CA, art 19, Om syndens orsak

I dag har jag ägnat ett antal timmar åt Romarbrevet. Just nu håller jag på med kapitel 7, ett synnerligen intressant kapitel. Här blir det uppenbart att det går att ifrågasätta den lutherska tolkningstraditionen som säger att Paulus talar om sig själv när han skriver "jag". Tolkningen kommer till Luther från Augustinus. Luther var som bekant augustinermunk och en mycket skälvupptagen sådan. Han kämpade verkligen med sitt "jag".

Kapitel 7 har tolkats som så att Paulus berättar om hur det var innan han mötte Jesus och även hur han kämpat med sitt ego efter att ha mött Jesus. Vi som vuxit upp med denna tolkning har fått lära oss att vi är både rättfärdiga och syndare. Vi har med denna tolkning  bejakat att vi inte gör det vi vill, men det vi inte vill. Syndabekännelsen och förlåtelsen har blivit vårt mantra. Men tänk om detta inte var syftet med kapitel 7?

Det ska bli roligt att återgå i tjänst och inte minst att få återgå till Bibelförklaringarna.

Efter artikel 18 om den fria viljan följer en kortare artikel om syndens orsak. Artikeln lyder i sin helhet:

Om orsaken till synden lära de, att ehuru Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d.v.s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd, vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh 8: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.

Av Apologin, det vill säga i försvaret av CA, framgår att motståndarna, romarna, godkänner denna artikel. Den är allmänkyrklig, men vad sägs egentligen?

Den kristna kyrkan, och den svenska, lär att fastän Gud är allsmäktigt, skapar och uppehåller allt, kommer inte det onda från honom. Det onda kommer från djävlarna och de ogudaktigas vilja som har makt att vända sig bort från Gud. De får dessutom extra makt när Gud drar tillbaka sitt beskydd.

När vi läser Rom 1 ser vi hur människor "i orättfärdighet undertrycker sanningen" och hur Gud tar bort sitt beskydd, låter dem få som de vill och överlämnar dem åt sina önskningar. Detta är en skrämmande process som åtminstone jag vill undvika till varje pris. Vad jag förstår är det vad jag ber om när jag ber: inled oss icke i frestelse, utsätt oss inte för prövning eller låt det inte hända.

Jag har hört kollegor uttrycka rädsla för att Svenska kyrkan har slagit in på ett villospår och att Gud nu har eller kommer att ta bort sitt beskydd. Det skrämmer mig samtidigt som det gör mig mer beroende av Gud. Det senare gläder mig. Och om vi räds för att Svenska kyrkan är på fel spår, kan vi också glädja oss över att Svenska kyrkan kommer att bli mer beroende av Gud.

CA, art 18, Om den fria viljan

Detta är säkert det teologiska ämne jag brottats mest med genom livet. Det kan finnas flera orsaker till det, mer eller mindre personliga. Det tänker jag lämna därhän, men frånsett det kvarstår ett komplicerat område; människans fria vilja - finns den? Det blir inte lättare för att olika kyrkliga traditioner löser problemet på olika sätt.

Kan en människa själv bestämma sig för att bli eller vara kristen? Kan en kristen påverka sin egen helgelse? Hur stor roll spelar den egna viljan om den alls spelar roll? Varför gör människor sådant de inte vill göra?

CA hanterar problemet genom att skilja mellan min relation till Gud och min relation till andra människor. Artikeln börjar med det senare. Jag läser:

Om den fria viljan lära de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri till att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting,  som förnuftet kan döma över.

Jag lägger märke till orden "i någon mån" och förstår att viljan i vissa avseenden inte är fri. Paulus visste att det var så när han skriver att "synden härskade" eller "jag är av köttslig natur".  Luther visste att han var en syndare fastän han inte ville vara det och i vår egen tid vet vi att genernas sammansättning spelar stor roll. Hur stor roll vet ingen men forskarna är idag överens om att arv är viktigare än miljö, för övrigt en för allmännheten ganska okänd kunskap. Lever inte de flesta i tron att att "jag själv bestämmer"?

CA är mer positiv till den fria viljan än man kan tro. Jag läser vidare:

Vi erkänna, att alla människor ha fri vilja ... i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda kallar jag då de handlingar,  som ha sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. vilja arbeta på åkern,  vilja äta och dricka,  vilja hava en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika färdigheter,  eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt.

