran, inte uppmärksammas eller får hjälp med sin identitet. Och på denna lösa sand vilar sedan deras värderingssystem.
Kort sagt tycker jag det var nyttigt att se programmet och stilla önskar jag i mitt inre att Janne Josefsson kunde göra ett program om hur Svenska kyrkan utbildar sina präster, om Svenska kyrkans utnämningspolitik, om tystnadens kultur, Socialdemokraternas eller Centerns syften med Svenska kyrkan eller vad som kunde vara nyttigt för folk i allmänhet att känna till inför kyrkovalet, 15 september. Där blir uppslagen faktiskt rätt många.
Ikväll, efter mässan, har jag i alla fall tagit mig tid att titta på Uppdrag Granskning. Det går att se programmet för den som så önskar på nätet. Jag har sett några program tidigare och har tyckt att det varit ganska blandad kvalitet, men jag måste säga att det här var ett lovvärt program. Programledaren Janne Josefsson går systematiskt tillväga även om jag alltid tycker lite synd om dem som drabbas. Den som regisserar klipper och klistrar oftast ganska ohämmat. Och så måste det naturligtvis bli, men vinklingen ska vi som tittare alltid vara vaksamma på. Det var aldrig någon tvekan om att programmet ville skärskåda, avslöja och kritisera begreppet barnfattigdom. Det är ett känsligt ämne men Uppdrag Granskning har aldrig tidigare värjt för sådana. Snarare tvärtom, ju känsligare desto bättre verkar det som.
Det var tre organisationer som ställdes mot väggen, BRIS, Rädda Barnen och 1 maj-blomman. Av dessa klarade sig BRIS bäst genom att frankt deklarera att de efter det här programmet ska de sluta använda begreppet. Det var klokt i synnerhet eftersom de i sin kampanj talat om svenska barn som går hungriga och jämfört dem med barnen i Moçambique en närmast grotesk jämförelse. I synnerhet när man betänker att siffran för fattiga barn i Sverige uppgår till 240 000. Det är den siffra Rädda Barnen tagit fram, den siffra programmet var uppbyggt kring. Rädda Barnen ville skylla på att rutinerna överskridits och på chefsbyten samtidigt som man aldrig backade från siffra på annat sätt än att man slutat driva kampanjen därför att den inte var bra. 1 maj-blommans organisation meddelade att antalet ansökningar för hjälp av barn ökat under senare år även om det visade sig att de hade halverats.
Det självklara skymtade fram emellanåt. Hur definieras barnfattigdom? Vad är det? Men någon definition gavs aldrig förutom att det fanns barn som var hungriga, barn som inte hade vinterskor och barn som inte hade råd att åka med på skolresan. Men TV-tittarna förstod ganska snart att orsakerna kan vara helt olika, till exempel föräldrar som på grund av missbruk eller sjukdom inte orkar ta ansvar för sina barn. Men det är ju något annat än barnfattigdom.
För något år sedan (?) sändes ett program i Sveriges Radio om de glömda barnen, ett projekt jag själv är inblandad i. Där kritiserade siffran 280 000 glömda barn och efter programmet stod samma typ av problematik fram. Nämligen att det beror på man definierar glömda barn. Styrelsen för Hela Människan på nationell nivå förstod plötsligt att det fanns anledning att ligga lågt med den siffran och jag tror inte att den florerar mer. När det gäller de stora insamlings organisationerna är frestelsen stor att generalisera eller överdriva av det enkla skälet att det handlar om att få in pengar. Det är illa nog, men än mer illa är det att exploatera barnen. Som om de inte har det svårt utan att också behöva exploateras. För det finns också efter TV-programmet alldeles för många barn som far illa i vårt land. Kanske inte så mycket på grund av ekonomisk brist som på grund av att de inte får någon fostran, inte uppmärksammas eller får hjälp med sin identitet. Och på denna lösa sand vilar sedan deras värderingssystem.
Kort sagt tycker jag det var nyttigt att se programmet och stilla önskar jag i mitt inre att Janne Josefsson kunde göra ett program om hur Svenska kyrkan utbildar sina präster, om Svenska kyrkans utnämningspolitik, om tystnadens kultur, Socialdemokraternas eller Centerns syften med Svenska kyrkan eller vad som kunde vara nyttigt för folk i allmänhet att känna till inför kyrkovalet, 15 september. Där blir uppslagen faktiskt rätt många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar