10 veckan efter Trefaldighet

Tyvärr fungerade tydligen inte inspelningen av dagens Högmässa. Så kan det vara i semestertider, men jag beklagar det eftersom många nu har vant sig vid att kunna delta i Högmässan i efterhand. Härkommer i alla fall predikan i punktform. 

Inledning: Min Fader är vinodlaren. Han planterar och ansar grenarna så de bär mer frukt. Vingården står som symbol för det gamla Israel. Ps 80:9-17. Men där fanns också en längtan efter en framtida, fullkomlig och eskatologisk vingård. Denna vingård är Jesus Kristus.

1. Varje gren som bär frukt ansar han

a) Varje kristen liknas vid en gren men grenen är aldrig ensam och därför talar jag fortsättningsvis om grenarna. Paulus använder sig av samma bild när han i Romarbrevet skriver att vi ympats in i Jesus Kristus. Då vill han stryka under att vi har fått frid med Gud, fått tillträde till Guds nåd, levande hopp och dagligen blir älskade av vår Fader vinodlaren.

b) Det är underbara ord som gäller alla människor. I Jesus Kristus har alla människor rätt ställning inför Gud. Och detta grundar sig på en historisk händelse. Hur blir det mer personligt? Genom dopet! Våra liv är grundade på två historiska händelser, Jesu död och uppståndelse och dopet som förenar oss med Honom.

c) När vi inser den betydelse vinodlaren har för vinträdet behöver vi inte hävda oss som kunde vi bli bättre kristna. Det avgörande för grenarna för att de ska bära god och rik frukt är att de har i livsgemenskap med stammen och dess rotsystem.

2. Varje gren som bär frukt ansar han

a) På Jesu tid, då praktiskt taget alla hans efterföljare var judar, spelade gärningarna en stor roll. Det var och är genom att lyda lagen som juden håller sig kvar i förbundet. Det betyder inte att hjärtats tro är oviktig, men det kom till uttryck genom lagens gärningar.

b) Det ligger i den mänskliga naturen att vilja göra lagens gärningar. Inget fel, men synden utnyttjar och ger de goda gärningarna fel plats. Den får oss att tro att våra gärningar har betydelse för vår frälsning. Men grenarna bär frukt därför att de står i livsförbindelse med trädet, dess stam och dess rötter. Inte mindre än sju gånger upprepar Jesus vikten av att förbli i den gemenskapen. Orden kan uppfattas antingen som en villkorad sats eller som ett löfte. Jag föredrar det senare. Han lovar att våra liv ska bära frukt.

c) Vinodlaren arbetar med oss för att vi ska bära frukt, sådan frukt han har bestämt, v 16. Det ligger i vinodlarens intresse att vi bär frukt. ”Min Fader förhärligas när ni bär rik frukt”, v 8. Många kristna har sig själva i centrum, men det är gemenskapen, grekiska koinonia med Gud och människor som är i centrum.

3. Varje gren som bär frukt ansar han

a) Jesus är det sanna vinträdet och vi är grenar i en sann gemenskap, avsedda att bära rik frukt. Vinodlaren ansar grenarna genom att vi får del av Jesu Kristi liv, döden och uppståndelsen. Dels verkar döden ibland oss. Den befriar oss. Och dels verkar uppståndelsen ibland oss som gör att vi bär frukt ”som består”. Det sker i vardagens liv och fyller våra liv med mening.

b) Många kristna förstår inte hur vinodlaren ansar trots att det nästan sker dagligen. Inte allt vi gör håller måttet. Tvärtom kan mycket av det vi presterar vara kontraproduktivt, ta kraft eller ge skadad frukt. Och är det så illa att grenen mister gemenskapen med stammen och rotsystemet kommer grenen att vissna bort och läggas på elden.

c) Grenarna i vinstocken trängtar, längtar och törstar efter saven i vinstocken, saven som lindrar, tröstar och läker alla sår. Den saven är Guds evangelium och erbjuds genom Ordet som kommer till dig genom den Helige Andes försorg. Den saven ger kraft och smak åt frukten. Den till och med förvandlar våra svagheter till rik och härlig frukt.  

Kyrkan som förbliver

Det finns ett litet häfte, 87 sidor, med titeln The Church - Maintained in Truth, a  theological  meditation. Det är författat av f.d. professorn Hans Küng och översatt från tyskan till engelska. Det kom ut redan 1979 och användes av Vatikanen mot Küng som ett bevis för att han övergett den romerska läran om kyrkan. Han tvingades därmed att lämna sin tjänst i Tübingen. 1980 kom häftet ut men under rubriken Why I remain a Catholic. Det var rubriken på ett tillägg han gjort till häftet.

