Palestinsk ilska

Jag lovade en uppföljning på bloggen om 6-dagars kriget. Faktum är att jag först tänkte den bloggen som en bakgrund till den som nu kommer om Israels vatten. Men innan jag publicerar den ser jag att en terrorist kört in i en folkmassa i Jerusalem. I skrivande stund är inget utrett, men förlåt mig om jag misstänker en palestinsk sådan. Jag kanske har fel.  Här  kommer bloggen om vattnet.

Här om dagen publicerades i SvD en artikel om vattentillgången på Västbanken. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Rubriken lyder: Palestinsk ilska: Betalar för vårt eget vatten. Det tror jag det att de är arga. Det var den här artikeln som fick mig att skriva om 6-dagars kriget. Lite historia kräver ämnet.

Redan 6 oktober 2004 skrev Bitte Hammargren en artikel om saken. Du hittar artikeln genom att klicka här. Den har rubriken Kampen om vattnet på Västbanken. I den artikeln berättas om den så kallade Johnston-planen. I den bestäms hur vattnet ska fördelas mellan de vattentörstande länderna Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Den skrevs i mitten av 1950-talet och gällde vid tiden för 6-dagars kriget. Den får nog anses obsolet vid det här laget men saken är ändå viktig vid eventuella fredsförhandlingar.

Enligt det så kallade Oslo-avtalet som förhandlades fram i början på 1990-talet skulle Israel förfoga över drygt 70 % av vattenreservoarerna på Västbanken och Palestina (var kom den staten ifrån?) skulle förfoga över 17 %. Men detta var 1995 och jag förmodar att inte heller dem siffrorna gäller idag. Israel har byggt många nya hus och odlat upp mycken mark som kräver vatten. Det sägs att israelerna förfogar över 240 liter vatten per person och dag och palestinierna endast 80 liter per person och dag. Klart orättvist med andra ord, men hur var det då med freden? Kan det ha betydelse att Palestina vill döda alla judar? Förmodligen.

Förra året kom en intressant bok skriven av Seth S. Siegel som heter Let there be water och som handlar om hur Israel hanterar sitt vatten. Boken väcker förundran och beundra, skriver recensenten.
Israel har lyckats vänta den hotande vattenbristen till en av sitt lands största tillgångar. Idag har israelerna så mycket vatten de vill. De kan till och med exportera vatten! Länder som Kina och Indien har vänt sig till Israel och bett om hjälp. Vad har hänt? Hur gjorde de?

• Till en början säkrade man gränserna i samband med 6-dagars kriget. 
• Sedan lärde man sig att rena och återanvända avloppsvatten för att så kunna fortsätta odla med hjälp av konstbevattningen. 
• Till detta uppfann man droppbevattningen. Det innebär att växterna själv säger till datorn när och hur mycket vatten de behöver. Detta är en smärre revolution som innebär att det går åt mindre vatten samtidigt som grödorna blir större. Jag tror mig veta att israelerna har bistått länder i Afrika som ofta drabbas av torka.
• Det största genombrottet kom för några år sedan när man lyckades avsalta havsvatten! Nu kan man till och med fylla på vatten för att öka flödet i de vattendrag som finns i landet. Israel förser Jordanfloden med betydande mängder vatten får jag veta av recensenten och läkaren inom Försvarsmakten samt dykläkaren Marcus Nilsson.
• Slutligen använder man sig nu av vattendiplomati för att på sikt kunna vinna fred.

Ja, som du märker kan jag inte låta bli att drabbas av förundran och beundran. Nu ber jag bara om att också palestinierna ska få del av Guds livgivande vatten. Också de skulle må bättre av godhet och fred i stället för ilska och krig.

Koinonians årshögtid

Så har Värnamo koinonia hållit sin tredje årshögtid. Jo, jag vet att det låter högtidligt och kanske lite för stort, men det är verkligen roligt att få möta bröderna och systrarna under bekväma former. Vi började dagen med att fira högmässan i S:t Johannes kyrka. Martin Fredh predikade och celebrerade mässan. Han talade över ämnet "Vad Jesus är av naturen , blir vi genom nåden". Han hade tonsatt strofen så den skulle fastna bättre hos oss. Han undervisade om Jesu dop genom att jämföra det med vårt dop.

Efter högmässan fick vi kyrkkaffe och pepparkaka i "Glashuset" på Rydgatan där vi samlas då och då. Vi fick tid att prata med varandra och vänta in alla. Någon firar gudstjänst i Missionskyrkan och några går till den Romersk-katolska mässan så vi anlände allteftersom.