Nog om vårt förhållande till oss själva och andra. När det gäller vår relation till Gud har vi däremot ingen egen fri vilja. Detta var en avgörande punkt för reformatorerna. Bakgrunden, vad jag förstår, är Guds ära. Gud ensam frälsar, "medan vi fortfarande var hans fiender", skriver Paulus. Människan medverkar inte till sin frälsning. Så avgränsar sig reformatorerna mot dem som menar att vi själva kan göra Guds bud, att religiösa övningar är viktiga för att vinna Guds gunst eller att "mitt ja-svar" skulle vara ett bidrag. Efter inledningen av artikel 18 lyder fortsättningen:

Men den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet,  som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty en 'själisk' människa tager icke emot vad som hörer Guds ande till, utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet.

Det är först när Ordet träffar hjärtat som hjärtat får möjlighet att be om Guds frälsning. Här ser vi varför förkunnelsen och undervisningen har en så stark ställning i den lutherska traditionen. När jag förstår detta slutar jag att ställa krav på icke kristna att de ska bli kristna. Istället får jag berätta om Jesus i tron att Guds Ande verkar genom Ordet. Det är befriande.

Hur är det då med den kristne? Har en kristen möjlighet att med hjälp av den fria viljan, det nya hjärtat, påverka sin relation till Gud? För den nyfikne hänvisar jag till artikel 6.

Det går väl inte att säga något annat än att det borde vara en huvuduppgift för anställda inom Svenska kyrkan att meddela Ordet, dessa kunskaper till folket, i synnerhet om vi är en folkkyrka.

Man och kvinna

Det tar emot att skriva denna blogg. Jag hade verkligen inte tänkt diskutera jämlikhet mellan man och kvinna eftersom den är självklar för mig som kristen. Då syftar jag på lika värde inför Gud. Här är icke jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna - alla är vi ett i Kristus. Det är väl inte svårt att först?

Hur det sedan är i verkligheten, i spänningen mellan ideal och verklighet, är en annan sak även om det fortfarande är så för mig att Joseph Baffo, som jag för övrigt har konfirmerat, är lika mycket värd som Zlatan Ibrahimovic,  en tiggande romer är lika mycket värd som prins Carl Philip och självklart är man och kvinna lika mycket värda i en kristen människas förståelse av livet i denna värld. Men så är det inte hos alla. Det finns människor som anser att Zlatan är mer värdefull än Baffo. Det beror förmidligen på att de använder en annan måttstock. Tiggande romer kan till och med föraktas och kvinnor få sämre betalt än män trots att de utfört samma arbete. Som hemmavarande fruar får de alls ingen lön. Livet kan vara orättvist.

När jämlikheten diskuteras ur ett mänskligt perspektiv är det nog riktigast att kämpa för den med utgångspunkten att vi är ojämlika från födseln, se Victors blogg, och att det gäller att stå på den svagares sida. Men när det gäller jämlikheten i Kristus tycker jag vi ska ha ett annat perspektiv,  det eskatologiska. Eller ska jag säga det i Kristus förverkligade idealet!?

Under några dagar verkar diskussionen om man och kvinna ha blossat upp igen, i tidningen Dagen, genom ett uttalande av påven Franciskus och genom brudöverlämningen i Slottskyrkan. Först blev jag trött, men sedan inser jag att saken tydligen inte är avgjord eftersom den diskuteras. Då fick jag åter mod. Frågan är principiellt mycket viktig även om den kan tyckas självklar ur mitt perspektiv.

Jag tycker diskussionen i tidningen Dagen är bedrövlig. Nu argumenterade två pingstpastorer med argumentet att ojämlikheten, läs olikheten (?), har att göra med syndafallet. I Kristus spelar det ingen roll om du är man eller kvinna. Där ser du, PJ, vad en liten felöversättning kan åstadkomma. Nu är det inte bara felöversättningen som spelar roll. Den utgår från en egalitetiskt tänkande och med ett sådant tänkande blir Bibeln obegriplig och ämbetsfrågan en icke-fråga. Det är detta som är riktigt alarmerande. Inte att människor i denna världen i sin godhet resonerar så, men att kristna företrädare gör det.