Jag fick häftet i tron att jag beställt boken The Church. Vad jag tror måste jag fått fel. Hur som helst har jag läst häftet. Det är en meditation över kyrkan som gemenskap, grekiska koinonia. Küng talar om en gemenskap som trots sina fel och brister består på grund av Guds nåd. Plötsligt får jag bilden av det sanna Vinträdet för ögonen, förmodligen eftersom den är predikotext imorgon. Jesus talar om hur Gud ansar grenarna för att de ska bära mer frukt.

Det är Gud som bevarar kyrkan, församlingen och gemenskapen i sig. Kyrkan bevarar inte sig själv, skriver Küng. Det är den helige Ande som ger liv såsom han vill, inte därför att kyrkomötet bestämt så. Därför behöver vi be, inte bara Kom helige Ande, utan också Förbli hos oss helige Ande.

Küng är tydlig med att förblivandet mer är fråga om liv än om dogmer, mer om levande gemenskaper än om institutioner. Institutions have no heart, skriver han och jag nickar förstående. Sedan överraskar Küng genom att säga att sann gemenskap med Gud kan finnas också hos heretiker. Återigen blir sanningen snarare uppenbar i den lilla gemenskapen än i hierarkier och teologier. Det är allvarligt, fortsätter Küng, med fel,  brister och försyndelser inom kyrkan, men de utgör aldrig ett hot mot den mindre gemenskap som lever i Kristus.

Küng ger mig tre kriterier för att jag ska kunna bedöma vad som är sant. Det första är att budskapet måste stämma överens med Jesu budskap. Det är hans budskap som ska föras vidare. För det andra är det just gemenskapen som är bärare av och lever budskapet. Det är i gemenskapen det blir synligt. Och för det tredje anger Küng traditionen som kriterium. Traditionen fyllet samma funktion som kölen på en båt.

Det är vidare intressant och tänkvärt att läsa om hur påven inte i första ska ska betraktas som ställföreträdare för Kristus eller Petrus,  utan mer som innehavare av den tjänst de hade.

När Küng sedan ser in i framtiden ser han nödvändigheten av ekumeniskt samförstånd. Det tror jag gäller såväl globalt som lokalt, kanske särskilt i det lokala. Det är där vi kan se en kyrka som förbliver.

Bibelbruk

Det är inte nödvändigt att läsa Bibeln för att bli frälst. Som kristen måste man inte läsa Bibeln, men man måste känna till och få del av dess vittnesbörd.  Det är uppriktigt sagt vår enda källa. Det finns ingen annan möjlighet att få en riktig bild av Gud, det vill säga kristen.

Förr i tiden läste de kristna inte Bibeln. De hade inte tillgång till den. Men de fick del av den i kyrkans gudstjänster. De hörde evangelium läsas och förklaras. De fick en fördjupad förståelse av Bibeln när de gick i skolan. Bibelns värderingar präglade samhället. Idag är situationen annorlunda. Det har ändrat sig fullständigt under mina 40 år. Människor i allmänhet har idag ingen förståelse för Bibeln ellet dess vittnesbörd. Vi är tillbaka på ruta ett. I en sådan tid står och faller vittnesbördet med de kristna, med dem som känner Gud, med kyrkan.

1982 tror jag det var reste jag med en kollega här i Värnamo till Polen med en hjälpsändning. Vi hade bland annat efter önskemål från våra vänner med oss basvaror som    kläder, hygienartiklar och en del pengar vill jag minnas. När vi kom till munkarna i Krakow kunde jag glädja dem med att vi fått med oss ett antal biblar på polska. Döm om min förvåning och besvikelse när de förklarade för mig att de inte var intresserade. De förklarade för mig att de gärna ville sprida evangelium, men inte sätta biblar i händerna på vanligt folk. Bibeln måste tolkas av kyrkan och är alltför svår att hantera för lekmän. Lekmännen kan lätt gå vilse. Det lärde mig något.

Kyrkan, ämbetet som traderar och förvaltar Bibeln, är den gemenskap i vilken Nya testamentet kom till och förklarades som helig, är den miljö i vilken budskapet lever. I kyrkan betraktas  Bibeln som helig. I kyrkan vördar vi denna heliga Skrift. Vi avslutar läsningen med orden: Så lyder det heliga evangeliet eller Så lyder Herrens ord. Bibeln är inte endast historia, poesi, profetia, än mindre naturvetenskap eller sagor. Den är Guds skrivna Ord till oss. Bibeln är sådan Gud vill att den ska vara. Den innehåller allt vi behöver veta för att lära känna Gud.