Jag passade på att berätta lite mer om hur vi tänker oss detta med löftena. Vi hade ju löftesförnyelse och det tar nog lite tid att förstå innebörden av detta. Jag försökte stryka under att vår gemenskap är en hjärtanas gemenskap. Det är utifrån var och ens bidrag som gemenskapen uppstår och hålls vid liv. Det är en förhoppning att gemenskapen ska förbli levande, att den inte ska bli en konsumenternas eller kotteriernas gemenskap. Jag vet sedan tiden med Cellkyrkan hur kampen ser ut. Frånsett motståndarna djävulen, världen och mitt eget kött är det viktigt att gemenskapen får vara öppen och att vi får självbestämmande och växande strukturer på plats. Sedan var det dags för lovsång och tillbedjan.

Till denna högtid, får vi ändå säga, var f Leif inbjuden att dela med sig från sitt rika och innehållsrika liv. Han kom tillsammans med sin hustru och berikade gemenskapen. f Leif är på sitt 89:e år och har mycket att berätta för oss om. Jag ville emellertid att han skulle säga något om husförsamlingen i NT och det gjorde han med den äran. Tänk, jag har aldrig förstått att de till exempel i Kolosse hade åtminstone två sådana, en hemma hus Nymfas och en hemma hos Filemon. Ekklesian i Rom höll sannolikt mellan tio och 15 husförsamlingar. f Leif lyfte särskilt fram familjens betydelse och lät oss förstå att vi knappast förstår hur stor och viktig den var och är. Familjen i NT bestod inte av man, hustru, ett barn och en hund utan av uppskattningsvis 10-15 personer, kanske än fler. De första kristna levde kollektivt och när ett hushåll kom till tro döptes alla 15! Men så var också tillväxten fenomenal. På 250 år undergrävde de hela Romarriket!

Efter föredraget bjöds på en mycket god lunch bestående av fläskytterfilé, potatisgratäng och sallad. Bröd och smör för den som ville. S Christina hade lagat denna måltid och Kari hade gjort efterrätten, en citronfromage som verkligen kom till sin rätt. Också lite kaffe - igen. Kari hade försökt uppskatta hur många efterrätter hon skulle göra. Kunde det bli så många som 36 personer? Jo, det, blev det, men det blev en efterrätt över på grund av att en broder tvingades avstå.

Efter måltiden reste vi alla oss upp, sjöng en lovsång till Gud och stämde in i den allmänneliga Kyrkans tro. När den klingade ut frågade jag: Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och era medmänniskor? Genom att regelbundet gå till Mässan och närvara vid våra sammankomster? Till dina bröder och systrar i Värnamo koinonia och till dem som kommer i din väg? Tre gånger kunde jag höra ett samfällt JA. Det var som i Apostlagärningarna"ett hjärta och en själ". Underbart!

Som avslutning sjöng vi Vår Fader, nedkallade och tog emot Guds välsignelse. Ja, det var en välsignad dag.

Varför är det inte så i vår församling,? undrar någon. Av det enkla skälet käre vän att en sådan dynamik inte kan beställas fram på offentlig nivå. Den hör hemma i husförsamlingens sammanhang. När alla husförsamlingarna möts på söndagens förmiddag råder en annan, förhoppningsvis välsignad, nivå.

Jag tror bestämt att gemenskapen, grekiska koinonia, har framtiden för sig. Det jag har varit med om idag är profetiskt. Vi kan inte bli fler i just denna gemenskap, men vi kan formalisera flera gemenskaper på denna gräsrotsnivå. Härtill give Gud sin välsignelse!

1 veckan efter Trettondag Jul

Så har vi kommit en bit in på det nya året 2017.  Idag är det 1 ef Trett och Koinonian samlas till sin årshögtid. Det set jag mycket fram emot. Först blir det högmässa i S:t5 Johannes och sedan samling med lunch. Veckans evangelium är från Mark 1:9-11.