Det är i och för sig nyttigt att diskussionen lever, åtminstone för dem som vill läsa och hålla sig till sin Bibel. Men något beklämmande är det. Det tycket nog påven Franciskus också när han skulle ha frågat journalisten: "Anser du att det är ett kraftfullt beslut att utnämna en kvinna till chef för en kyrklig myndighet?" Motfrågan visar tydligt att här möts olika världsbilder.

Kristen tro skiljer man och kvinna åt. De är förvisso,  i Kristus, lika mycket värda, men de är också olika. De kompletterar varandra, blir beroende av varandra, enligt Guds vilja.

CA, art 17, Om Kristi återkomst till domen

Intressant att få veta vad Svenska kyrkan lär med avseende på Jesu återkomst, inte minst med tanke på de bibliska oklarheter som ändå finns. Jag studerade 1 och 2 Thessalonikerbreven ganska grundligt för några år sedan. De breven skrevs mycket tidigt, medan de kristna fortfarande väntade på Jesu omedelbara återkomst. Då skulle riket upprättas. Jesus regera i bokstavlig mening och de kristna med honom.

Men tiden gick och i Thessaloniki dog kristna utan att Jesus kommit tillbaka. I 1 och 2 Thessalonikerbreven tröstar Paulus dem samtidigt som han utvecklar tron på Jesu återkomst något.

För mig stod det ganska klart att de första kristna förväntade sig ett "politiskt" rike i enlighet med löftena i Skriften. Hur Paulus tänkte är något oklart för mig. Ganska snart citeras inte bara Skriften utan också en hel del av de eskatologiska tankar som fanns på 300-100-talen f Kr. När vi kommer fram till 100-talet e Kr betonas alltmer att Jesus är närvarande i Ordet och sakramenten och ett rikt liturgiskt liv växer fram. På 400-talet hävdas att Kyrkan vars huvud är Kristus är det nya riket. Jesus har kommit tillbaka och regerar i och genom Kyrkan. De "politiska" föreställningarna om den yttersta tiden bleknar och talet om Jesu återkomst får fokus på den Yttersta dagen, domen, himmel och helvete. Där befinner sig även reformatorerna. Artikel 17 lyder som så:

Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdelig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.

Kristi återkomst finns återkommande som ni vet i Kyrkans år, den sista söndagen Domsöndagen. Men i vår tradition finns ingenting om de löften Gud gav Israels barn, inget om deras omvändelse, om vedermödan, uppryckandet, 1000-års riket med mera. Sådana tankar brukar avvisas som spekulationer. Allting sägs ha gått i uppfyllelse i Jesus Kristus och hans Kyrka genom vilken han regerar. Jag har en tydlig förnimmelse av att sanningen är vidare än så. Jag har inga problem med texten ovan. Den texten jämförbar med trosbekännelsen bekänner vi varje söndag. Men det där andra som Skriften talar så tydligt om saknar jag. Därför blir jag undrande inför avslutningen av artikel 17:

De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror,  att de fromma före uppståndelsrn skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.

Biskop Aurelius skriver i sin kommentar till CA  Hjärtpunkten några rader: "Det faktum att grupper av svärmare kunde argumentera för en omvälvning av samhället utifrån tanken på tusenårsriket har förmodligen föranlett Melanchton att tillfoga artikel 17, om Kristi återkomst och den yttersta domen, där varje tanke på 'de frommas herravälde' avvisas"

Som en avgränsning mot samhällsomstörtare kan jag förstå artikeln,  men som sagt har Skriften åtskilligt mer att säga i saken. Vad dagens biskopar inom Svenska kyrkan har att säga om Kristi återkomst,  Israels upprättelse, domen och himmel och helvete är jag inte klar över. De får svara för sig själva.

CA, art 16, Om det borgerliga livet

Det finns, som många av er redan vet, en lära inom lutherdomen som skiljer mellan andligt och världsligt. Den är inte helt enkel att förstå och kanske är det orsaken till ett vanligt missförstånd. Detta missförstånd dyker regelmässigt upp i media där det heter att Svenska kyrkan inte ska lägga sig i det politiska livet. Jag har alltid haft svårt att förstå hur jag ska kunna skilja religion från politik eller religion från idrott. Mitt liv är en helhet och därför är det också svårt emellanåt att skilja arbete (som prästyrket blivit) från fritid. Hur som ...

