An incarnational community

I morgon bitti är vi några stycken som bilar till Stockholm för att vara med på Frimodig kyrkas Stockholmsmöte. Det ska bli fint att få vara med, men minst lika fint att få resa med sju andra församlingsmedlemmar. Vi kommer att få fyra timmar i bilen som kan användas till goda samtal. Det är säkert både intressant och lärorikt att lyssna till en biskop från England, presidenten i Mekane Yesus-kyrkan och Marcus Birro, men innerst inne tycker jag att gemenskapen med vännerna från Värnamo betyder mer för mig. När jag ser programmet fastnar jag särskilt vid biskopens ämne på söndagen: När evangeliet blir verklighet - an incarnational community. Jag tror att den vardagliga, äkta gemenskapen kommer att vara, ja redan är, helt avgörande för församlingens trovärdighet.

Annars har jag varit ledig idag och ägnat förmiddagen åt de anföranden jag tänker hålla på kyrkomötet. Jag har skrivit tre av fem, det om att avskaffa domkapitlen, de om präster och diakoner utan församlingstjänst och det som visar på behovet av ett medlingsinstitut. Det kan tyckas hopplöst att arbeta med sådana anförande när man vet att ledamöterna kommer att rösta ner dem, men jag tror inte att det är det. Det som sker i kyrkomötet går till historien men det förblir också i historien. Det gäller att tala ut, dokumentera och vara med om att skriva historien. Därför är det viktigt att förbereda sig ordentligt. Det som sägs blir kvar.

Det har varit lärorikt att ha fått vara med i såväl, stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse, om än som ersättare och kyrkomötet under denna period. Jag tror att jag har lärt mig en hel del. Kanske inte i teologisk mening om jag ska vara ärlig, men om hur kyrkopolitiken fungerar. Jag är ömsom förvånad och ömsom bestört. Det är inte roligt att höra och se insidan av Svenska kyrkan. Svenska kyrkan befinner sig på ett sluttande plan och det går fortare och fortare utför. Jag har svårt att tro att det kan sluta på annat sätt än ... riktigt dåligt. Det värsta tycker jag är att så få protesterar, att motståndet är uppgivet och till synes fullständigt oorganiserat  Tänk om till exempel KD, de opolitiska grupperna och individer från det sönderfallande före detta M kunde gå samman. Då skulle vi kanske kunna vänta på skutan. Men vi är inte nära det. Vi tvingas alla administrera det sjunkande skeppet.

Självklart behöver det ovan beskrivna inte drabba enskilda kristna, nämligen om de förmår att skydda sig själva, finna sina med-lemmar och ta emot allt som ett Guds verk. Men också i detta behöver vi varandra. Vi  får prata om det i bilen på vägen till Stockholm. Så hör jag av mig när vi kommer hem. Ha en god helg!