Mark 1:9-11                                                

1. Jesus från Nasaret döptes i Jordan av Johannes

a) Evangelisten Markus berättar om en historisk händelse som för oss ligger långt tillbaka i tiden. Flera av er har varit i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte, en relativt obetydlig plats. Platsen skulle aldrig locka turister om det inte vore för att Jesus från Nasaret döptes där. Alla fyra evangelisterna berättar om dopet. Men varför döptes Jesus? Varför ställde han sig i kön tillsammans med tullindrivare, soldater, huggormars avföda … och andra syndare? Gud hade befallt Johannes döparen att döpa ”till syndernas förlåtelse”, men sådan förlåtelse behövde inte Jesus.

b) Den allmänneliga kyrkans förståelse är att Jesus går ner i Jordan tillsammans med tullindrivare, soldater, huggormars avföda … och andra syndare? Han blir en av oss.

 c) Efter att Jesus döpts börjar den kamp och gärning som vi alla kämpar. Han går din och min väg, genom öknen till Golgata. Han bär tullindrivarens, soldaternas, fariséernas, din och min skuld. Han ”fullgjorde vad vi borde”.

2. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva

a) Här börjar förkunnelse om syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. När syndafloden ägt rum en gång i urhistorien, spanade Noa tillsammans med åtta andra efter det nya landet. Då, en dag, kom en duva med ett friskt olivlöv i näbben. Noa bygger ett altare, Herrens ord kommer, förbundet ingås och regnbågen blir ett evigt tecken.

b) Nu döps Herren Jesus och samma duva kommer över honom. Den duvan är ett tecken från Gud att här börjar den nya skapelsen. Jesus är den nya människan, den fullkomlige som kommer till oss.

c) Det är den nya människan som går sträckan från dopet till Golgata. Under den vandringen

behandlar människor honom som vore han ett syndoffer som ska bäras fram. ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud”, 2 Kor 5:21, se Fastlagssöndagen, III årg. När Han fullbordat allt kunde han fylla dopet med sin egen person. Han kunde instifta det kristna dopet och låta det bli en gåva till oss. Som Han en gång kom till oss kan vi nu komma till honom.

3. Och en röst hördes från himlen: Du är min älskade son, du är min utvalde

a) Dessa ord är bekräftelsen på vem Jesus är, den nya skapelsen. Han är det från begynnelsen skapande Ordet och genom evangeliets förkunnelse kommer den nya skapelsen till oss. Detta är något så stort att det knappast går att göra rättvisa åt det.

b) De flesta människor förstår dopet som en vattenceremoni, men dopet ger oss nya förutsättningar att vara hans lärjungar. När den Helige Ande föder oss på nytt och låter oss få del av den nya skapelsen får vi nya förutsättningar att vandra genom livet. Kampen finns där men vi går inte ensamma och vi behöver inte dö ensamma.

c) Dopet är personligt. Det är en personlig Gud som kommer till dig och märker dig med sig själv. Du är nu förenad med Kristus Du kommer inte att dö ensam utan tillsammans med honom, i honom. Du är döpt hans död för att kunna leva med honom till evig tid. Svpsb 69:4

Sex-dagars kriget

SvD hade i morse en artikel om hur Israel inte obegränsat släppte till sitt på Västbanken. Det fick mig att återerinra historien om vattnet.

På våren 1964 var läget spänt. Alla som läser det här vet att det skarpt in mot israeliska byar i Galileen både från Libanon och Syrien, att araberna hotade med att stänga av vattentillförselns från Hermon och Jordanfloden till Genesarets sjö och att arabiska trupper ställt sig fullt krigsberedda vid Israels alla gränser. Då hade Israel 264 000 man i sina trupper och araberna ställde upp med 410 000 man. Israel hade 800 stridsvagnar och arabstaterna ställde upp med 2 200. Israel hade 300 stridsflygplan och arabstaterna 810. Operationsanalytiskt hade inte Israel en chans. Itzak Rabin var försvarsstabschef vid den här tiden. Trots det spända läget på västbanken och i norr bedömdes Egypten vara huvudmotståndare. På Sinaifronten hade Egypten ställt upp sju egyptiska divisioner, var och en av dem med mellan 10- och 20 000 man, min gissning. Nu väntade alla att de skulle slå till ...

MEN Israel förekom dem genom att låta sina flygplan flyga ut över Medelhavet och på måndagsmorgonen den 5 juni 1967 anfalla Egyptens flygbaser, 17 stycken. På några timmar hade anfallit egyptierna i ryggen och slagit ut alla deras start- och landningsbanor utom en. Detta för att de själva vill ha tillgång till en. Vid middagstid var saken klar.

Samtidigt marscherade israeliska trupper via Gaza ner i öknen mot de kanske 100 000 egyptier som befann sig där. Israels soldater hör aldrig ordern "Framåt", utan alltid "Följ mig". Det är officerarna som går i täten. Det kostade dem ungefär 25 % av dödade officerare. Men egyptierna fick nu värja sig för angripare som kom både bakifrån och framifrån. De flydde i panik och israelerna kunde gå så långt att de två dygn senare kunde inta Sharm el Sheik utan strid.