I den 16 artikeln står det klart hur reformatorerna vill hålla samman andligt och världsligt. Det går inte någon skiljelinje mellan andligt och världsligt. Den skiljelinjen går mellan tro och otro. Troende människor bör inte förstå sin tro på Jesus som endast hemmahörande i kyrkan, endast knuten till religiösa bruk utan kopplad till allt. Därför är det inte så att till exempel andliga övningar är andligare än världsliga. Allt kommer an på tron. Artikel 16 börjar på följande sätt:

Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro Guds goda verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag,  föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra,  samt ingå äktenskap.

Människan blir inte frommare genom att se ner på eller lämna sitt jobb för att i stället gå i kloster. Så tänkte man på den tiden. Inte heller blir hon mindre from genom att äga mycket pengar eller vara anställd i armén.

Nu var det vanligt på 1500-talet att tänka som så att om jag vill leva som kristen bör jag dra mig undan borgerliga uppgifter och i stället ägna mig åt fromma övningar. Om jag underlåter religiösa övningar kan det gå mig illa, tänkte många.

Är det för djärvt att påstå att dessa tankegångar finns än idag? Måste en person som upplever kallelsen till kristet liv bli präst? Självklart inte och ändå tycks det fungera så. Är det så att jag blir en bättre kristen genom att läsa mer i Bibeln? Varför ser det ut som det gör i mitt liv? Kanske är inte Gud nöjd med mig?

1500-talet var i dyningarna efter den stora pesten och 1400-talet i mycket ett ångestens århundrade. Och religiösa övningar tycktes inte hjälpa. Det är i en sådan tid reformatorerna upptäcker att Gud är vänligt sinnad mot oss människor för Jesu Kristi skull. "Så älskade Gud världen att han sände sin ende Son ..."  Detta var budskapet som nådde in i alla samhällsklasser och som sökte sig fram till varje individ.

Till denna mission medverkade kungar och furstar och detta var och är den svenska folkkyrkans ärende. Även om vi lever på 2000-talet.

Ämbetsfrågan

Ämbetsfrågan blev aldrig teologiskt färdigutredd och det har åstadkommit stora och svåra sår inom Svenska kyrkan. När kvinnor gavs rätt att bli präster stannade det dels vid att vara ett politiskt beslut och dels vid att ämbetet som sådant i det närmaste försvann. I och med att så skedde kunde alla tyckare i stället koncentrera sig på vem, vilken man eller kvinna, har rätt till det yrke som kallas präst? Det kanske inte är så konstigt att det sällan eller aldrig nuförtiden talas om vem som är rätt kallad, latin rite vocatus, när det inte står klart vad ämbetet är. Därför tonas också ett begrepp som apostolisk succession ned. Sammantaget har skeendet lett till att det anses meningslöst att samtala om ämbetsfrågan och det är det också inom svenska kristenhet. Men internationellt sett är det knappast det och utredningen om ämbetets återkomst har vi framför oss. Jag tror inte frågan är borta för alltid.

Jag skrev medvetet kristenhet eftersom Peter Halldorf av alla nu slår ett slag för att det är dags för pingströrelsen att få en kvinnlig föreståndare efter Pelle Hörnmark som väljer att sluta. Först blev jag lite förbryllad eftersom Halldorf har gett intryck av att vilja knyta an till de ortodoxa kyrkorna, till sakramenten och därmed, trodde jag, också till ämbetet. Men nu har jag hunnit tänka ett varv till och har förslag till lösning.

Peter Halldorf kan tänkas bejaka det apostoliska ämbetet MEN han anser inte att pingströrelsen står i den traditionen. Pingströrelsen är utan ämbete. Det kan naturligtvis inte Halldorf säga. Eller kan han det? Varför skulle han säga det? Däremot kan han indirekt säga det genom att önska en kvinnlig föreståndare till pingströrelsen. Varför inte om vi ändå inte har något apostoliskt ämbete. Jag tänkte länka till hans ledare men kan inte hitta den längre. Har de tagit bort den?

Nu var det en annan pingstbroder, Gustaf Henriksson, som anförde de bibelställen Paulus använder för att kvinnor inte ska undervisa eller vara föreståndare, men det visade sig snart vara en svår debatt att föra i svensk kristenhet. Inte kan vi väl gå efter Bibeln? Den måste ju tolkas för varje tid.

Det är just för att Bibeln kan vara otillräcklig som den måste förklaras i och av Kyrkan och dess tradition.