Svenska kyrkans präster har ett oerhört ansvar för att svenska folket ska få del av vittnesbördet, av Ordet som förvandlar människors liv. Ett alldeles särskilt stort ansvar har de som talar sig varma för folkkyrkan, de som menar att Ordet om syndernas förlåtelse ska nå ut till alla som bor ellet vistas inom ett visst territorium. Ett alldeles särskilt stort ansvar har kyrkopolitiker och kyrkoherdar som gemensamt åtagit sig detta uppdrag och lovat att tillse att Ordet verkligen når ut till alla!

Torbjörn Lindahl

Torbjörn Lindahl är en av de trevligaste kollegor jag har. Det beror inte bara på att vi ligger teologiskt nära varandra utan än mer på hans vänliga person.

Den generation vi tillhör var i regel ganska kristna om uttrycket tillåts. Även om Torbjörn och jag aldrig tillhörde samma teologgrupp under våra studier samtalade vi sannolikt om samma ämnen. Teologer emellan talade vi om Bibelns vikt efter att boken Bibelsyn och bibelbruk just kommit ut och blivit kurslitteratur. Synen på Bibeln som Helig Skrift var ifrågasatt och vi häpnade. Hur kan vi som blivande präster ens ta en sådan diskussion i vår mun? Bibeln är ju det vittnesbörd på vilken kyrkan bygger? Vi kunde då konstatera att utbildningen vid Uppsala Universitet inte är en kristen sådan och istället försökte vi tala om bruket av den Heliga Skrift. Skriften ska väl inte bara brukas i gudstjänsten? Vi borde som blivande präster också ägna oss åt personlig läsning och fördjupad läsning. Därom var vi rörande överens,  så överens att det kom att följa oss genom livet.

Vi gjorde naturligtvis också vad vi kunde för att försöka vi bli sanna präster? Kan vem som helst vara präst? Vid den här tiden gick det rykten om att Arbetsförmedlingen rekommenderade långtidsarbetslösa att utbilda sig till präster. Där kan ni få jobb, sades det. Var det sant? Förmodligen.

Jag minns också att vi ifrågasatte om vi verkligen på Guds uppdrag kunde viga frånskilda människor till nya äktenskap. Några av de mer liberala, som inte tyckte det var så noga med Skriften, menade att människor kunde få förlåtelsen för att sedan gå in i nya äktenskap. Jag tyckte det verkade synnerligen ologiskt, präglat av lättsinne mot Skriften, tidspräglat och fyllt av människofruktan. Det är en sak att äktenskap havererar och en sak vad Skriften säger. Om Skriften inte längre kan vara kyrkans källa och norm vad ska vi då läsa och stödja oss mot? Visserligen behöver Bibeln läsas och tolkas i den kristna gemenskapen men dess ord kan inte tolkas till oigenkännlighet än mindre avfärdas.

Tyvärr måste jag meddela att vi inte fick hjälp av kyrkan med våra frågor. Jag kan inte minnas någon enda prästsamling som handlat om dessa grundläggande frågor. De har inte behandlats. Länge sades det att frågorna var gamla, inte behövde diskuteras och att det kan man ha olika uppfattningar om. När vi längre fram protesterade tystades vi med orden att vi måste respektera andras åsikter. Nu får ni vara tysta!

Det blev också riktigt tyst. Ingen kunde ta upp det grundläggande utan att avfärdas som bokstavstroende, kvinnoprästmotståndare, fundamentalist eller som allmänt mindre vetande. Det hade det goda med sig att vi tvingades själva söka oss till källorna. Jag studerade Bibeln noggrannare än tidigare med det resultatet att jag fann - Bibelns svar så klart. Det har stärkt vår övertygelse men inte gjort det lättare för oss. Och nu går vi in i nästa fas . Den som går från misstänkliggörande och förtal till åsiktsregistrering och förföljelse.

Ja, så kan jag uppfatta nästan 40 år som präst i Svenska kyrkan. Det är inte omöjligt att den vänlige kollegan Torbjörn känner igen sig i det ovan sagda.

Hammarby

 

eller ...

GIF Sundsvall - Bajen, 3 - 0

För övrigt inga kommentarer till kvällens bottennapp. Det kommer nya matcher.

En riktig vigsel

Igår assisterade jag i en riktig vigsel. Även om jag skickade tillbaka mitt vigselförordnande till  staten och Kammarkollegiet kan jag ha kyrkliga vigslar. Jag skulle kunna säga att jag bara kan ha kyrkliga vigslar. Det är jag inte ledsen för.

Det har hänt tre eller fyra gånger att jag blivit ombedd att ha sådana vigslar men det har aldrig passat.  Det senaste året av förklarliga skäl, men nu passade det.

I väntan på att gudstjänsten ska börja

Sebastian och Bernadet skulle gifta sig och eftersom Bernadet är romersk-katolsk kristen fick det bli en katolsk vigsel.  F. Anders Pilz ledde det hela och jag assisterade.

Det började med att de båda under tre veckor fick gå i äktenskapsskola.