Det svåraste slaget leddes av den kände Ariel Sharon som genom noggrann planering lyckades inta egyptiernas starkaste fäste vid Abu Ageila.

Israel hade inte räknat med att Jordanien skulle anfalla, men redan på onsdagsmorgonen hade de börjat beskjuta Jerusalem och Netanya. När israelerna fram på dagen insåg att jordanierna vill föra krig mot dem gick de till motangrepp. Västbanken tillhörde vid den här tiden Jordanien. Något Palestina fanns inte. På Västbanken hade Jordanien 8 brigader och Israel 3. En brigad bestod vad jag förstår av ungefär 2 000 man, med andra ord 16 000 mot 6 000. Men eftersom Israel besegrat Egypten på ett dygn kunde det nu rekvirera förstärkning därifrån och i Jerusalem krigade israelerna kvarter för kvarter ändå upp på Tempelberget. På onsdagen, nu är det 7 juni, besegrade man också jordanierna på Västbanken. Obs nu att Israel tog Västbanken från Jordanien som aldrig har krävt tillbaka det. 

Men det fanns ännu en motståndare. Syrien som egentligen var det land som utlöste kriget. De hade som jag skrev ovan provocerat Israel under flera år. Värst var nog hotet att stänga av vattnet. Fredagen den 9 juni gick Israel till motangrepp mot Syrien, något syrierna tydligen inte hade räknat med. Efter utomordentligt hårda strider och till sist lyckade de inte staden Quneitra på Golanhöjderna. Detta var för att syrierna inte fortsättningsvis skulle kunna stänga av vattnet eller ligga på höjderna och skjuta ner mot Genesarets sjö. När striden var över hade Israel bara 3 stridsvagnar kvar.

Men nu har Israel fått lära sig en läxa; Det är en sak att vinna ett krig och en annan att vinna en fred.

Jag är ingen expert eller ens nämnvärt intresserad av krig, men jag kan söka, läsa och ta in information. Och så mycket kan jag säga att om jag hade fått bestämma skulle jag aldrig i livet lämna ifrån mig Jerusalem. Jag skulle bygga hus på Västbanken och tacka Gud för att Samarien befriats och jag skulle aldrig frivilligt låta syrierna få tillbaka Golanhöjderna. I vart inte utan att först ha vunnit en fred! Det där med vattnet ska jag berätta mer om i nästa blogg.

Küng talar rättframt om tron

Den kristna tron och särskilt de historiska dokumenten vi känner som Bibeln är genomlysta på alla tänkbara sätt. De har analyserats med hjälp av historisk-kritiska metoder i mer än hundra år. Det finns en rad olika metoder som sorterar under den historisk-kritiska som till exempel text-kritisk metod, litteraturkritisk, form- och genrekritisk, traditionskritisk för att inte nämna om andra sätt än den historisk-kritiska. Materialet har bearbetats fram och tillbaka, upp och ner flera gånger om. Det tycker jag är bra.

Och det är riktigt och viktigt att tillvara den moderna forskningen även om vi alltmer gått in i en postmodern tid. Det som är vetenskapligt hållbart består också i nyare tider när nya insikter kommer till. Det har visat sig att i alla de svårigheter forskarna möter när man vill kartlägga Jesus Kristus finns det ett starkt samband mellan den historiske Jesus Kristus och den första kristna församlingen sådan den träder fram efter Påskdagen. Det går nämligen inte att förstå sig på den kristna kyrkan med mindre än att den härleds till den historiske Jesus. Det är till och med helt nödvändigt att koppla samman de två. Det är också helt nödvändigt för att beskydda den kristna kyrkan. Kyrkan måste vara grundad i historien för att inte kastas hit och dit. Om så inte sker kommer kyrkan bara att framstå som en ideologi, som en myt, som en projektion av våra egna fantasier. Det är här jag blir orolig när jag ser vad som sker i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan måste kopplas samman med Jesus Kristus, jag menar i praktiken, för att återfå sin trovärdighet.

Hur är det då med de kristnas tro?

Är det en fråga om att förstå, att grunda sin tro på forskningsresultaten? Nej, tron kan inte stå och falla med forskningen oavsett vart forskningen leder oss.