Jag hade inte tänkt skriva något om detta eftersom debatten antingen är obefintlig eller obegriplig för de flesta. Men så fick jag syn på Henrik Perrets blogg. Jag känner honom sedan många år även om det är typ 40 år sedan vi talades vid. Då var han en god andlig ledare och det verkar han fortsatt vara. Jag länkar nu till hans blogg i högerspalten. Han ställer frågan: Hur viktig är ämbetsfrågan egentligen? Du kan läsa denna viktiga artikel själv men den underliggande tesen är att om vi förstår ämbetet utifrån vår egen tid, det vill säga utgår från politisk jämlikhet, egalitet, det vill säga man och kvinna är lika, ja, då blir många bibelställen motsägelsefulla och ogiltiga. Bibeln har inte alls denna utgångspunkt utan en helt annan, komplementaritet, man och kvinna kompletterar varandra. OBS att Paulus inte skriver: Här är icke jude eller grek, slav eller fri och sedan man eller kvinna. Nej, han skriver: Här är icke jude eller grek, slav eller fri, man OCH kvinna, eftersom de två inte kan spelas ut mot varandra utan kompletterar varandra.

Perret visar att vår postmoderna för att inte säga gnostiska förståelse av jämlikheten förser oss med en syn på Bibeln som är ohållbar. Och det är också vad som har skett.

CA, art 15, Om kyrkans religiösa bruk

Artikel 15 ställer verkligen saker och ting på sin spets. Upptäckten att Gud är vänligt sinnad mot oss människor för Jesu Kristi skull överskuggar allt och då menar jag allt. Gud vill förklara oss rättfärdiga i samma stund vi sätter vår lit till Jesus.

I den tidens kyrka hade emellertid en rad gudstjänster, övningar och fromma rörelser beretts plats som kom att skymma det lika enkla som klara evangelium vi har tagit emot från apostlarna. Reformatorerna menade att det var värre än. Dessa människostadgar inte bara skymmer utan konkurrerar med och förvanskar evangeliet när det påstås att de påverkar vår ställning inför Gud. Det kunde handla om att olika slag av botgärningar, penninggåvor och fastor, helgondyrkan och annat sådant skulle blidka Gud, ge oss förtjänst inför Gud eller ta bort den skuld vi lever med. Artikel 15 börjar vänligt med orden:

Om kyrkans religiösa bruk lära de, att de religiösa bruk böra bibehållas, som utan synd kunna bibehållas och som främja lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.

Det är ofta en svår avvägning att bedöma vad som är centralt för en människa. När jag går in i kyrkan gör jag gärna korstecken. Det kan uppfattas av någon som att Gud vill att vi ska göra korstecken när vi går in i kyrkan, som att det har betydelse för Gud. Reformatorerna vände sig starkt mot sådana föreställningar. Luther uppmanade oss att göra korstecken, för vår egen skull, inte för Guds skull. Jag minns när jag nyligen hade vigts till präst att just korstecknet var känsligt. Under utbildningen varnades vi för att använda det när vi till exempel meddelade välsignelsen och jag minns blickar och kommentarer när jag gjorde korstecknet i mina första högmässor.

För reformatorerna var det helt avgörande att ingenting fick skymma evangelium. Det var biskoparnas och prästernas sak att se till att Guds ord predikades rent och klart. Människor måste få höra och lära sig vad Gud har gjort för oss. Allt sådant som konkurrerade med eller förvanskade evangeliet, och det kan vara mycket, vållade stora och svåra strider. Det är möjligt att behålla mycket men inget, förutom tron på Jesus, får framställas som nödvändigt.

Det fanns, då som nu, präster som inte riktigt förstått vad som är viktigt, som helt enkelt bara följde gällande praxis. Jag fördömer inte dem, möjligen beklagar, men för att förstå hur angeläget "rättfärdiggörelsen genom tro (allena) på Jesus" är kan jag citera från Apologin, den utvidgade förklaring reformatorerna skrev om dessa präster:

Ovilliga, lejda för betalning och ofta blott för den snöda vinningens skull hålla offerprästerna hos våra motståndare sina mässor. De sjunga psalmer, icke för att lära sig något eller för att bedja, utan för att förrätta en gudstjänst - liksom om detta vore en gudstjänst - och alldeles säkert för lönens skull.

Det var ord och inga visor. Men på den tiden ansågs saken viktig.