Husmässa

Så har vi firat vår husmässa i vanlig ordning. Det är så underbart att få ha tron och trons uttryck förankrade i sitt hjärta och i sin hemmiljö. Här kan jag leva tron helt och fullt.

Bor du i Värnamo eller har vägarna förbi är du välkommen onsdagar 17-19 att vara med på en husmässa. Men ring först eftersom vi är i några olika hem.

Tror Dalevi alls på prästämbetet?

Rubriken ifrågasätter Dalevis förståelse av prästämbetet. Han verkar inte alls ha förstått vad bibeln säger om prästämbetet. Han blandar samman bibelns syn på prästen med en rutten kvinnosyn. Det är vid närmare eftertanke helt otroligt att höra detta från en biskop i Svenska kyrkan. Det är såååå avslöjande.

Dalevi tar sig själv som den stora auktoriteten i förståelsen och så blir det fel igen. Han tycks mena att han har något slag av tolkningsföreträde eftersom han läser både hebreiska och grekiska. Det skulle vara roligt att höra Dalevi läsa hebreiska.

Eftersom Dalevis tolkning av Skriften avviker från såväl de ortodoxa kyrkorna som från den Romersk-katolska är det knappast vi som tror på prästämbetet som är avvikare. Dalevi lutar sig mot ett politiskt beslut som ifrågasätts alltmer av de kristna. Och ändå beter han sig så illa. Kanske känner också han av att vinden har mojnat för liberalteologin och att de konservativa har fått vind i seglen? Det kan vara så. Ärliga människor söker Sanningen och bygger inte sina liv på populistiska utspel.

Det skulle vara intressant att höra Dalevis utläggning av prästämbetet. Om han nu tror på det. Gör han det inte borde han inte ha sagt ja till biskopsstolen. Kanske är han rätt person på fel plats. Vi har ganska många sådana nu i vår kära kyrka.

Är Sören Dalevi biskop?

Jag trodde knappt mina ögon när jag läste rubriken i Världen idag. Är Dalevi en riktigt biskop? Var kommer han ifrån? Jag känner honom inte, men har sett honom i kyrkomötet. Däremot vet jag vad det betyder att vara biskop, prästernas förman och herde. Nåja, i alla fall i den tidigare Svenska kyrkan, i originalversionen av Svenska kyrkan, den mer ursprungliga. Biskops absolut främsta uppgift är att vara en samlande person. Alla som tillhör Svenska kyrkan i till exempel Karlstads stift ska ha tillgång till sin biskop. Nu står det klart, förhoppningsvis en gång för alla, att så är inte fallet.

Vi är många som har förstått detta sedan decennier. I min bok Så länge dagen varar som plötsligt blev hyperaktuell berättar jag om vad det är att vara präst i en otrogen kyrka. Men jag kan inte minnas att någon biskop betett sig så illa som Dalevi. Han borde helt klart be om ursäkt!

Om någon av mina läsare vill läsa vad Dalevi sagt till Världen idag går det bra att klicka här.

1978 Det var Stockholmsbiskopen Ingemar Ström som gav klarsignal att förfölja de präster som menade att beslutet om kvinnors lagliga rätt till prästämbetet var ett politiskt beslut. Det var ju också ett politiskt beslut. Att hävda något annat vore fel.

1993 Sedan var det biskopen KG Hammar som kom på den "slutliga lösningen" på problemet. Han fick igenom att alla präster måste kunna tjänstgöra samtidigt vid samma altare. 1993 införde så ett yrkesförbud.

2020 Det har naturligtvis emellanåt varit nästintill outhärdligt att arbeta i en sådan miljö. Mycket har hänt under decennierna, men Dalevis ord måste sorteras in som en av milstolparna i maktkyrkans arroganta beteende.

Det som förvånar mig är att Dalevi framhärdar i en intervjun. Han tar inte tillbaka ett ord utan skyller sådana som mig för att rutten kvinnosyn med mera. Han känner väl inte mig? Hur kan han säga så om min kvinnosyn? Har han inte fattat att frågan gäller ämbetssyn? Hur kan en sådan vara biskop?

På lördag ska jag hålla ett seminarium om majoritets- och minoritetsgrupper och då ska jag använda denna intervju som ett praktexempel på dominerande beteende! Kanske finns det anledning att återkomma i saken. Hoppas f Dag gör upp med Dalevi såsom bara han kan!

Husmässa

Som flera av er redan känner till leder jag inte några gudstjänster i Värnamo pastorat sedan jag slutade. Men däremot firar vi mässan hemma. Det gör att vi inte är så sårbara för Corona-viruset. Här ställs inte några mässor in.

I kväll har vi firat mässan som vi gör varje onsdag året runt. Det blev en fantastisk stund. Vi inleder med en timmes homilia. I kväll samtalade vi om psaltarpsalmen 32. I ett samtal med endast sex personer, två av dem som brukar vara med var inte med i kväll, kommer alla till sin rätt. Bland annat jämförde vi v 3 med v 10. I den förra heter det att "så länge jag teg förtvinade mina ben" och i v 10 att "den gudlöse har många plågor". Både den som tror och den som inte gör det faller med andra ord för sina frestelser, men de hanterar situationen på olika sätt.

