Jobbigt för Överklagandenämnden?

Domkapitlen har länge av sådana som mig uppfattas som opålitliga eller rättsosäkra som det heter i sammanhanget. Domkapitlet väcker ett tillsynsärende, utreder detsamma och dömer. Som om det inte räckte har den anklagade prästen inte rätt till någon försvarsadvokat annat än på egen bekostnad. Men om biskoparna och domkapitlen medvetet försöker göra sig av med ett visst slag av präster kommer det att bli synligt för oss. Och det verkar som att vi är på väg dit. Den politiska agendan ska genomföras.

Nu har jag läst advokat Karlgrens överklagande vad gäller den kvinnliga präst som blev avkragad därför att hon redogjorts för sina åsikter inför en grupp konfirmander. Det gjorde hon på förekommen anledning. Hennes åsikter stämde väl överens med den bibel och bekännelse hon lovat hålla sig till i prästvigningen.

Advokat Karlgrens synnerligen stora förtjänst är att han lyckats hålla fram och driva att bibeln och bekännelsen är överordnad kyrkorätten! Det är lika lysande som självklart. Jag måste säga att jag under alla mina år sällan eller aldrig hört argumentet, konstigt nog. I överklagande läser jag:

Det finns tydlig normhierarki inom Svenska kyrkans rättsordning. Kyrkorätten är underställd Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Bekännelsen är den överordnade rättskällan i Svenska kyrkan.

När det gäller äktenskapet avhandlas detta i Stora katekesens förklaring till sjätte budet, Augsburgska bekännelsen artikel XXIII, Augsburgska bekännelsens apologi och 1878 års katekesutveckling avhandlar synen på frågan om äktenskapet. Om de dokument domkapitlet åberopar är andra av Svenska kyrkan bejakade dokument är dessa underordnade den rättkällehierarki som placerar Bibeln och bekännelsen i första och andra rummet. De av domkapitlet åberopade dokumenten och kyrkoordningen ska inte tillämpas i de delar de strider mot överordnade rättskällor.

Det går inte att uttryckas saken klarare. Också en mindre begåvad förstår vad som menas. Så hur i all sina dar kan domkapitlet avkraga den kvinnliga prästen? Borde domkapitlen då inte sätta igång en förföljelse liknande den man utövat mot kvinnoprästmotståndare de senaste femtio åren?

I en kommentar till  min förra blogg påpekades med rätta att det kan verka lite dråpligt att sådana som jag plötsligt skulle försvara de kvinnliga prästerna. Och det frågades efter skälen eftersom vi är emot kvinnliga präster.

Nja, det är inte riktigt så enkelt. Jag tror på det manliga prästämbete Gud själv gett oss människor. Den tron är allmänkyrklig och det håller jag fast vid och vill gärna tala om fortsättningsvis. Denna huvudsakliga övertygelse får den följden att jag inte tror att vem som helst har rätt till ämbetet. Inte kvinnor och inte barn och inte män som inte kallats av Gud. Det betyder inte att jag är barnmotståndare. Jag är inte heller emot alla dem som inte har kallats att vara präster i Kristi kyrka.

Nu är det så att Svenska kyrkan bejakat den politiska jämlikhet som säger att kvinnor har rätt att jobba som präster. Det kan jag inte göra något åt. Jag behöver inte ens vara motståndare till det. Det ligger så att säga utanför min kompetens. Det är som det är och jag har att finna mig i det. Jag är behöver inte vara kvinnoprästmotståndare. Däremot behöver jag förstå kyrkans tro och våga stå för den.

När en kvinnlig kollega behandlas illa ska hon försvaras som vilken annan som helst. Det som gör fallet med den kvinnliga prästen i Luleå stift angeläget för sådana som mig är att vi vet över tid vad det innebär att leva under den här typen av marginaliseringar, yrkesförbud och mediala trakasserier. Vi kan därför dela den kvinnliga prästens börda och ge henne stöd.