Är det en fråga om vilja? Om tron är en viljeakt oberoende av vad forskningen säger, om den är en munnens bekännelse eller en lydnadsakt, typ att gå till kyrkan, är den vilseledande.

Är det en fråga om känslor? Att bygga sin tro på känslor, oavsett vad forskningen visar, om det är så "att jag tror" är det viktiga har jag en vacklande grund att stå på, ja, en falsk tro, åtminstone ett ödesdigert missförstånd.

Kristen tro grundar sig inte på något av förslagen ovan. Tron (vi talar om fides qua) är hjärtats inställning, absoluta förtröstan på och fulla lit till Jesus Kristus. Tron omfattar hela mitt inre och förstånd, vilja och känsla. Det är att gå emot honom i tron att han är den Gud har sänt.

Det är så här långt härligt att läsa Küng. Han talar klart, tydligt och rättframt om tron. 

Den riktige Jesus Kristus

Det är Trettondag Jul och kyrkogången blir idag efter mörkrets inbrott. Förmodligen är det så på många platser i Sverige. Därför kan jag ägna dagen åt att läsa mer i Hans Küngs bok On Being a Christian.

I den första delen har han gett en historisk bakgrund till vad som hände när Jesus vandrade på jorden. Nu har jag kommit till den andra delen och där ställer Küng frågan om vad som är särskilt med Jesus. Jesus var mänskligt sett en ganska obetydlig människa vid den tiden han levde. Inte ens hans budskap var särskilt ovanligt. Det som gör att Jesus gått till historien är han sägs vara Guds på hebreiska Messias, på grekiska Kristus. Hade inte det varit fallet hade Jesus knappast gått till historien. Detta är vetenskap!

Det går inte att studera Jesus som en människa bland andra. Då blir han obegriplig. Det går inte skilja mellan den historiske Jesus och kopplingen till Kristus. Jesus är historiens viktigaste person som Jesus Kristus och "de två" går inte att skilja åt. Låt vara att det alltid går att diskutera vilken Kristus han sägs vara?

Den historiske Jesus kommer inte till sitt bästa uttryck som den fromme. Du vet den gode herden med lammet på sina axlar. Eller den lidande vi ser på krucifixen i kyrkan. Inte heller stannar det vid att han är den rätte läraren vars dogmer vi allt behöver höra och följa. Kanske någon vill framställa Jesus som vår hjälte omgiven av jublande och lovsjungande människor? Men sådant var inte Jesu liv och leverne. I den moderna litteraturen framställs Jesus på en rad olika sätt, men ingen av dessa bilder gör rättvisa åt honom, menar Küng, som i sin bok vill framställa The Real Christ. Är det möjligt. Ja, skriver Küng. Hur kan det vara det?

Jo, Jesus Kristus är förankrad i rummet och i tiden. Han är en historisk person vi kan studera, lära känna och dessutom finns det ganska mycket dokumentation om honom. Boris Salo har skrivit om detta i sin utmärkta bok Jesus berättelsen - fiktion eller verklighet. Semnos förlag 2016. I den får vi del av ganska mycket material från Josefus, Tacitus, Secundus Plinius den yngre, Lukianos av Samosata, slaven Tallus och även från tidigare versioner av Talmud. Och ändå är de mest trovärdiga skrivna av dem som vandrade tillsammans med Jesus Kristus.

Sammanfattningsvis gör Küng så att han utgår från vad som går att vetenskapligt säkerställa. Det är på det sättet han försöker finna ut vad som är grundläggande i Jesu förkunnelse, i hans livsstil och hans "öde". Sedan skriver Küng intressant om tron men det får bli en senare blogg.

Obesvarad kärlek

I går kväll  kom Kari och jag hem från nyårsfirandet i Norge. Borta bra, men hemma bäst.

Väl hemma försöker jag uppdatera mig med vad som hänt i Svedala medan vi har varit borta. Särskilt intresserar jag mig för Svenska kyrkan eftersom jag lider med denna stackars misshandlade organisation. Jag hade tänkt att jag skulle avhålla mig från att kritisera kyrkan eftersom den nu gör ner sig själv och inte behöver min hjälp. Dessutom vill jag inte avslöja det lokala skeendet. Det kommer också att avslöja sig självt. Men jag måste ändå be om att få informera mina läsare så att ni själva kan ta del av skeendet.