En lärdom av kvällen var den att Kristus var närvarande i försoningen och förlåtelsen redan på den tiden. Gud verkade genom bekännelser och genom offerväsendet. Tempelkulten leddes av prästerna. Var Kristus närvarande och verksam genom dem? Ja, det var han och han är närvarande och verksam också idag genom Kyrkans ämbete.

Ovanpå detta firade vi så husmässan sittandes runt ett matsalsbord.

I tider som dessa gläder jag mig storligen att vi kan leva och verka vidare i våra hem som om ingenting hade hänt. Jag tror verkligen att husmässan kan utgöra grunden för morgondagens liturgi.

I morgon? Ja, då är det Skärtorsdagen, kvällen då Herren Jesus instiftade nattvarden. Då firas inga mässor i hela pastoratet! Hur vi gör? Jo, vi firar mässan här hemma. Jag tror att jag dagen till ära ska tända lite rökelse och använda alban i morgon. O, vad jag ser fram emot morgondagen!

Det som inte kan skakas ska bestå

När jag nu lämnat ifrån mig två bokmanus på mindre än en månad. Skönt naturligtvis på sitt sätt, men ack så tomt det plötsligt blir. Ovanpå denna tomhet kommer så ett litet virus och förpassa de flesta  av oss in i ytterligare tomhet. Förresten kan inte en tomhet bli mer tomhet, men det kan kännas så. Inte blir det bättre av att Svenska Cupen i fotboll inte kunde spelas färdig. Nu när Bajen var på väg ... För att inte tala om att jag inte reste till Stockholm förra söndagen för att fira högmässan i Roseniuskyrkan. Den här helgen skulle jag ha varit i Finland och talat på Vår-OAS, men det blev inställt och några biljettpengar lär jag inte få tillbaka.

Jag tror att den här omställningen vi nu är med om kommer att påverka folket, men hur är jag mer osäker på. Förhoppningsvis kommer alltfler att inse hur skört samhället är. Vi har byggt en välfärd som är outstanding även om många klagar över den. Och så kan allt förändras på grund av ett virus som är så litet att det inte ens syns. Om något så litet kan rasera världsekonomin kan mycket annat som är större skaka oss än mer. Osökt kommer jag att tänka på Hebreerbrevets författare som i 12:26f citerar från profeten Haggai:

Se till att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som varnar oss från himlen? Den gången fick hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat och sagt:

Än en gång ska jag skaka inte bara jorden, utan också himlen.

Orden än en gång visar att det som skakas ska försvinna, eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå.

Skrämmande? Nä, det tycker jag inte. För det första borde vem som helst kunna inse sanningshalten i profetens ord. För det andra talas det om sådant som inte kan skakas utan som kommer att bestå. Det syftar på Gud själv naturligtvis och på hans gränslösa kärlek och uttömmande liv, på hans nåd och barmhärtighet och stora godhet som många av oss redan uppfattat. Tänk vilken glädje att få tillhöra honom som inte kan skakas.

När jag understundom anar perspektiven begriper jag bättre hur viktig dagen är. Idag hjälper Herren och idag får vi ta emot av hans goda.

Den kristna kyrkan, inklusive Svenska kyrkan, har en stor uppgift att vittna om och förkunna vem Herren Jesus är och vad han gjort för att vi ska bli frälsta. Nu är det knappt två veckor kvar till påskhelgen. Jag tackar gud för dessa stor-helger eftersom de riktar fokus på Herren och för folk i allmänhet närmare Honom. Dessa stor-helger är också bra tillfällen för kyrkorna att svara an på folkets frågor. Må så ske!

Laestadianer i Svenska kyrkan?

För varje vecka som går blir det alltmer uppenbart hur Svenska kyrkan krackelerar. Det är plågsamt att se. Det är förvisso sant att många av oss har påtalat utvecklingen, men utan någon som helst framgång. När jag skrev "min historia" stod det så klart för mig vad som skett under min tid och för all del hur det var tvunget att ske. (S) hade planerat redan hundra år tillbaka i tiden och i backspegeln går det att se hur man gjort om kyrkan bit för bit. Idag blir det alltmer uppenbart.

Men lika plågsamt tycker jag det är att se att det inte längre finns något motstånd. Det är inte många som talar ut längre eftersom det är meningslöst. Samtidigt blir det än tydligare eftersom omformningen kommer upp till ytan. Jag vill inte upprepa det jag skrivit genom åren, men konstaterar nu senast att biskoparna inte riktigt vet hur de ska hantera nattvardens sakrament efter bruket. Är inte det om något ett tecken? Det är troligt att "vanligt folk" inte begriper och därför inte heller bryr sig. Hur skulle de kunna? Och därför är det tyst i bänkarna. Det får gå med glutenfritt bröd, alkoholfritt vin, osäkra präster, dålig hantering av konsekrata, odöptas tillträde till nattvarden etc. Det förefaller mig lönlöst att väcka angelägna frågorna.