Vigselakten var något annorlunda utformad jämfört med den i Svenska kyrkan. Brudparet satt på ett par stolar i Odensjö kyrkan under Ordets gudstjänst. Jag läste evangeliet om bröllopet i Kana och höll vigseltalet innan vigselakten ägde rum. Brudparet står nu vid altarrunden och efter inledande ord får de svara på följande frågor:

• Har ni kommit hit utan något tvång, i full frihet och medvetna om innebörden i detta ert beslut?
• Är ni beredda att under hela ert liv leva tillsammans som äkta makar i ömsesidig kärlek och respekt?
• Är ni beredda att i kärlek ta emot de barn som Gud låter er få och att fostra dem enligt Kristi och hans kyrkas bud?

Sedan fick de fatta varandras händer och ge sitt samtycke ungefär som det görs i Svenska kyrkan. När de gjort detta lindar prästen sin stola kring de nygiftas händer och bekräftar det hela med orden:

Må Gud i sin godhet
bekräfta och välsigna det samtycke
som ni inför kyrkan
klart och öppet har uttalat.
Vad Gud har förenat får människan icke åtskilja.

Sedan stänker prästen vigvatten på ringarna och överlämnar dem till brudparet. Efter ringväxlingen sjöng vi psalmen 436;- som handlar om bröllopet i Kana, kärleken och sakramenten.

Efter psalmen bads förböner, brudparet böjde knä och prästen, med båda händerna över deras huvuden nedkallade Guds välsignelse. Avslutningsvis fick jag meddela den aronitiska välsignelsen över alla dem som samlats.

Se det var en riktig vigsel.

Homofob?

Idag har jag haft en vigsel som jag hade tänkt att blogga om, MEN när jag kommer hem möts jag av något fullständigt sjukt som jag i skrivande stund inte har hämtat mig ifrån. Nu är det inte bra att skriva när man är upprörd, inte ens om man är måttligt upprörd, men jag kan inte låta bli. Väl hemkommen från vigseln slår jag på text-TV och möts av rubriken att en kollega anmälts fyra, nu fem gånger, till domkapitlet i Luleå stift. Eftersom jag är i branschen läser jag intresserat och inser omedelbart att det handlar om min gode vän Torbjörn Lindahl. Torbjörn är en av de mest milda människor jag mött och även om jag läst hans blogg om fobier så finns inte en tänkbar anmälan till domkapitlet ens i min tankevärld.

Min första reaktion och tanke är; Vad är det för en människa som anmält Torbjörn? Jo, det visade sig att det var två anonyma. Så klart. Den ene skrev under pseudonymen "En som tror på alla människors lika värde" och den andre skrev under pseudonymen "Störst av allt är kärleken". Den fjärde visade sig beklagligt nog vara en pedagog anställd i samma församling som Torbjörn, förmodligen någon som har ett ont öga till honom.

Min andra reaktion och tanke var; Vad är det för människa till journalist som plockar upp detta och sedan lyckas göra det till en riksnyhet? Jag skulle gärna vilja vet det.

Torbjörn var vad jag förstår på Luleå Pride och lyssnade på två föredrag. Då insåg han att han förmodligen betraktades av andra som homofob, en etikett som för övrigt klistras ofta på oss som tror på äktenskapet mellan man och kvinna. Sedan skrev han en blogg om detta, typ "jag en homofob" och nu är han alltså anmäld - av en anonym! Det må vara hänt, men en journalist gör detta till riks-nyhet. Jag tar mig för pannan! Eftersom det sker regelbundet att journalister misskrediterar dem som har en konservativ åsikt i äktenskapsfrågan är jag inte förvånad. Men de är under all kristid och det kunde gott vara Svenska kyrkans uppgift att upprepa och försvara att det finns två hedervärda åsikter i fråga om äktenskapet. Det är egentligen det minsta man kan begära att kyrkan följer sitt eget beslut.
Du hittar Torbjörns blogg genom att klicka här.

Jag kan inte tänka mig att domkapitlet tar detta på allvar, men så besinnar jag mig och inser att de kanske gör det. Vi lever ju i en sådan förvrängd tid. Det ska bli lite spännande att följa ärendet.  De handlingar som nu produceras hittar du på sidan Kyrklig Dokumentation som du hittar genom att klicka här.

Ni som läser denna blogg har kanske rent dragit slutsatsen att den som kritiserar Svenska kyrkan lever farligt, att det i Svenska kyrkan råder en tystnadens kultur. Du har kanske rätt.

Vad gäller den vigsel jag medverkat i idag får jag återkomma imorgon. Kanske finns det anledning att återkomma också i fallet med den besvärlige komministern Torbjörn Lindahl i Luleå.

Med tanke på min tro frågar jag mig om inte jag också är homofob?