Det nya året började med att Dag Sandahl publicerade vad det kostat Svenska kyrkan att utreda SKUT och församlingen i London. För detta tillsattes en oberoende utredning och den sköttes av advokatfirman Mannehemier Swartling och för detta betalade de som tillhör Svenska kyrkan 2,5 miljoner av de kyrkotillhöriga. Den som vill läsa Dags blogga kan klicka här, 

Men redan dagen före nyårsaftonen publicerade Ann Heberlien en ledare som du kan läsa genom att klicka här. Den bär rubriken Svenska kyrkan går mot sin undergång och är mycket läsvärd även om det faller en skugga över ärkebiskop Antje. Nu är det väl i och för sig inte henne det är synd om utan Svenska kyrkan! Ann Heberlein som är doktorerad i etik och borde veta vad hon skriver anser att ärkebiskopen borde ta sin uppgift mer på allvar. Under år 2016 har cirka 90 000 människor begärt utträde ur Svenska kyrkan och det kan knappast vara utan orsak. Hur som helst borde de ansvariga ställa sig frågan; Vad är problemet? Är det något vi kan göra? Men det verkar som att Kyrkans hus vill vifta bort problemet med ett allmänt tal om sekularisering. Förresten; Är det inte människor vi talar om? Är de människor som begär utträde ett problem? 

Så kommer vi till den 2 januari. Då publiceras en Under-strecket artikel i SvD skriven av Sofia Lilly Jönsson. Hon har tidigare skrivit kyrkokritiskt i SvD och försökt att visa på några problemställningar. Men tydligen har hon inte fått något svar av tjänstemännen i Kyrkans Hus, än mindre från Ärkebiskopen. Sofia Lilly tar i denna artikel upp problemet från en annan synvinkel. Rubriken lyder: Visselblåsarna blåser nytt liv i kyrkan. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Den är värd att läsa. Artikeln målar bakgrunden till Reformationen som ägde rum för 500 år sedan. Den handlar om Martin Luthers protester och om hans illojalitet. Den sista delen handlar om vår tids motsvarighet, visselblåsarna, inom Svenska kyrkan. Här berättar Sofia Lilly att motionen till kyrkomötet som handlade om att införa regler för anställda och förtroendevalda inom Svenska kyrkan numera kalla lex Sandahl efter Dag Sandahls blogg. Jag är övertygad om att det är ett bra namn, ett namn alla känner igen och ett tillmäle som f Dag borde vara stolt över. Och det tror jag han är.  Men här nämns också prästen Patrik Pettersson som du tillsammans med Dag Sandahl hittar på min länklista här till höger. Jag har själv inte läst så mycket av Patrik men får nog börja följa honom lite noggrannare om jag ska kunna följa med.

Sofia Lilly vittnar om dessa bloggares kärlek till Svenska kyrkan, men förstår också att den är obesvarad av biskopar och Kyrkans Hus. Ledningen blundar, håller för öronen, viftar bort problemen, hotar och förklarar sådana präster för illojala. Så gjorde man också för 500 år sedan och då kallades det för bannlysning. Idag för avkragning. Men bannlysningen kanske kommer tillbaka. Det är också ett sätt att fira reformationen!

F Dag måste ha läst artikeln på morgonen och si redan efter någon timme tar han upp den på sin blogg. Du kan läsa den genom att klicka här. Den bär rubriken Ann vs Antje; Alla arga. 

I dag är det den 4 januari. N'är jag läser morgondagens SvD hittar jag en krönika skriven av Josefin Holmström. Redan i rubriken ställer hon frågan alla nu måste ställa sig: När ska kyrkan börja lyssna på de obekväma rösterna? Du kan läsa den genom att klicka här. Hon är själv en person som nu begärt utträde ur Svenska kyrkan eftersom där inte talas öppet, klart och tydligt om Jesus och dem han är. Sedan knyter hon an till Sofia Lilly Jönsson och avslutar med en bön:

Det enda vi vill är att ni möter oss, talar med oss - lyssnar på oss. Är det så mycket begärt?

Denna bön borde besvaras av kyrkoledningen såväl nationellt som lokalt. Om det kommer att ske? Kanske som en del i spelet, men knappast på riktigt. Problemen som handlar om prästämbetet, vigsel av samkönade, ekumeniken med andra kyrkor och samfund begriper sin inte kyrkopolitikerna på. Och det är ju de som styr Svenska kyrkan. De som skulle kunna föra samtalet som biskopar och kyrkoherdar har ingenting att säga till om utan också de har blivit tjänstemän. Nej, en omvändelse av denna art kan nog bara föregås av en rejäl krasch av något slag. Men överraska mig gärna.