Men det som är mest skrämmande för stunden och med tanke på framtiden är det arroganta beteendet kyrkan visar mot de inomkyrkliga rörelserna. Här finns inget tillmötesgående. Såg i förra veckans nummer av Kyrkans tidning hur biskopsmötet hanterar laestadianernas vädjan. Här finns inte ens en antydan om tillmötesgående. Journalisten ställer frågan:

Välkomnar biskopsmötet personer med en "klassisk kristen bibelsyn" att bli präster i Svenska kyrkan? Och biskop Åsa Nyström svarar: Jag välkomnar varje person som vill föra samtal om den resan.

I praktiken säger hon nej jag välkomnar inga andra än sådana som gör som jag vill. Talet om att hon välkomnar dem som vill föra samtal är strunt. Hon vill bara samtala för att göra sig till. Hon har inte den minsta tanke på att vara tillmötesgående. Sedan kommer nästa fråga:

Men ni är inte öppna för någon forma av överenskommelse vad gäller präster till just fridsförbunden? (laestadianerna, min anm). Hon svarar: Det tror jag inte är vägen framåt.

Kan man säga det tydligare? Nu är biskopens svar inte ett undantag eller ett misstag. Jag förmodar att samtliga biskopar svarat laestadianerna detsamma om än med andra ord. Svenska kyrkan uppvisar ett dominant beteende som borde skrämma de kristna. Jag måste säga att jag är förundrad över uteblivna reaktioner, men det kan vara så att ett arbete "under radarn" äger rum. Jag hoppas det. Jag vill att laestadianer, högkyrkliga, gammalkyrkliga, EFS med flera ska få det självbestämmande varje kristen förtjänar.

Min ärliga bön till Gud är att Han som härskar i allt ska tycka att gränsen är nådd. Alternativt att de inomkyrkliga rörelserna förenas under en rättrogen biskop. Vill du hjälpa mig i det bönarbetet?

Roseniuskyrkan 23 februari kl 16.

Nu är det dags igen att ta sig till Stockholm för att leda högmässan. Det är verkligen en förmån att få vara med om detta. Så roligt att kunna få bidra med något någonstans.

Skälet till att högmässan hålls i Roseniuskyrkan, Smala gränd 5 i Stockholm är att så många andra har sagt nej. Representanter för Missionsprovinsen har frågat runt på jag tror ett 30-tal ställen och fått nej varje gång. Ibland av goda skäl, men alltför ofta av bedrövliga skäl. EFS har både här och på andra platser i landet varit tillmötesgående och Evangelisk luthersk mission, ELM tidigare BV, likaså.

Roseniuskyrkan är en plats tills vidare skulle jag tro. Här firas redan söndaglig gudstjänst på förmiddagen, men inte alltid högmässa. Förutom det firar Kyrkliga förbundet gudstjänst varannan söndag, inte alltid högmässa och nu Missionsprovinsen de andra veckorna, alltid högmässa! Kanske när den nya församlingen blivit mer etablerad att den kan finna en annan plats, gärna på Södermalm. Har du något tips så hör av dig.

Häromdagen ringde de från Kyrkans tidning och ville jag skulle svara på några frågor. De kommer att publicera röster från "de inomkyrkliga rörelserna". Första frågan var hur vi upplever vår situation och den sista frågan hur vi ser på vår framtid i Svenska kyrkan. Jag blev lite förvånad att de ringde just till mig. Är jag en representant för Missionsprovinsen? Journalisten tyckte det, men menade att det finns flera präster aktiva i Svenska kyrkan som "tillhör" Missionsprovinsen. Och det kan ha rätt i.

Vi kom att prata utöver själva frågorna, men tyvärr hade jag inte så mycket tid eftersom jag skulle till grannen och fira vår husmässa. Kanske skulle jag berätta lite mer om vår husmässa vid tillfälle.

Det har inte blivit så många bloggar på sistone eftersom jag befinner mig lite i limbo. Avståndet till Svenska kyrkan blir allt längre trots att jag är aktiv på alla nivåerna, lokalt, på stiftet och i kyrkomötet. Lokalt är det endast som medlem i Frimodig kyrka. Jag tycker att Frimodig kyrka är en viktig röst i sammanhanget. Det är inte alltid vi talar för döva öron.

I samtalet med journalisten från Kyrkans tidning kunde vi konstatera att kyrkorätten numera är viktigare än bekännelsen. När Svenska kyrkan vill ändra i kyrkoordningen är det föranlett av att Rune Imberg fick rätt att verka inom Missionsprovinsen utan att bli avkragad. Det kan tyckas som en självklarhet eftersom många präster verkar i många olika sammanhang, till exempel inom ELM eller Kyrkliga förbundet. Men nu ska den typen av engagemang stämplas. Jag tycker faktiskt lite synd om Svenska kyrkan. Snart är det väl ingen seriös kristen som bryr sig om vad vår "gamla mor" säger.

Kanske får jag anledning att återkomma efter söndagens högmässa eller med anledning av Kyrkans tidnings artikel.

Jag önskar mina läsare en god helg!